Det dröjer rätt länge innan jag börjar skriva på den här texten. Som en del av Smedjans sommarresa med essäer från olika delar av landet, som jag har varit med och beställt texter till, korrekturläst och med stor behållning lyssnat på som inläsningar under semestern, ska jag skriva om min hemort Aneby. Men det är inte enkelt. 

Aneby är ett litet samhälle i norra Småland. Det ligger på småländska höglandet, i bibelbältet kring Jönköping, och är nog inte känt för de allra flesta. Då och då känner någon igen namnet från Anebyhus. I kommunen bor drygt 6 900 personer och i tätorten ungefär hälften. Det är relativt få invånare på de nio kyrkor som finns inom Svenska kyrkan, men så utgörs kommunen också av ett antal mindre socknar. Vissa av kyrkorna har anor tillbaka till medeltiden, men kyrkan inne i Aneby byggdes på 1950-talet. 

Därutöver finns också ett antal frikyrkor. Korskyrkan tillhör Aneby Baptistförsamling som ingår i Evangeliska Frikyrkan. Allianskyrkan på andra sidan järnvägen är ansluten till Svenska Alliansmissionen. Fredstorgskyrkan som står mitt på torget drivs av Filadelfiaförsamlingen och är en del av pingströrelsen, och står till skillnad från de övriga utanför det kristna råd som bland annat samarbetar kring ekumeniska gudstjänster, soppluncher och konserter vid högtider.

Känslan är just också ekumenisk, och jag kan åtminstone själv inte minnas att vi någonsin reflekterade över vilken kyrka som var vad, utöver bara kyrkan. Gransnäs ungdomsgård drivs av Svenska kyrkan, och i sommarkyrkan på Ralingsåsgården som startades av Evangeliska Frikyrkan och ligger i en vacker sluttning ned mot sjön Ralången hade vi alltid skolavslutningarna. Samhället är också präglat av dess företagande och entreprenörskapsanda, och naturligtvis dess storlek. 

När jag börjar ringa de första samtalen och be om intervjuer vet jag fortfarande inte vad.

Jag har även tidigare tänkt att det kan finnas någonting intressant att berätta om Aneby, och att detta någonting kanske också kan säga någonting om Sverige. Men när jag börjar ringa de första samtalen och be om intervjuer vet jag fortfarande inte vad. Då tar det också tid – när man inte vet vad man letar efter eller vilket slags berättelse det ska bli. 

Nu är jag i alla fall hemma i byn. Det tar bara dryga tre timmar från Stockholm med bil, och den sista halvtimmen räknas knappt. På de snirkliga landsvägarna mellan Mjölby och Tranås, gränsen över till Småland från Östergötland, förbi statyn över Heliga Birgitta, och vidare genom det kuperade landskapet med skogar, mossar, ängar och åkrar som sträcker ut sig på båda sidor om vägen, är man redan på höglandet. Det är sträckor som man är van vid att åka till vardags om man bor här. 

På väg in i samhället kör man över en bro under vilken Svartån flyter, och passerar Stalpets vattenfall. Med sina 20 meter i fallhöjd är det södra Sveriges högsta vattenfall, och ett stort turistmål. Det står det åtminstone på skylten vid trapporna som leder ned i dalgången, men jag har i ärlighetens namn inte hört någon utanför samhället säga det. 

Nere i ravinen, som tros ha bildats under den senaste istidens slutskede, har man funnit stenåldersverktyg. Arkeologiska fynd runtomkring Aneby indikerar också att samhället befolkades redan då. Här finns även gravar från bronsåldern och järnåldern.

Bebyggelsen anses dock ha varit högst begränsad före 1900-talet. Vid fallet anlades en vattenkvarn vid 1700-talets slut, och eftersom det alltid hade rikligt med vatten kom bönder ibland långväga för att mala. År 1890 färdigställdes en tillbyggnad som är den del som ännu finns bevarad, och hur kvarnen såg ut vid 1900-talets början finns nedtecknat av arkitekten Ferdinand Boberg som besökte platsen i augusti 1916 i samband med sin tioåriga Sverigeresa 1916–1925. Det var ungefär i samband med att Aneby bildades. 

År 1874 lades järnvägssträckan mellan Aneby och Nässjö. Då fanns en mindre socken kring Bredestads kyrka. Det fanns en skola och ett antal gårdar – däribland Aneby gård. När gården såldes till godsägaren Anders Petter Andersson styckades markområdet upp och såldes av. Andersson stakade också upp kvarter och gator. Det byggdes lägenheter och 1924 blev Aneby klassat som ett municipalsamhälle. Kommunen som senare bildades motsvarar socknarna Askeryd, Bredestad, Bälaryd, Frinnaryd, Haurida, Lommaryd, Marbäck och Vireda. 

