Samhälle Essä
Det finns inga gratis utegym
Medborgarförslag skulle vitalisera demokratin. I stället riskerar de att leda till miljonrullning i kommunerna. Samtidigt som kommuners kärnverksamhet går på knäna verkar medborgarnas krav på vad det allmänna ska åta sig aldrig ta slut, skriver Malin Lernfelt.
I början av mars skriver en person i en lokal Facebook-grupp i Göteborg att hon lämnat in ett medborgarförslag om att kommunen borde bygga ett utegym.
Svar kommer snabbt: Bra idé, men har detta inte varit uppe redan? Någon annan skriver att det ligger ett likadant medborgarförslag inne som politikerna nyligen beslutat att utreda. En tredje påpekar att ett utegym på den föreslagna platsen redan utretts och fått avslag så sent som för något år sedan.
Vid en genomgång av inläggen i gruppen framkommer det att önskemålen om att politikerna ska fixa fram ett utegym, eller andra relativt enkla saker, är många och upprepas gång på gång. Likadant ser det ut när man går in på stadens hemsida och söker på medborgarförslag. I varje stadsdel efterfrågas ett offentligt finansierat utegym, en kiosk, en skridskobana, en hinderbana och ännu ett utegym. Man skulle kunna tro att det saknas möjligheter att träna i Göteborg. Så är det förstås inte. Tvärtom finns massor med träningsanläggningar. Det finns ett stort antal parker och friluftsområden i och omkring staden där man kan springa, cykla eller gå. Eller träna styrka för den som är lite kreativ. Det finns sjöar och hav att simma i på sommaren och åka skridskor på under vintern. Dessutom finns det redan 30 kommunala utegym.
Engagemanget börjar och slutar vid ett internetformulär.
Men människor är inte nöjda. Medborgarförslag efter medborgarförslag trillar in. Kommunens hemsida är som en medelålders önskelista till tomten. Som nykläckta fågelungar sitter vuxna människor och gapar efter hela stycket. Politiken ombeds ordna deras fritidssysselsättning eller vardagsbekymmer. Själva tycks de inte ha förmågan att ta initiativ och hugga i. Att gå ihop i grannskapet och tillsammans be markägare om lov att låna en plätt och bygga det hett eftertraktade utegymmet med egna resurser finns inte på kartan. Engagemanget börjar och slutar vid ett internetformulär.
Att det är samma skattepengar som bekostar kommunala utegym som även ska räcka till stadens gamla och sjuka, se till att förskolan inte är överbelastad och att skolan har råd med både läromedel och specialpedagoger, verkar inte ha slagit kravmaskinerna. Kanske har de fallit för politikernas favoritargument, att det handlar om olika potter.
För den som öppnar ögonen är det dock glasklart att det till syvende och sist handlar om pengar in och pengar ut. Varje budgetpost i kommunerna som innebär att resurser läggs på sådant som vuxnas fritidssysselsättningar eller annat som människor bör kunna stå för själva, innebär att det blir mindre pengar kvar till det som verkligen är viktigt. Sådant som är kommuners grunduppdrag.
Läs också:
I städer där sparbeting efter sparbeting lett till att man tvingats dra in på böcker till skolan, efterrätt inom äldreomsorgen är ett minne blott och förskolan ofta inte ens kan gå på skogspromenad eftersom barngrupperna är för stora, hade de pengar som läggs på utegym och liknande kunnat göra skillnad.
Ett utegym bekostat av det allmänna beräknas enligt Göteborgs stad gå på omkring en miljon kronor att anlägga. Sedan tillkommer underhåll på 30–40 000 kronor per år. Det är inte heller bara själva anläggningarna som kostar. Varje medborgarförslag som kommer in till kommunerna ska handläggas, utredas och tas upp till beslut. Inte heller det är gratis.
Ett utegym bekostat av det allmänna beräknas gå på omkring en miljon kronor att anlägga.
2002 ändrades kommunallagen så att det blev möjligt för dem som är folkbokförda i en kommun att väcka frågor i fullmäktige. Syftet var att utveckla demokratin och öka medborgarnas politiska engagemang. Politikerna ville underlätta för personer som inte haft möjlighet att rösta, som barn, ungdomar och utländska medborgare, att påverka.
När 2014 års Demokratiutredning ledd av Olle Wästberg undersökte i vilken omfattning olika metoder för medborgarpåverkan hade använts och vilken effekt det haft på den lokala demokratiutvecklingen, visade det sig att ungefär sju av tio kommuner infört medborgarförslag eller medborgardialog (möjlighet för enskilda att påverka via paneler, fokusgrupper, open space, ungdomsråd etcetera). Av de förslag som lämnades in bifölls omkring 14 procent.
