Negativ yttrandefrihet går före positiv religionsfrihet
För fem år sedan efter attentatet mot Charlie Hebdo svor vi på att stå upp för yttrandefriheten. Ingen har ännu argumenterat övertygande om varför gränsen skulle dras mellan att göra satir av profeten Muhammed och att bränna en koran. Catarina Kärkkäinen analyserar rättighetsargumenten i debatten.
Koranbränningen i Malmö, och upploppen som skedde till följd av den, har givit skäl till debatt. Våldsamheter utbröt under fredagen i förra veckan efter en icke tillståndsgiven manifestation under vilken en koran sparkades på (och på en annan plats sattes i brand) – i sin tur efter att den islamkritiska manifestationen som var initierad av konstnären och provokatören Dan Park och den danske politikern Rasmus Paludan nekats tillstånd.
Den sistnämnde belades även med tvåårigt inreseförbud till Sverige eftersom han anses utgöra ”ett hot mot allmän ordning och säkerhet i Sverige”. Statsminister Stefan Löfven kommenterade: ”Vi behöver inte ha det i vårt land.”
På fredagskvällen samlades runt 300 personer på Amiralsgatan och i Rosengård. Det sköts fyrverkerier, smällare och bengaler. Polisen utsattes för stenkastning och flera skadades. Det startades också ett tjugotal bränder på olika platser i Malmö, och efter några dagar spreds videoklipp med antisemitiska slagord från upploppen.
Det är få som ursäktar våldsamheterna – men på många håll har diskussionen kommit att handla om provokationen som manifestationen innebar och att det är väntat att den muslimska befolkningen i Rosengård kommer att reagera på en sådan.
(Till protokollet ska föras att många av dessa 300 personer – i synnerhet de som brukade våld – tycks vara kända hos polisen sedan tidigare och inte är representativa för befolkningen i Rosengård. Se även: Förorten av statsvetaren Peter Esaiasson.)
Det har hetat att det aldrig kan accepteras att bränna böcker, att det inte har en plats i ett civiliserat samhälle och att där man bränner böcker bränner man till slut även människor. Nå, skillnaden mellan att bränna ett exemplar av en bok, och att gå in och länsa forskningsinstitut, bränna bibliotek och arkiv, och lägga grunden för ett decennium av statlig censur och kontroll, behöver förhoppningsvis inte förklaras. Det har hetat att bokbränning inte är yttrandefrihet – utan hat. Ursäkta nu en semantiker, men dessa är inte med nödvändighet motsatta och ömsesidigt uteslutande.
I många tider har bokbränning varit den yttersta symbolen för åsiktslikriktning och begränsad tryck- och yttrandefrihet.
Man kan verkligen förstå den moraliska reflexen att bokbränning är någonting värt vår avsky. I många tider har det varit den yttersta symbolen för åsiktslikriktning och begränsad tryck- och yttrandefrihet. Men när man säger att bokbränning som del av en politisk manifestation inte har en plats i ett civiliserat samhälle undrar jag om man verkligen har ansträngt sig för att vara moraliskt stringent.
Nu är jag förvisso av tron att vår magkänsla och intuition ibland kan säga oss någonting relevant om oss själva och vår samvaro, om rätt och fel, och att den kan vara värd att lyssna på. Men om man ska dra slutsatser om rättigheter – moralens tyngsta artilleri – som yttrandefrihet och religionsfrihet bör man nog också motivera dessa med argument och moralisk stringens. Åtminstone om man tror på upplysningsidén om det mänskliga förnuftet.
Så vilka är argumenten? När Waseem Zaffar, ordförande Islams Ahmadiyya Församling, argumenterar för att manifestationen i Malmö borde utgöra ett hatbrott, lyder det:
Vi har många friheter i Sverige, yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Alla dessa friheter är oerhört viktiga för att ett fredligt samhälle skall kunna fungera. Personligen är religionsfriheten den viktigaste för mig. Det är var och ens rätt att tro eller inte tro. Vi har de senaste 68 åren haft religionsfrihet i Sverige, något som gavs av Koranens lära för 1400 år sedan, samma lära ger individen rätt att ifrågasätta, men den ger inte individen rätt att skapa oro i samhället. Protestera, ifrågasätt och debattera så mycket du vill, men på ett konstruktivt fredligt sätt.