Kommunens vapen pryds av vattenfallet. Senare anlades vid vattenfallet en mindre kraftstation. Nu ligger vid vattenfallet även ett café och en hantverksbod som drivs av Stalpets Sockenbodsförening, och på andra sidan vattnet Stalpets Sommarkyrka.  

Jag passerar caféet med den karaktäristiska gärdsgården när jag promenerar till mitt första möte. Jag har bett om att få samtala med Peter Andreasson, ”Peter Präst”, som sedan tio år tillbaka är kyrkoherde i pastoratet, och han har bjudit hem mig på kaffe. Han bor bara några hundra meter från vattenfallet i ett hus med natursköna omgivningar och utsikt över ån. I trädgården finns frigående höns, en damm med fiskar och en biodling, och hemmet vittnar om ett intresse av böcker och musicerande.

Peter Andreasson föddes och växte upp i Etiopien med föräldrar som tjänstgjorde som missionärer. Han säger själv att han är uppvuxen med det dubbla perspektivet på livet, kulturer och förutsättningar. Efter att ha prövat kallelsen och studerat teologi i Uppsala har han arbetat som präst i nästan fyrtio år. Många av åren har han tjänstgjort utanför kyrkans väggar, bland annat som sjukhuspräst och studentpräst. Jag tänker under vårt samtal att han är väldigt mycket av det som Svenska kyrkan borde vilja ha i en företrädare. 

– Jag kände ingen när jag kom hit. Pastoratet var ganska nedgånget. Jag har behövt jobba mycket med att få ordning på saker och ting, och skapa en trygghet och tydlighet i organisationen, och en riktning och mål angående vad som är vårt uppdrag. Men också arbeta med nätverk i samhället och bygga relationer, och se till att kyrkan hamnar mitt i byn, och inte blir marginaliserad. Det har ju varit självklart för mig att kyrkan ska vara en aktiv del av samhällsutvecklingen, säger Peter.

– Kommun betyder ju gemenskap. Samhälle betyder att hålla samman. Församling betyder att samlas. Socken betyder att söka sig samman. Det handlar om oss alla. Vi kan inte säga att saker bara är kommunens ansvar – mycket är vårt allas ansvar.

Fanns det en risk att kyrkan skulle marginaliseras?

– Det fanns sådana tendenser när kyrkan skildes från staten, med undantag för att vi är huvudman för begravningsverksamheten. När jag blev präst 1983 fick jag ju sitta på torsdagskvällarna och ta emot människor för att skriva personbevis. Om någon ville skiljas skulle man medla. Vi hade mycket av Skatteverkets funktioner som att folkbokföra människor och skriva i de stora böckerna. Vi är inte en myndighet nu, och det är jättebra att vi inte är det, men den omställningen ändrar mycket. När förutsättningarna ändras dramatiskt är det risk att man inte hittar sin plats. Man ser med fasa på hur människor begär utträde och ekonomin går sämre. Vi är inte längre den rika och stora kyrkan med auktoritet och ett givet inflytande. Men det är en fantastisk möjlighet för Svenska kyrkan att just vara kyrka – bland människor – och bygga på tillit snarare än makt. 

Om det ska fungera någonstans borde det fungera i Aneby. Kyrkan, eller kyrkorna, ligger bokstavligen mitt i byn. Många förtroendevalda i kommunen är också förtroendevalda i kyrkan. Peter pratar om den anda av samarbete som finns i samhället, och som går tillbaka åtminstone till 1940-talet då människor kom hit i de vita bussarna. Det återkom med flyktingarna från Eritrea på 1980-talet och Bosnien på 1990-talet, och i dag.

– Det märktes också förra året när pandemin slog till och vi behövde ordna med utkörning av matkassar och medicin till 70-plussarna. Då var det nio organisationer – kyrkan, fotbollsklubben, Lions och Rotary – som samlades i kommunhuset och organiserade ett system långt innan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hann lyfta luren och ringa biskopen som sedan skickade ut ett brev i stiftet. Kan kyrkan göra någonting? Ja, vi har redan planerat och gjort klart, tillsammans med åtta andra. Dessutom har vi gjort det på ett uthålligt sätt så att vi kan hålla på från mars till november, varje vecka, med beställningar, packning och utkörningar. När vi ställs inför utmaningar söker vi oss samman, identifierar problemet och löser det tillsammans. 

Över fem procent av kommunens invånare var volontärer på Gransnäs under den tiden.

Det var också vad som hände under flyktingkrisen 2015. Redan på våren hade antalet flyktingar som länsstyrelsen ville placera i kommunen ökat, och inför höstet kom beskedet att fler skulle komma på kortare tid. Kommunen hade egentligen planer på att placera dem i den nedlagda skolan i Lommaryd, men på kyrkans initiativ fick de i stället boende på Gransnäs ungdomsgård. Den 9 november rullade den första bussen in på Gransnäs med 50 personer. Sedan kom det 30 till. Volontärarbetet organiserades genom ett antal organisationer som fick bemanna vart sjätte dygn. 

