Nu får danska akademien sin metoo-strid

Det stormar i den danska akademien. Detta efter att det i Dagbladet Information och Weekendavisen i fredags meddelades att fyra av akademiens arton medlemmar, däribland Suzanne Brøgger, lämnat den lärda församlingen, samt att fyra kvarvarande medlemmar krävt litteraturforskaren Marianne Stidsens avgång. Anledningen till tumultet är Stidsens kritik av metoo-rörelsen. I ett mailuttalande till Information säger sig Brøgger ha funnit det alltmer ledsamt att vid möten med nordiska författarkolleger behöva förknippas med Stidsen, som på senare tid har utmärkt sig som hårdför kritiker av identitetspolitik och feministisk aktivism, men också försvarat Horace Engdahl i samband med krisen i svenska akademien.

Den danska krisen kan kokas ner till att de protesterande ledamöterna menar att akademiens rykte har solkats av Stidsen, som fått akademin att framstå som en tummelplats för politiska utspel som inget har med litteratur att göra.

För transparensens skull bör nämnas att jag har samarbetat med Marianne Stidsen. För ett år sedan deltog hon vid ett uppförande i Stockholm av min bearbetning av Henry James kortroman The Aspern Papers och i höstas genomfördes motsvarande arrangemang i Köpenhamn, med danska skådespelare (i danska akademiens regi). Jag har också varit inbjuden av akademien till ett seminarium om min bok Det sista museet.

Att jag uppskattar Marianne Stidsens intellektuella energi, akademiska originalitet och estetiska sensibilitet, betyder naturligtvis inte jag är enig med henne i varenda fråga, inte ens i dem som nu har aktualiserats i konflikterna i danska akademien – konflikter som blev än mer infekterade av Weekendavisens artikel, där långa passager ur akademiledamöters interna mailväxlingar publicerades, i strid med ledamöternas tystnadslöften om akademiens inre angelägenheter.

Stidsens engagemang har i grunden gällt ökad estetisk och ideologisk pluralism

Men även om jag inte delar exempelvis Stidsens höga värdering av Horace Engdahl, uppfattar jag, till skillnad från de protesterande ledamöterna, inte dylika meningsskiljaktigheter som ett problem eller en nackdel, utan tvärtom som en förutsättning för ett fruktbart intellektuellt utbyte.

Det man kan undra över, när man tar del av uttalanden från Stidsens vedersakare, är varför de inte bidragit till att ändra bilden av danska akademien om de nu anser att den på sistone framstått i ensidig dager. Det är ju inte så att det skulle ha varit svårt att i danska medier uttrycka de åsikter som de nu har framfört om Stidsen (som för övrigt har varit noggrann med att påpeka att hon i de aktuella sammanhangen har yttrat sig som privatperson och inte som akademiledamot). Själva avvisar de dock sådana påpekanden med att de är konstnärer, inte polemiker.

Det är ett argument som är svårt att förstå om man relaterar det till en större kontext. Stidsens bok Den nordiske metoo-revolution 2018 – og dens omkostninger, handlar inte – som hennes kritiker låtit påskina – primärt om svenska akademien och Horace Engdahl. Dess två tyngst vägande kapitel belyser två danska konflikter, den ena i den danska författarskolan, den andra i universitetsvärlden. Gemensamt var att politiska aktivister lyckades utmanövrera i det ena fallet en rektor, i det andra fallet en universitetslärare, genom att rikta ogrundade anklagelser mot dem i syfte att få dem avsatta för att därefter kunna vrida utvecklingen i riktning mot ideologisk och estetisk hegemoni.

Stidsens engagemang har i grunden gällt ökad estetisk och ideologisk pluralism. Det hon vänt sig mot har på motsvarande sätt varit en allt kraftigare politisering inom kultur- och universitetsvärlden. För de akademiledamöter som känner olust inför ideologiska utspel kan man tycka att det borde vara välkommet att det bjuds motstånd mot en tilltagande politisering.

Ty paradoxalt nog krävs det politiska utspel och åtgärder för att motverka den sorts politisering som Stidsen engagerat sig mot. Att tro något annat är naivt. Och någon måste göra det smutsiga jobbet.

I stället för att ge sitt stöd till den som mer eller mindre mot sin vilja tagit på sig den uppgiften, agerar man nu på ett sätt som bekräftar Marianne Stidsens tes om att framgångarna för en viss sorts politisk aktivism inom kultur- och universitetsvärlden har inneburit en kortslutning av det intellektuella samtalet. Den politiskt engagerade författarroll som växte fram som ett ideal efter Émile Zolas modiga utspel i samband med Dreyfus-affären, och som innebar att kulturskribenter offentligt tog ställning i samtidens brännande frågor, har ersatts med krav på avsked och uteslutning av de skribenter som intar obekväma ståndpunkter på exakt det sätt som Stidsen (och Zola) gjort, när hon ifrågasatt vissa premisser i sin tids kulturella självförståelse.

En akademi som den danska – och för övrigt även den svenska – borde ha som riktmärke att stå över den sorts anpasslighet till det samtida kulturetablissemangets normativa konsensuskultur, som i detta fall leder tankarna till de upprörda, räddhågade kälkborgare som Ibsen ständigt häcklade i sin dramatik. I danska akademien uttrycks nu samma upprördhet över en person som sticker ut på ett sätt som ogillas av dem som tagit på sig uppgiften att övervaka att normerna efterlevs. Återigen ser vi exempel på rädslan för vad folk ska tycka och tro om den som umgås med en person som ogillas av normgemenskapens renhållningsarbetare.

Det är tragiskt att dylika beteenden frodas inom intellektuella gemenskaper som den danska akademien.