Tjugo år är ingen tid alls
Under tisdagens Timbroseminarium diskuterades konservatism. En av deltagarna var Sverigedemokraternas Mattias Karlsson. Men hur trovärdig är den konservativa fasaden? Den försiktiga konservatism han argumenterade för under seminariet stämmer inte alls överens med den krigsretorik Karlsson använder sig av i andra sammanhang.
Jag är inte säker på att det gavs något tydligt svar på frågan vad ”en konservatism för 2020-talet” är, under tisdagens seminarium på Timbro. Men den som är intresserad kan se efter själv.
Däremot hoppas jag innerligt att det handlar mer om den betoning på civilsamhälle, äganderätt och en stegvis samhällsförändring som Susanna Popova och PJ Anders Linder tog upp, än om det ”seger eller död” som Mattias Karlsson brukar köra med annars.
Igår var det svårt att skilja Karlssons nedtonade uttalanden från de övriga panelisternas. Mest hettade debatten till när Karlsson, under Popovas protester, försökte försvara Jordan B Peterson och dennes syn på jämställdhet mellan könen.
Men i andra sammanhang är det knappast någon försiktig samhällsförändring som Karlsson tycks förespråka, utan en ”genomgripande konservativ nyordning”, enligt ett facebookinlägg. “2022 kan vara vår absolut sista chans att rädda Sverige”, får vi också veta. Efter valet 2018 skrev Karlsson ett känsloladdat facebookinlägg om att ”en liten skara patrioter” befann sig i en ”existentiell kamp” som gick ut på ”seger eller död”. Really?
Många reste frågetecken kring beskrivningen att Sverige ”varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge”.
Men läser man ett färskt facebookinlägg kan man nästan få intrycket att han talar om dagens EU-medlemskap. Där beskrivs hur en EU-beskattning skulle innebära att ”vi reduceras till maktlösa trälar som endast har att utföra våra dagsverken till herrarnas behag eller att möta vår bestraffning” och att den vore ”början till slutet, inte bara för Sveriges existens som en självständig nation, utan också för demokratin”. Sådan är världsbilden hos SD:s chefsideolog och tankesmedjan Oikos grundare.
Det vore högst olyckligt om EU får beskattningsrätt. Men slutet för demokratin? Trälar som utför dagsverken? Och hur är det i så fall med den välfärdsstat som Karlsson vurmar för?
Är det inte märkligt att ett parti som betonar vikten av att kunna sin historia så lättvindigt ska slippa undan sina egna rötter?
Under seminariet nämndes det påstådda konservativa block som skulle bestå av Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Men den samhällssyn som framkommer i Karlssons krigsretorik väcker onekligen frågor om vilka gemensamma nämnare som egentligen finns mellan de tre partierna.
Det är mycket svårt att se Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti. Inte minst med tanke på dess historia. Jamen, Sverigedemokraterna har ju förändrats, invänder någon.
Är det inte märkligt att ett parti som kallar sig konservativt och som så tydligt betonar vikten av att kunna sin historia så lättvindigt ska slippa undan sina egna rötter?
Mattias Karlsson firar Engelbrekt och citerar Verner von Heidenstam. Men vad som hände i Sverigedemokraterna för tjugo år sedan är inte relevant? Det spelar alltså ingen roll att partiet grundades av personer med bakgrund i nazistiska partier eller att man använde sloganen ”Bevara Sverige svenskt” fram till slutet av 1990-talet?
Självklart förändras saker över tid. Under gårdagens seminarium påpekades till exempel att begreppet folkhemmet inte myntades av socialdemokraterna, utan av den konservativa politikern Rudolf Kjellén. Men det var hundra år sedan. Sedan dess har folkhemmet tolkats och implementerats som ett socialdemokratiskt projekt och kan knappast sägas vara moderat idégods i någon större utsträckning. Andra idéströmningar och partier har gjort andra utvecklingsresor.
I det perspektivet brukar sägas att Sverigedemokraterna idag är ett annat parti än man var för tjugo eller trettio år sedan. Men tjugo år är nästan ingen tid alls.
På den tiden var jag själv engagerad i Fria Moderata Studentförbundet, främst dess tidskrift Svensk Linje. Senare har jag fascinerats över hur personer i min egen ålder, eller ännu äldre, fortfarande bär studentförbundsnålen på kavajslaget. De kan vara 40 eller 50 år och har ett långt arbetsliv bakom sig, kanske inom politiken. En del av den ungdomliga radikaliteten har mattats av, visst. Eller så har man insett att en politisk karriär kräver ett stort mått av pragmatism. Men nålen är ett tydligt tecken på var lojaliteten finns. Det var i studentförbundet man träffade vänner för livet och det var där man formade sin ideologiska grund.
När Moderaterna under Reinfeldt-åren stundtals gick för långt åt den politiska mitten var det de personerna som, om inte öppet, åtminstone mellan skål och vägg, ondgjorde sig över partiets syn på kollektivavtal och hyresreglering.
Jag är övertygad om att många personer i andra partier och studentförbund tidigt har skapat liknande personella och ideologiska lojaliteter. Därför tror jag inte ett smack på att de ledande figurerna inom Sverigedemokraterna skulle vara i grunden ideologiskt andra figurer än vad de var för tjugo år sedan. Vad säger de, mellan skål och vägg? Eller ja, det tycks ju räcka att följa Mattias Karlsson i sociala medier för att få en aning om vilken samhällsutveckling man egentligen hoppas på. Särskilt konservativt låter det inte.