 – Det blev en uthållighet. På slutet var det svårt att få täckning på nätterna, men då gick kommunen in. Men det var över fem procent av kommunens invånare som var volontärer på Gransnäs under den tiden. När vi summerade det hela med en lunch efter fem månader med kommunledningen, biskopen och volontärerna, var det en fantastisk förmiddag med skratt och tårar.

Det är berättelser som jag har hört även från andra håll, och uppenbarligen underlättas sådana insatser av närheten som finns i en mindre kommun. Jag undrar om integrationen också gör det. Det finns ju en vedertagen tes om att det är enklare för utrikes födda att integreras i mindre samhällen. Man tvingas helt enkelt till det från båda håll eftersom man i högre utsträckning känner varandra, hälsar på sina grannar och möts på torget. 

– Det är lättare, men integration är jättesvårt. Det är på så många plan som skillnaderna ger sig tillkänna, och blir man arg och irriterad är det lätt att det blir vi och dem. Vi har inget bostadsområde här där utlandsfödda har buntat ihop sig eller hänvisats till. De bor överallt, och de har börjat köpa villor här ute också. Ändå märker vi på skolgården och fotbollsplanen att det finns stora utmaningar med konflikter och bråk.

Man hjälper inte människor genom att strö pengar på varenda som räcker fram handen.

– Det kan leda till en offermentalitet bland några av invandrarna. Här är det inte 50 människor eller gängkriminalitet. Det är ingen storlek på det hela. Men bara bitterheten i en 14-årings hjärta kan gro till någonting som blir otäckt om man inte möter det. Varenda individ som vi kan möta, integrera och inkludera är därför jätteviktig. När man hade byggt den nya inomhushallen var det någon som hade slagit sönder stuprören och ytskikten innan invigningen. Det är yttringar som står för någonting, även i den lilla skalan. 

Jag ställer några följdfrågor om konflikterna och skadegörelsen, men det finns många frågetecken om vem och varför. Vi pratar i stället om avvägningen mellan att hjälpa sin nästa och att denna nästa själv ska ta ansvar och kunna uppfylla vissa krav. Berättelserna från mottagandet präglas mycket av det dubbla kärleksbudskapet, men den kristna guden kan ju också vara hård och kravställande, säger jag som en fråga.

– Vi ska ge hjälp till självhjälp. Om man ger en hungrig människa bröd blir hon mätt en dag, men om man lär henne baka blir hon mätt alla dagar. Då är det viktigt att få människor i sysselsättning, och det har vi också jobbat med. Kommunen har varit mycket aktiv. Det är den bästa vägen till integration att man blir en del av samhället, har ett jobb, tar ansvar, betalar skatt och fungerar som medborgare. Vi ska inte klappa människor på huvudet. Det har jag med mig från Etiopien, där mina föräldrar var väldigt klara på att man inte hjälper människor genom att strö pengar på varenda som räcker fram handen.

Han lever också som han lär. Peter berättar att han själv haft en kille från Afghanistan boende hos sig. Där fick han ett sammanhang och tog hand om huset, hunden, hönsen och orkidéerna. Sedan fick han börja på ett vikariat på Attends som tillverkar hygienartiklar. När han fick tillfälligt uppehållstillstånd ställdes det till med en stor fest i församlingshemmet med alla vänner. Efter det har han fått fast jobb, och kunde senare köpa en lägenhet och renovera den. Nu får han utmärkelser som månadens anställda för trevligt bemötande och säkerhetstänk, säger Peter, och beskriver det som att han blivit en del av familjen. Han säger också att det finns många företagare i Aneby som har en inställning att man hjälper till om man kan.

Någonting som är grundläggande för de allra flesta människor är att behövas.

Vi pratar vidare om svårigheterna med integration. Det är en sak att lyckas med det direkta mottagandet, och en helt annan att integrera människor och på lång sikt åstadkomma ett fungerande samhälle med sammanhållning. Människorna som flydde från Balkan under kriget har integrerats väl jämfört med andra flyktinggrupper, och jag tror att det är väsentligt mycket svårare vad gäller arbete, utbildning, samhällsuppbyggnad och språk för många av dem som i dag kommer hit från Mellanöstern och Afrikas horn. Peter svarar att man får fortsätta att försöka.

Det bygger också på fortsatt engagemang från personer inom kommunen och näringslivet. Människors energi är ju också en begränsad resurs. Vad händer om den skulle ta slut?

– Någonting som är grundläggande för de allra flesta människor är att behövas. Det finns många som längtar efter att behövas om man bara kan skapa forum för den goda viljan och engagemanget.

Det ligger någonting i det. Samtidigt tänker jag krasst, eller cyniskt, att det nog finns många vanliga medborgare och skattebetalare som har fått sin beskärda dos av att behövas redan. Men kanske är befolkningen i Aneby av särskilt segt virke.