Så som jag har förstått religionsfrihet innebär den att individen skall kunna utöva sin religion i frid så som den önskar så länge denne inte bryter mot landets andra lagar. Så varför skyddas inte min rätt att i frid utöva min religion, varför tvingas jag att finna mig i att en känd hetsare skall bränna något som är så heligt för mig att det inte går att sätta i ord.
Religionsfriheten innebär just frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Det betyder att alla andra måste avstå från handlingar som aktivt hindrar dig från att utöva din religion och acceptera att du ger uttryck för din tro på olika vis. Det betyder inte att alla andra måste ta för heligt det som du tar för heligt, anpassa sig till normer och regler som finns inom religionen eller avstå från att ge uttryck för sådant som kan ”skapa oro i samhället”.
Rättigheter är som redan nämnt de tyngsta moraliska anspråken som vi kan göra. Av själva definitionen av ordet följer att rättigheter är just sådant som man har rätt till – inte blott sådant som är önskvärt eller eftersträvansvärt. De måste till sin natur vara ovillkorliga, universella och sinsemellan förenliga. Om två personer hävdar moraliska anspråk som står i konflikt med varandra – å ena sidan att bränna en bok som av någon annan uppfattas som helig, å andra sidan att slippa bli kränkt av sagda handling – måste en av dem ha fel.
Ingen behöver räcka över sin bok till mig, men jag får bränna min egen som en politisk manifestation.
Det är en av anledningarna till att liberaler och konservativa tenderar att vilja skilja på positiva och negativa rättigheter enligt Isaiah Berlins tradition ur ”Two Concepts of Liberty” från 1958. Positiva rättigheter är rättigheter som kräver någon annans aktiva handlande – medan negativa rättigheter bara innebär att andra människor måste avstå från att aktivt hindra och förtrycka dig. Yttrandefriheten så som vi vanligtvis talar om den i Sverige ska förstås som en negativ rättighet: Jag har rätt att uttrycka mig i skrift, men ingen har en skyldighet att ge mig en plattform att göra det på. Ingen behöver räcka över sin bok till mig, men jag får bränna min egen som en politisk manifestation.
Det tillkommer naturligtvis moraliska komplikationer vad gäller offentligt ägd mark, och behovet av att kompromissa om denna, men som jag har förstått kritiken mot bokbränningen rör den inte framför allt detta. Oavsett finns det i allmänhet en bred acceptans för och vilja till långtgående användning av offentlig mark för politiska manifestationer.
Frågan blir därav: Vad är det som gör att just bokbränningen inte borde ingå i vår yttrande- och handlingsfrihet? Är det böcker som ting som inte får åsamkas skada? Jag minns då inga sådana tongångar när Christian Cederroth arrangerade en manifestation för att bränna Svenska Akademiens Ordlista. Då löd kritiken:
När Ölandsbladet på sin hemsida berättar om bokbålet som Christian Cederroth annonserar om väcker det många känslor. En läsare skriver i ett mail: ”Miljökontoret anser att böcker skall lämnas till återvinning, Räddn.tjänsten i Färjestaden medd. att endast trädg.avfall får eldas. Polisen har antecknat min anmälan, och noterat er artikel. Föreligger dessutom brandrisk och blåst.
Är det religion som inte får skändas? Det talande språket i nyhetsrapporteringen tyder på detta: Rasmus Paludan skulle ”bränna Koranen” snarare än ”bränna en koran”, och i Sveriges Radio till och med ”skända koranen”.
Sverige är ju annars inte direkt känt som ett land som betonar religionens helighet.
Sverige är ju annars inte direkt känt som ett land som betonar religionens helighet. ”Häng Gud, Gud e fascist, Gud e rasist, för Gud gillar inte alla fattiga, o Gud gillar inte svartingar o inte f*n gillar han dej, han har glömt dig för länge sen, häng Gud.” Texten är hämtad från en låt av punkbandet Ebba Grön, men gick också för några år sedan att läsa i kapitlet ”Kristendom” i Natur och kulturs religionsbok för årskurs sju.