Demokratiutredningen kunde också visa att förhoppningarna om att minska avståndet mellan medborgare och folkvalda inte hade uppfyllts. Dessutom var handläggningen av medborgarförslagen administrativt belastande. Andra som granskat medborgarförslagen har kommit fram till att de som främst använder sig av möjligheten är personer som i ett samhällsperspektiv redan har relativt mycket makt. Personer som är välutbildade, har stora kontaktnät och inte sällan ett samhällsengagemang.
En överväldigande majoritet av förslagen som kommer in till kommunerna rör enligt Demokratiutredningen också sådant som infrastruktur eller kultur och fritid. Det är inte övergripande politiska förändringar som berör många människor, vilket var förhoppningen, utan små, närmast privata önskemål.
Samma bild får man när man går igenom kommunala handlingar. Från norr till söder önskar sig människor trafikhinder på den egna gatan, parkourbanor, sinnesstigar och just det, utegym. Ju mer man läser desto mer dyker journalisten Anders Isakssons bok om svenskarna och välfärdsstaten upp i huvudet: Alltid mer, aldrig nog (1994).
Isaksson skrev om hur det i allt högre grad saknas gränser för de förväntningar människor har på samhället:
Tvärtom vad Tage Erlander och hans efterföljare trodde – och kanske fortfarande tror – så växer inte känslan av solidaritet/samverkan i takt med ökningen av statens verksamhet, tvärtom atomiseras den i känslor av individuella rättigheter som fokuseras på staten och formuleras i två frågor: Vad kan staten göra för just mig, för min familj eller för min grupp och vad kan den ta av andra för att betala för dessa förmåner?
Formuleringarna om staten kan enkelt överföras till kommunerna, det allmänna, någon annan. Isaksson poängterade att man i de flesta samhällen i modern tid lärt sig att stifta lagar och tygla marknadsekonomin för att hitta en balans mellan frihet och jämlikhet och inte förlita sig på enskilda människors (brist på) moral. Att samma sak gäller välfärdsstaten blundar de styrande (fortfarande) för. Men även där måste det dras en skarp linje. Våra gemensamma tillgångar är begränsade och så borde därför det offentligas åtaganden också vara. Ansvarsfördelningen mellan det offentliga och medborgarna måste bli tydligare.
Liknande tankegångar möter man hos Mats Alvesson, professor i organisation vid Lunds universitet. I hans bok Extra allt (2019) tar han bland annat upp hur livsvärlden, den del av våra liv som rör det privata, där människor hjälper varandra och gör saker tillsammans, har minskat samtidigt som systemvärlden, det offentliga (och även marknaden) breder ut sig. Behov och önskemål kanaliseras från livsvärlden till systemvärlden.
– I takt med att vi fått det bättre har det uppstått en rättighetsfundamentalism. Framför allt beror det på två samverkande krafter. Den ena är den kommersiella världens utbredning vilket skapar högre krav och ökade förväntningar. Det andra är statens enorma expansion vilken lett till att människor anser att det mesta tillhör det offentligas åtaganden. Folk har vant sig redan i förskoleåldern vid att det är så det är, säger Mats Alvesson till Smedjan.
Han menar att vi har fått en generation som lärt sig att kunna checka ut från ansvar och räknar med att experter, konsulter, system, policys ska lösa allt från jämställdhet till fritidssysselsättningar. Detta förstärks hela tiden.
– Förr fick människor i mycket högre grad ta tag i saker och hantera sin vardag själv. Men i dag får vi individer som blir allt mindre självständiga och mer beroende av det offentliga. Det skapas en överbelastning på välfärdssystemen eftersom det är omöjligt att tillgodose alla krav, menar Alvesson.
”I dag får vi individer som blir allt mindre självständiga och mer beroende av det offentliga”
Han är tveksam till att det skulle gå att vända eller stoppa utvecklingen. Den moderna människan är kund- och klientorienterad och tillvand vid en hög servicenivå.
Men Mats Alvesson påtalar samtidigt att det finns en inneboende kraft hos människor som främst visar sig i krissituationer. Under flyktingkrisen 2015 eller under det senaste årets pandemi har många medborgare mobiliserat, agerat utanför ramarna och tagit egna initiativ som gjort stor skillnad.
– Men för att det skulle bli en mer genomgripande och långsiktig förändring i samhället skulle vi förmodligen behöva en allvarlig ekonomisk kris. Det skulle leda till att människors krav och förväntningar skruvades ned. Att välfärdssjukan dämpas, säger Mats Alvesson.
En ekonomisk kris är naturligtvis inget att önska. Men kanske är det dit vi är på väg. I alla fall en kris för den offentliga sektorn. Smygande, steg för steg, generation för generation har krav- och rättighetsbubblan byggts upp och vi ser var och varannan dag hur den briserar. Inte allt på en gång. Men ett socialförsäkringssystem här och en förskoleverksamhet där. Lite i taget.
Samtidigt sitter vuxna människor och kräver skattefinansierade utegym och politikerna klappar sig på axeln i tron att de därmed har stärkt demokratin.