Jag frågar också om kritiken mot en del av ärkebiskopens utspel, och riskerna med Svenska kyrkans politisering, och hör att vi har olika ingångsvärden. Peter menar att kyrkan måste vara politisk, om än inte partipolitisk. ”Men vi ska självklart engagera oss för de mest utsatta människorna. Om vi bara ska sjunga vackra psalmer kan vi lika gärna stänga butiken. Läser man Bibeln blir man utmanad, och i den står tydligt att man ska värna om änkor, faderlösa och främlingar.” Jag förstår den impulsen, men jag förstår också dem av kyrkans medlemmar med borgerliga värderingar som inte längre känner sig hemma när utspelen om migrations- och integrationspolitik blir allt fler. Och jag tror själv att alla människors värde och värdighet, och uppgiften att vara Guds redskap, går att kombinera även med politiska uppfattningar som går på tvärs med sagda utspel.

* * *

När jag promenerar hem från mötet tänker jag på sammanhållningen som präglar kommunen, men jag kan heller inte undgå känslan av att det finns andra saker som jag ännu inte har sett.

På söndagen tar jag en springtur. Jag springer ner till fågelsjön vid vårt hus, och följer vägen genom åkrarna upp till samhället. Jag promenerar förbi kyrkan, och går in på skolgården till Furulidskolan. När jag växte upp gick bara högstadieeleverna här, men nu har området utökats med en skola för låg- och mellanstadium. Några unga killar med utländskt påbrå spelar fotboll på den lilla planen framför skolbyggnaden och ropar högt till varandra. Jag blir glad när jag hör att de pratar svenska med varandra, och noterar också denna känsla för mig själv. 

När jag går ut och springer vägen tillbaka ser jag skyltarna på stängslet: ”Området kameraövervakas.” 

Jag går vidare på skolgården och passerar idrottshallen och simhallen innan den stora fotbollsplanen. På den har vi provat friidrott, och tittat på fotbollsmatcher när ungdomslaget spelade. Det är stängslat och jag måste springa runt hela anläggningen för att komma in. Bara grindarna längst bort på planen är öppna, och det är där den nya inomhushallen byggd.

Hallen har byggts av sportklubben med stort stöd från företag och privatpersoner, och jag vet sedan innan att det finns en stor stolthet över projektet. På väggen sitter de största företagens loggor, och på en skylt vid ingången står ytterligare ett hundratal andra företagsnamn och privatpersoner under rubriken: ”Vi satsar och tror på ungdomarna i Aneby kommun!” Det verkar lysa om den i kvällssolen.

När jag går ut och springer vägen tillbaka ser jag skyltarna på stängslet: ”Området kameraövervakas.” 

* * *

Det är inte alltid helt enkelt att veta vad man ska läsa in i vilka betraktelser. Senare på kvällen påminns jag om att det var några killar i min storebrors årskull som en natt åkte till skolan och sågade ned ett av träden som stod på skolgårdens framsida. Det skrattar vi åt. Det är ett så pass stort projekt, och märkligt, att det blir komiskt. Men hade man sett det som ett tecken i tiden i dag?

Dagen därpå promenerar jag upp till kommunhuset för att träffa Ola Gustafsson som är näringslivs- och fritidsansvarig på kommunen. Han är tidigare lokalredaktör och sportjournalist, och uppfriskande att samtala med. Han är född i Aneby, har bott här hela sitt liv, och började sin tid på kommunen med att vara ansvarig för ett nytt projekt för att vända befolkningsutvecklingen och få fler att flytta hit. Han talar entusiastiskt om företagen i kommunen – från Attends, Hags och Sealed Air som är stora till alla små- och medelstora företag inom hantverk, tillverkning, bygg, transport, handel och gröna näringar. 

– Det startas företag i en allt högre takt. Förra året startades 40 nya företag. I år ligger vi hittills på omkring 25 startade företag under det första halvåret. Vi har den högsta företagsamheten i Jönköpings län. Vi är bättre än Gnosjö procentuellt sett.

Man är van vid att om någonting ska hända får man ta tag i det, och lösa det själv.

– Det finns en entreprenörskapsanda. Det blir nog så på mindre orter. Man är van vid att om någonting ska hända får man ta tag i det, och lösa det själv. Det är ingen annan som gör det åt dig.

Kommunen arbetar aktivt med att vara snabba och tillgängliga i handläggningen, och tillmötesgående inom ramarna för lagar och regler. Man ligger alltid högt i Svenskt Näringslivs årliga ranking över lokalt företagsklimat. Jag säger att jag har fått intrycket av att näringslivet och civilsamhället tar ett synnerligen stort ansvar för samhället. Det är en bild som Ola stämmer in i.