Vad som ska stå i skolböckerna är en fråga för sig, men hård kritik och till och med förlöjligande av religion har varit en vanligt förekommande del av det offentliga samtalet under Sveriges moderna historia. Och gott så! I Sverige upphävde vi våra hädelselagar, bland annat eftersom skydd av religionsfriheten inte ansågs kunna motivera inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. (August Strindberg var däremot en av dem som åtalades, men frikändes, för ”hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten” för romanen ”Giftas”. Det var dock år 1884.)
Eller är det just religiösa böcker som inte får skändas? Koranen betraktas ju som Guds ord och har en särställning inom islam – likartat Bibeln inom kristendomen. Men om någon inte skulle kunna bränna en bibel på torget i min kristna uppväxtort i Småland, utan att få mer än höjda ögonbryn och möjligen kritik, hade jag varit allvarligt oroad över sakernas tillstånd.
För fem år sedan när tolv personer dödades i samband med terroristattentatet mot den franska satirtidningen var vi alla Charlie.
Det väcker också frågor om vad som är den relevanta moraliska skillnaden mellan manifestationen i Malmö och att som Lars Vilks avbilda profeten Muhammed som rondellhund? En brinnande koran hade strikt taget kunnat betraktas som ett konstprojekt. Förutom kvalitet och verkshöjd – frågor för konsten – vad är skillnaden mellan det och att göra satir av profeten i en tidning, som Charlie Hebdo? För fem år sedan när tolv personer dödades i samband med terroristattentatet mot den franska satirtidningen var vi alla Charlie. Då svor vi på att stå upp för yttrandefriheten till vilket pris som helst. Förhoppningsvis var vår solidaritet inte avhängig att satirtecknarna var enklare att sympatisera med.
Ingen har ännu argumenterat övertygande om varför gränsen skulle dras precis här. I ljuset av det som skedde måste jag också säga att till och med ”korrekta” utsagor om att man får men kanske inte bör och rentav bör avhålla sig från att göra det man ville göra i Malmö i mina öron ljuder av en viss ängslan som inte är klädsam.
Är det helt enkelt specifikt Koranen och islam det handlar om? Att politiken och kulturen betraktar muslimer som förtryckta och därför behöver skydda dem särskilt? Jag tänker på ett stycke ur Johan Lundbergs nya bok När postmodernismen kom till Sverige:
Den franske filosofen Jacques Derrida menade sig ha skapat en teori som bröt med själva fundamentet i den västerländska idétraditionen. […] Redan 1967 slog Derrida fast att “perception existerar inte”, men också att ”det finns ingenting utanför texten”. Med det avsåg han att språket inte beskriver en förefintlig verklighet utan – just det! – skapar den.
Det som man inom intersektionell teori – liksom i postkolonial och feministisk teori – tog fasta på hos Derrida, var framför allt hans föreställning om att den västerländska filosofin och vetenskapen utgår från binära oppositioner. Närvaro står i kontrast till frånvaro, livet i kontrast till döden, natur till kultur, ande till materia. […] Det är på grund av att vi betraktar verkligheten genom raster i form av dylika begreppsscheman, som vi uppfattar världen som vi gör. Derrida förklarade dessutom att en av polerna i oppositionerna alltid är priviligerad – kontrollerande och dominerande – i förhållande till den andra: ”I en klassisk filosofisk motsättning handlar det inte om en fredlig, ömsesidig samexistens utan om en våldsam hierarki.
Språket formar verkligheten genom diskurser. Ord kan vara minst lika betydelsefulla som handlingar. Konflikten är pågående. Och den underlägsna kan aldrig vara förtryckande. Med denna syn på verkligheten blir de positiva rättigheterna centrala. Våldshandlingar blir frihet och yttranden förtryck. Eller så är det, betydligt enklare, ytterligare ett utfall av de lågt ställda förväntningarnas rasism.
Så länge vi inte faktiskt säger att vi vill ha olika lagar för olika grupper – och därmed överger rättighetsetiken som vi känner den – är det föga övertygande att hänvisa till religionsfriheten. De som gör det blir svaret skyldiga: På vilka andra sätt ska yttrandefriheten inskränkas?