Ärkebiskopen gör borgerliga andligt hemlösa

Den sjätte april meddelade Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén att hon lämnar Twitter. ”Tar twitterpaus”, skriver hon i sin sista tweet och fortsätter, ”Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, svenska kyrkan & samhället. Ni som gör det kan känna er som vinnare för stunden. Men den sanna vinnarsidan är alltid sanningens och kärlekens sida. Växla över till den!”. 

Flera tidningar har publicerat skärmdumpar från ärkebiskopens Twitter. Jag bedömer fyra av kommentarerna som hatiska: Ärkebiskopen kallas för ”islamistkramare”, ”jävla as”, ”kärring” samt påstås ”vara galen”. Övriga kommentarer är snarast att betrakta som kritik: ”Jag tvingas utträde ur svenska kyrkan på grund av henne”, skriver en person. En annan twittrar ”Vår ärkebiskop saknar förankring i kristendomen”. En tredje skriver ”att man kan företräda svenska kyrkan på ett så dåligt och pinsamt sätt som hon gör är helt sanslöst”. I en kommentar till SVT nämner ärkebiskopen två aspekter som hon menar har bidragit till hatet mot henne – dels hennes inställning till islam och dels hennes kön.

Varför väcker Svenska kyrkans ärkebiskop så starka och så negativa känslor? Är det, som ärkebiskopen själv tror, hennes kön och hennes inställning till islam som provocerar människor? Jag menar att det är en bristfällig analys. Den kritik som i åratal har riktats mot Antje Jackelén har föga med hennes kön att göra. Den riktar inte heller specifikt in sig på ärkebiskopens förkärlek för interreligiös dialog. 

Nej, den kritik som har varit återkommande sedan Antje Jackelén vigdes till ärkebiskop handlar om något annat, nämligen om den ökade politiseringen av Svenska kyrkan under hennes ämbete. Sedan Antje Jackelén tillträdde som ärkebiskop 2013 har hon tagit ställning i en lång rad politiska – och infekterade – frågor. Hon har återkommande synpunkter på framför allt landets migrations- och integrationspolitik, samt på klimat- och miljöpolitik. 

Det är rimligt att hävda att det kristna budskapet har en politisk dimension: ”Tron utan gärningar är död” står det skrivet i Jakobsbrevet. Det är dock inte synonymt med att kyrkan ska ta partipolitisk ställning eller uttala sig tvärsäkert i sakpolitiska frågor. När kyrkan ändå gör så blir reaktionerna starka.

Ärkebiskopens Twitterpaus kommer i kölvattnet av just ett sådant ställningstagande: Den 24 mars yttrade sig Svenska kyrkan om regeringens förslag att kräva kunskaper i svenska och samhällskunskap för att få svenskt medborgarskap. Kyrkostyrelsen är negativt inställd till att kräva kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället eftersom det riskerar att leda till ”ökad segregation”. Ärkebiskopen utvecklar resonemanget i en intervju med SVT och menar att språkkravet främst riskerar att ”drabba kvinnor”. 

Svenska kyrkans agerande under Antje Jackeléns ämbete gör våld på två centrala lutherska doktriner.

Det är oklart exakt vilka överväganden Svenska kyrkan har gjort för att dra slutsatsen att det föreslagna språkkravet skulle ”drabba” kvinnor i högre utsträckning än män – är det månne en konsekvens av skapelseordningen? Det är också oklart varför Svenska kyrkan gör sig omaket att yttra sig över en remiss som den inte är remissinstans för. På den långa listan av organisationer och instanser som Justitiedepartementet sänt ut förslaget på remiss angående språkkrav som villkor för svenskt medborgarskap återfinns inte Svenska kyrkan. Det är inte ovanligt att Svenska kyrkan är remissinstans, men i detta fall betraktas alltså inte Svenska kyrkan som en instans med särskild kunskap rörande just denna fråga. Trots att Svenska kyrkans uppfattning inte efterfrågas väljer alltså kyrkostyrelsen att ta ställning genom sitt yttrande. Det säger något om vilken vikt kyrkostyrelsen anser just denna politiska fråga har.

Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt samfund och jag menar att Svenska kyrkans agerande under Antje Jackeléns ämbete gör våld på två centrala lutherska doktriner, nämligen det allmänna prästadömet och tvåregementsläran. Luther utvecklar sina tankar kring det allmänna prästadömet i Till den kristna tyska adeln (1520) i vilken han betonar varje kristens myndighet, ansvar och förmåga till att själv fatta egna beslut. Varje kristen kan själv, genom att lyssna till sitt samvete, avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Varje kristen har nämligen sin egen relation till Gud och behöver varken förmedlare eller uttolkare för att kunna leva i enlighet med Guds vilja. Dopet gör varje kristen till präst, i den meningen att varje kristen äger förmågan att tolka Guds ord och dess betydelse i hennes liv.

Den lutherska tvåregementsläran innebär att Gud regerar i världen på två skilda sätt: genom evangeliet i det andliga regementet och genom världslig makt och lagar i det världsliga regementet. Dessa två regementen, det andliga och det världsliga, ska inte sammanblandas. Ett samhälle kan inte styras utifrån evangeliet och kyrkan och hennes företrädare ska inte göra anspråk på världslig makt, menar Luther. Det världsliga regementet ska vila på det förnuft som är nedlagt i varje människa genom skapelsen. Evangeliet tillför inget här, skriver Einar Billing i Luthers lära om staten i dess samband med hans reformatoriska grundtankar och med tidigare läror (1971) i en utläggning av Luthers tvåregementslära. Denna distinktion får konsekvenser för den individuella etiken och socialetiken: i Luthers socialetik styr människans förnuft och inte evangeliet, menar Carl-Henric Grenholm i Tro, moral och uddlös politik (2014).

Distinktionen mellan de två regementena innebär dock inte att kyrkan inte ska engagera sig i samhällsfrågor, skriver Lutherska världsförbundet i Kyrkan i det offentliga rummet (2016). En kyrka som tar sitt uppdrag och sin kallelse på allvar bör understundom göra sin röst hörd i den offentliga debatten. Gud är verksam i båda regementena och därför är allt som ryms inom dem en angelägenhet för Gud och för kyrkan. Kyrkans mål får dock aldrig vara att själv ta makten. Kyrkan ska verka för en mångfald av röster i samhället och i den politiska debatten, menar Lutherska världsförbundet. 

Hennes uppdrag är inte att opinionsbilda, varken i spalterna, i någon tv-soffa eller på Twitter. 

Det är här Antje Jackelén och Svenska kyrkan går vilse. Flera av de ställningstaganden som Svenska kyrkan har gjort och ägnat mycket möda de senaste åren har varit av den karaktären att kristna som definierar sig som borgerliga snarare än vänster ifrågasätter om de längre har någon plats i Svenska kyrkan. 

Detta – att kristna som står något till höger om Centerpartiet ifrågasätter sin tillhörighet till Svenska kyrkan – är ett brott mot folkkyrkotanken som varit en viktig del i Svenska kyrkans identitet under lång tid. Ambitionen att vara en folkkyrka med ”låga trösklar och högt i tak” kommer på skam när gudstjänstbesökarna serveras politiska pamfletter snarare än teologisk förkunnelse från predikstolen. Här misslyckas Svenska kyrkan med sitt karitativa uppdrag. Det kyrkliga agerande som leder till att kristna med borgerliga åsikter stöts ut ur den svenskkyrkliga gemenskapen skapar andlig nöd. Vem tar hand om de kristna som blivit andligt hemlösa? 

Svenska kyrkan har blivit främmande för mig under Antje Jackeléns styre. Mediernas enorma personfixering vid ärkebiskopen är direkt skadlig för Svenska kyrkan, och sannolikt även för ärkebiskopen själv. Kanske har de ständiga hyllningarna från sekulariserade ledarskribenter och ateistiska kulturpersonligheter gjort henne fartblind, så fartblind att hon glömt sitt uppdrag: att leda Svenska kyrkan med klok och varsam hand, att vårda och förvalta ett tusenårigt arv, med ödmjukhet och respekt för de olika tolkningar av både evangelium och samhällsproblemen som ryms inom en organisation med närmare sex miljoner medlemmar. Hennes uppdrag är inte att opinionsbilda, varken i spalterna, i någon tv-soffa eller på Twitter. 