– Det finns ett antal entreprenörer i Aneby som är extremt viktiga för samhället. De är i regel födda och uppväxta i kommunen, och har ett gediget intresse av att saker ska fungera. De flesta fastigheter och industrier, och många renoveringar och upprustningar, kan härledas till några få personer. Hela Anebyhus gamla industriområde i centrala Aneby är ett sådant som i stället för att stå och förfalla köptes upp av Per-Anders på Lövsta Trähus och rustades upp byggnad för byggnad till en i dag mycket aktiv industriby. 

– Jag åkte runt med en bekant nyligen som konstaterade att det knappt fanns några förfallna fastigheter i samhället, och att det var nymålade hus och välskötta trädgårdar överallt. Det skapar en positiv spiral som också gör att priserna går upp och att man vågar satsa.

Vad lyfter företagen för svårigheter i samtalen med er?

 – Kompetensförsörjning är alltid en fråga för en mindre kommun. En del av företagen är i stort behov av arbetskraft. Vissa behöver specialiserad kompetens, men det finns också en stor efterfrågan inom transportsektorn av chaufförer. Byggbranschen skriker också efter folk, och plockar praktikanter direkt från byggprogrammen. De kan få en fast anställning direkt efter gymnasiet om de gör ett bra jobb, och vidareutbildas sedan av företagen i den specialkompetens som behövs.

Jag berättar att ett annat tema för artikeln är integration. Även där verkar civilsamhället ha gjort en stor insats i själva mottagandet.

– Ja, men vad är nästa steg? Det är det svåra. Det är inte svårt att välkomna människor med vårt civilsamhälle och föreningsliv. Det finns det fantastiska berättelser om. Nästa steg är att de ska integreras in i samhället. Det får jag nog säga, att det inte är jätteenkelt, eller det är jättesvårt, rättare sagt. Vi har ju inte problem med gängkriminalitet eller stora motsättningar. Men däremot tror jag inte att man umgås jättemycket. Det är ganska täta skott mellan inrikes födda och utrikes födda. Samtidigt vet inte jag var som är rätt att göra.

På flera veckor har det aldrig varit några svenska barn där.

– Vi har haft en uppblåsbar fotbollsplan på torget de senaste somrarna, och den senaste sommaren nere i parken. Det är jag som har varit och hämtat in pumpen varje kväll, och på flera veckor har det aldrig varit några svenska barn där. Det är bara utländska barn som är där och leker. Samtidigt är det svårt att få utrikesfödda barn till övriga sommarlovsaktiviteter. Där är det i stället bara svenskfödda. Då måste man ju samtidigt konstatera att fotbollsplanen spelar en jätteviktig roll – även om den visar segregationen. Var ska de barnen vara annars om de inte är med på andra aktiviteter? Vi lyckas inte nå dem. Man kan ju inte gärna åka och hämta barn och tvinga dem att spela teater eller pyssla. 

– Integration behöver ju inte vara att det är varannan, men att man lever i ett samhälle under ordnade former och saker fungerar. Om man jobbar ihop och går i skolan tillsammans kanske man inte måste umgås på fritiden. Jag vet inte vad som är rätt.

Ola berättar att han också är borgerlig vigselförrättare, och nyligen vigde ett eritreanskt par. Det är med stor entusiasm han berättar om den vackra festen och trevliga människorna, men berättar också: ”Jag var den enda utan eritreansk bakgrund där. Det var inte som att deras svenskfödda grannar var där. Men de är nöjda med samhället, arbetar och har barn i skolan. Betyder det att integrationen har misslyckats?” Nej, instämmer jag, det tycker jag nog inte. 

Det viktigaste är språk, arbete och grundläggande värderingar, men det kan vara nog så svårt. Jag tänker på Gnosjö, som har lyfts som ett framgångsexempel för att flyktingar från olika länder under de senaste 50 åren har kunnat få arbete snabbt och komma in i samhället. Arbetslösheten i Gnosjö var ändå 13,2 procent bland utrikes födda förra året – att jämföra med 5,9 procent totalt. I Aneby var motsvarande siffror 25,3 bland utrikes födda jämfört med 5,8 procent totalt. För utomeuropeiskt födda är situationen ännu svårare. Siffrorna visar i sin tur inte hela sanningen om till exempel självförsörjningsgrad – där Entreprenörskapsforum i en rapport förra året visade att en majoritet utrikes födda aldrig blir självförsörjande.

Han kunde ta in personer helt utan utbildning som fick jobba sig upp

Ola nickar instämmande. Kommunen har med framgång använt sig av extratjänster för personer som står långt från arbetsmarknaden, och också gjort satsningar på utbildning inom praktiska yrken. Men det finns en brist på enkla jobb.

– Innan hade vi ju vissa sådana tjänster på Hags. Då hade man kunnat plocka in 10–15 nyanlända, men i dag är det ekonomi, marknad och utveckling kvar. Fläktwoods hade en fabrik i Aneby med 80 anställda. Deras platschef sade att han kunde ta in personer helt utan utbildning som fick jobba sig upp, och det gjorde de också. Men den verksamheten försvann också.

– Många företag har jättemycket att göra, och skulle kunna ta in fler personer. Men jämfört med att vara två eller tre i familjen är det ett stort åtagande att ta in någon annan. Det innebär höga kostnader och mycket administration att anställa, och man ska vara ansvarig för den personens anställningstrygghet. 

Det finns däremot positiva exempel, och Ola talar särskilt om ett med stor entusiasm. 

 – Det är två jätteduktiga killar som har startat en verksamhet. Den ena av dem har jobbat inom hemtjänsten innan. Den andra har jobbat hos en dam i Forserum som sydde sängöverdrag, och levererat till vården. När hon lade ned sitt företag kunde han köpa hennes maskiner och ta över några av kunderna. 

– Där handlar det också om den lilla orten. De frågade mig om lokaler och jag visste att Hasse, som har köpt Hags gamla kontor, hade några lediga. Jag frågade om han kunde träffa dem, och sedan åkte vi dit dagen efter. Då kände han igen att en av killarna hade tagit hand om hans pappa, och att han hade tyckt jättemycket om honom. Självklart ville han hjälpa dem, och skrev ett speciellt avtal där de under uppstarten fick hyra till lägre kostnad, ”så ser vi efter tre månader och sex månader hur det går för er”. Han ville ge dem chansen.

* * *

Beskrivningen av närheten, entreprenörskapsandan, och civilsamhället och kyrkans engagemang, går igen när jag dagen efter träffar Caroline von Wachenfelt. Vi ses på konditoriet Thimons som har flyttat in i bankens gamla lokaler på torget. Caroline är moderat och förste vice ordförande i kommunstyrelsen. Hon är agronom, och familjen driver ett mindre jordbruk. Vi sätter oss på uteserveringen mot torget. Caroline ler nästan hela tiden. Under vårt samtal hälsar nog varje person som går förbi på torget på henne, och hon kan i sin tur kan berätta för mig vilka alla är om jag inte redan känner igen dem. 

Hon är även kyrkorådsordförande, och även hon berättar om mottagandet på Gransnäs, att hon själv gick nattvakt, och om Anebys historia av att ta sig an familjer.

– Men vi har fortfarande samma problem som andra, och har svårt att integrera dem, framför allt i arbetslivet. Det är svårt. Ibland händer det att man ordnar arbetstillfällen, och sedan flyttar personerna till en annan ort på grund av boende med släktingar eller annat. 

– Det positiva är att man blir sedd på ett annat sätt här. 

Caroline pratar om kyrkans engagemang för ungdomar och nyanlända. Hon berättar om julbordet på julafton som hennes familj varit med och hjälpt till med i många år, som hon säger varit mycket lyckat ur integrationssynpunkt, och den barn- och ungdomsansvariga som hjälper till med läxläsning och har med sig sin hund som ungdomarna kan umgås med. 

Den största svårigheten för integrationen är jobben. 

– Vi har ringt runt till företagen under pandemin, och det enda de bad om hjälp med var arbetskraften. De behöver få in fler som kan jobba, men det gäller ju kvalificerad och tekniskt kunnig personal. Det finns ett skriande behov i hela Jönköpings län. Om man kommer som nyanländ och knappt talar språket är det jättesvårt.

De sociala kostnaderna har ökat mycket de senaste åren.

– Jag tänker på min granne som började som städare på Norell – ett familjeföretag som gör handgjorda möbler i Aneby. Hon arbetade sig uppåt, och till slut gjorde hon en jättefin fåtölj som jag fick lyckan att köpa och har hemma nu. Hon har ingen utbildning efter grundskolan, men insåg att hon hade fallenhet för hantverket. Men det är inte alla som får den möjligheten. 

Caroline säger att hon inspireras av arbetet som görs av moderater i andra delar av landet, som Växjö, med noggrannare kontroller och krav på motprestation för socialbidrag, och arbetar för att Aneby ska ta efter.

– Vi har också problem med social dumpning. Stora familjer med sex eller sju barn som flyttar in där det sedan visar sig att det finns jättestora behov. Vi har haft några sådana fall, och om det kostar en miljon om året blir det tungt för en liten kommun. Vi är ju skyldiga att ta hand om dem, men ibland undrar man varför kommunen som de kommer från inte har gjort någonting. Det blir ännu svårare när vi inte kan stödja från början. De sociala kostnaderna har ökat mycket de senaste åren. Det finns hedersproblematik också. 

Det är ett år kvar till riksdagsvalet nu. Vad är viktigast för Aneby från den nationella politiken?

– Det är definitivt arbete. Att få in nyanlända i arbete och få bukt på de sociala problemen. Kostnaden för några få ungdomar som är placerade motsvarar i dag kostnaden för hela hemtjänsten. Det stämmer inte helt överens med att vi vill ge de äldre den bästa omvårdnaden. 