Jag beklagar att ärkebiskopen fått motta hatiska och respektlösa kommentarer på Twitter, men jag välkomnar hennes beslut att lämna twittrandet därhän. Förhoppningsvis ger det henne mer tid att ta itu med de problem hennes kyrka brottas med. Det absolut allvarligaste hotet mot både Svenska kyrkan och kristenheten i Sverige är det stora medlemstapp som fortgår i oförminskad takt sedan 2016 då rekordmånga valde att begära utträde ur Svenska kyrkan. Vid 2019 års slut var 56,4 procent av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan. Det kan jämföras med 95,2 procent 1972, 82,9 procent år 2000 då kyrkan skiljdes från staten och 63,2 procent 2015. 

En förbryllande omständighet i sammanhanget är att en undersökning från Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet i Växjö gör gällande att allt fler svenskar anser att ”det är viktigt med kristna värden i samhället”. Då samma fråga ställdes 2010 svarade tjugo procent att de ansåg det vara viktigt med kristna värden. 2019 hade andelen som svarade jakande på samma fråga fördubblats: Hela fyrtio procent uppgav att de tycker att ”det är viktigt med kristna värden i samhället”.  Det tycks alltså finnas en ökande medvetenhet om det kristna arvets betydelse för vår kultur. Hur kommer det sig att Svenska kyrkan inte lyckas förvalta detta? 

Kristendomen är en oundgänglig del i den svenska kulturen och i den svenska identiteten. Vårt kristna arv ger sig tillkänna i vårt språk, våra traditioner, vårt rättssystem och våra värderingar. Likaså är det kristna kulturarvet grundläggande i svensk litteratur, konst och musik. Utan kunskap om kristendomen, våra berättelser och vår tradition går många dimensioner av exempelvis en författare som Selma Lagerlöf, eller i princip all svensk bildkonst före modernismen, förlorade. Hur påverkar det oss och vår förståelse av oss själva och vår historia att Svenska kyrkan krymper? Hur ska vi kunna möta människor av annan tro och med andra traditioner när vi inte längre vet vilka vi är? 

Medlemstappet ger naturligtvis också konsekvenser för Svenska kyrkans ekonomi. Det är medlemsavgiften (”kyrkoskatten”) som är basen i kyrkans ekonomi. I november 2016 meddelades att kyrkan måste spara 2,6 miljarder fram till 2030. Det innebär en halv miljon kronor om dagen, varje dag, året runt, fram till 2030. Som förklaring till den försämrade ekonomin angavs, just det, medlemstappet. Sedan den dystra prognosen 2016 har flykten från Svenska kyrkan fortsatt i oförminskad takt och nu börjar konsekvenserna ge sig till känna. Mellan 2000 och 2018 har 104 kyrkor avvecklats. Markus Dahlberg, chef för kulturarvsstöd i Svenska kyrkan, spår att fler kyrkor kommer att avvecklas framöver. Pengarna räcker helt enkelt inte till. 

Coronapandemin har, enligt Wanja Lundby-Wedin (S), förste vice ordförande i kyrkostyrelsen, drabbat Svenska kyrkan hårt. Kyrkoavgiften står för drygt 60 procent av kyrkans intäkter och baseras på medlemmarnas inkomster. När arbetslösheten ökar minskar medlemmarnas inkomster. Totalt uppskattar Svenska kyrkan ett tapp på 1,1 miljarder kronor i intäkter de kommande tre åren. 

Det ser alltså dystert ut, för Svenska kyrkan, för alla oss som definierar oss som kristna och i förlängningen för vårt kulturarv. Jag skulle önska att Antje Jackelén reflekterade över den kritik som riktats mot henne och kyrkostyrelsen i princip sedan hon tillträdde. 

Ödmjukhet och lyhördhet är båda kristna dygder som rimmar illa med ärkebiskopens ovilja att bemöta de kritiska frågor som ställs till henne. Kanske kunde hon i alla fall en gång försöka sätta sig in i kritikernas oro och lägga sig vinn om att förstå frågorna i stället för att reflexmässigt avfärda allt ifrågasättande som uttryck för sexism och främlingsfientlighet.

I sista hand får vi förlita oss på vetekornets lag och lita på att efter död kommer uppståndelse.