Innan jag går frågar Caroline ut mig om mina erfarenheter och upplevelser av att växa upp i Aneby. Jag säger att jag minns det som en mycket lugn och trygg plats, men att det också var betydligt mer homogent då. På gott och ont, svarar hon, och jag instämmer.

* * *

Efter kaffet på Thimons promenerar jag över till kommunhuset. Beata Allen möter mig i receptionen. Hon är centerpartist och sedan det senaste valet kommunstyrelsens ordförande. Vi sätter oss i sammanträdesrummet med utsikt över torget, och nu är jag angelägen om att få svar på de senaste dagarnas bryderier. Jag frågar om svårigheterna med kommunens ekonomi.

– Vi behöver öka intäkterna och få fler invånare som är med och betalar skatt. Vi behöver också minska våra kostnader. Vi har gjort jämförelser med andra kommuner och sett att vi har högre kostnader än vad vi borde – framför allt inom den sociala avdelningen, särskilt äldreomsorgen och ekonomiskt bistånd. 

Vi ska inte vara för återhållsamma, men inte heller för generösa, vilket vi har varit tidigare. 

– Det är tufft eftersom en del till exempel handlar om barn som far illa. Vi har många fall av omhändertagande. Vi gör också ett arbete med förebyggande insatser för att stärka upp föräldraskapet tidigt, men det fungerar inte alltid. Resultaten av effektivisering kan därför snabbt försvinna i en annan del av verksamheten. Det pågår ett arbete också med ekonomiskt bistånd och biståndsbedömningen. Vi ska inte vara för återhållsamma, men inte heller för generösa, vilket vi har varit tidigare. 

Hon uttrycker sig rakt på sak, men låter samtidigt väldigt positiv och hoppfull över det arbete som har initierats under de senaste åren.

Vilka svårigheter finns vad gäller integrationen? 

– Branscher som i regel anställer både unga och nyanlända är de som har drabbats hårdast av pandemin. Sedan finns det alltid en grupp som står väldigt långt från arbetsmarknaden och kanske aldrig kommer att lära sig språket heller. Inom den gruppen finns förstås många försörjningsstödsmottagare. 

– Vi har gjort en del insatser för att försöka få fler utrikes födda i arbete. Snickeriet är en sådan som har genomförts med stöd från Europeiska socialfonden. Vi har också utbildat en del till barnskötare parallellt med extratjänsterna.

– Kyrkan och civilsamhället har ju gjort stora insatser med mottagandet. Föreningslivet har också tagit ett stort ansvar för integrationen. Jag pratade med Kenneth Råsberg som är styrelseordförande för Aneby sportklubb. Han är så stolt över gänget som är med där och tränar och spelar. När vi hade Anebydagen senast hade vi en dag då vi plockade skräp i kommunen, och då var de killarna [som kom till kommunen som flyktingar] med och plockade och plockade, och ville inte sluta. De var så glada över att få hjälpa till.  

Vad hade behövts från den nationella politiken för att få fler i arbete?

– Jobben skapas inte av politiken, men politiken skapar förutsättningar. Det handlar om skatter, kostnader för att anställa, regelbördan och matchningen mellan utbildning och arbetsmarknadens behov.

Jag nickar instämmande och tänker på vad Ola sade om företagen som har mycket att göra, men inte mäktar med åtagandet att ta in fler anställda. Jag frågar också om Furulidskolan, och säger att jag inte lyckas få grepp om vad det är som händer.

Världen letar sig hit också.

– Nu har vi haft en period där det har varit hårdare ton och mindre respektfullt bland eleverna. Det är naturligtvis bara en mindre grupp. Sedan har vi på senare tid märkt att det finns motsättningar mellan svenskfödda och invandrare, och kan bli konflikter. Det jobbar skolan med, och vårt brottsförebyggande råd. Aneby är inte en skyddad värld. Världen letar sig hit också, och vi ser samma problem som på andra ställen. 

Jag noterade när jag var ute och sprang att det var skyltar om övervakningskameror uppe vid fotbollsplanen. 

– Det är kopplat till skadegörelse, och det har vi ett stort bekymmer med, måste jag säga. Busskurerna har varit ett problem under flera år. Man sparkar sönder dem. Speciellt uppe vid järnvägsstationen. Man sparkar sönder glaset, gör åverkan på hissen. I våras tände någon eld på gräsmattan. Det sker skadegörelse även vid skolan. De som gör det känner inget ansvar för sin närmiljö. 

– Det är problem. En trasig närmiljö känner man sig som medborgare eller gäst inte stolt över eller trygg av. Om man kliver av vid stationen och det första som möter dig är glassplitter eller busskurer utan glas och en hiss som inte fungerar, är det ju inte bra. Dessutom kostar det väldigt mycket pengar att ställa saker i ordning. 

Har det blivit värre än tidigare?

– Det känns som att det blivit värre, men det är bara min upplevelse. Vi hinner knappt få upp ett nytt glas innan det är sönder igen. Man skulle ju vilja veta varför. Det är troligtvis ett uttryck för någonting.

Upplevelser, ja. Upplevelser och perception av verkligheten spelar roll. Under dagarna i Aneby talar jag en kväll med en vän på telefon. Jag berättar om upplevelserna som jag fått återberättade, och att de stundom är svåra att föra samman, trots att alla inbegriper sanning. Han säger att jag låter postmodern, och det håller jag väl med om. Men poängen är egentligen inte särskilt relativistisk: Frågan om hur ett samhälle mår rymmer flera berättelser. Det handlar om vilka parametrar man väljer, och hur man väger dem mot varandra, och berättelsen kommer se annorlunda ut beroende på det.

– Nu har vi dragit i gång ett systematiskt trygghets- och brottsförebyggande arbete. Vi kommer att gå på djupet även med skadegörelsen, och kameraövervakning skulle kunna vara en del, tillsammans med förebyggande insatser. Vi kommer också att ha trygghetsvandringar för att identifiera platser eller stråk som kan upplevas som otrygga, tillägger Beata.

Nattugglorna har startats igen. Det är självklart ett tecken på att man känner oro.

Jag frågar om brottsligheten. Aneby är ganska besparat från brottslighet, säger hon, men det går i perioder. 

– Nu har vi haft två år nästan helt utan villainbrott. Tyvärr verkar de öka igen under sommaren. Det har också varit ett par inbrott gentemot företag. Det har lett till att Nattugglorna har startats igen. Det är självklart ett tecken på att man känner oro.

Nattugglorna var ett initiativ som startades för nästan 30 år sedan då företagare fick nog av inbrott och skadegörelse på orten och gick samman för att patrullera om nätterna. Under de första åren i början på 1990-talet minskade brottsligheten drastiskt, och nu har det alltså startats på nytt. Jag tänker igen på balansen mellan vad man förväntas bidra med och vad man får ut av ett samhälle. Företagarna ska inte bara utföra sina tjänster, bidra till välfärden och skapa arbetstillfällen – utan nattvandra för att skapa trygghet. 

Beata Allen verkar trots allt ganska nöjd med polisnärvaron. 

– Jag skulle ändå säga att den är ganska bra. Polisen är här minst en gång i veckan. Våra medborgarlöften handlar bland annat om att polisen ska vara mer synlig. Det är klart att man skulle önska att polisen var här varje dag i veckan, men bara att vi har en station gör mycket, och Polisen på Höglandet har fått personella förstärkningar.

Däremot ser hon också förändringar till det sämre. 

– Förr var alla kommunhus öppna. Vi har haft en stolthet i att hålla kommunhuset öppet och tillgängligt, med torget och ljusgården inuti. Men vi har successivt fått stänga huset. Nu är det låst och man kommer inte in utan att bli insläppt via receptionen. Det är ju på grund av att det har varit incidenter i receptionen med personer som har agerat hotfullt. Vi har fått ha vakter ibland. Det är ju inte så man vill ha det, med en bil från Securitas parkerad utanför entrén och vakter som alla som ska in måste passera. Det skapar ju ingen känsla av öppenhet. 

Utmaningarna har tagit många år att bygga upp, och tar minst lika många år att lösa

– Så visst förändras klimatet, men samtidigt fortsätter samhället fungera och utvecklas positivt, med civilsamhälle, näringsliv och attraktion att flytta hit. 

Nu har vi vänt oss från bordet och tittar ut över torget genom de stora glasfönstren. Det är någonting som jag slås av också, säger jag. De här dagarna i Aneby har jag känt det som att det finns en dubbelhet, med problemen, och den andra berättelsen.

– Ja, det finns det, och engagemanget finns alltid kvar. Men alla problem är ju inte heller synliga för andra än dem som är direkt berörda. 

– Det finns en stor lojalitet och entusiasm i kommunen, men vi får inte blunda för problemen, och det gör vi inte heller. Problemen med integration till exempel är av större karaktär. 

–  Vad gäller kommunens ekonomi har vi inte sett det stora skiftet än, men vi har minskat det ekonomiska biståndet, och arbetet med besparingar i verksamheterna ger resultat. Men utmaningarna har tagit många år att bygga upp, och tar minst lika många år att lösa. 

* * *

Jag lämnar kommunhuset och promenerar hem. Några barn går med en boll över torget. Vid grillen står ett par killar och pratar. Det finns mycket som påminner om den lugna och trygga plats som jag växte upp på, och säkert sådant som är bättre, men också en del orosmoln. 

Sedan får jag skjuts genom samhället till tågstationen. Vi kör förbi prydliga hus och trädgårdar. Det har öppnat en ny thairestaurang i det gamla stationshuset, men på perrongen är glaset på busskurerna borta.

De har väl alltid varit trasiga, säger mamma. Jag minns inte.