Girjasdomen ger hopp om stärkt äganderätt
Äganderätten är svag i Sverige. Det är problematiskt, inte minst för dem som vill leva utanför majoritetssamhället. Förhoppningsvis kan Girjasdomen, trots att den upprätthåller en märklig ordning, på sikt bidra till att stärka individer, inte etniciteter.
I förra veckan fick Girjas sameby äntligen en dom i Högsta domstolen. Efter över tio år av tvist blev utfallet att byn vinner sitt mål mot staten. På den mark som Girjas invånare under åtminstone 300 år nyttjat som jakt- och betesmark, har byn också i framtiden juridiskt rätt att disponera jakten.
Är det rimligt att i en liberal stat ge vissa medborgare särrättigheter baserade på blodsband och etnicitet?
Genom att utgå från vad som kallas urminnes hävd, en rättsfigur som tidigare fanns i svensk rätt, nådde Högsta domstolen sin något överraskande slutsats. Kollektivt, ohindrat nyttjande över generationer kan ge bestående rättigheter mot markägaren, i detta fall staten, säger HD. Detta kommer att ge stora återverkningar, men ger också upphov till en mängd frågor. Har det faktum att det rör sig om en sameby varit avgörande? Eller kan urminnes hävd åberopas även av andra i liknande fall? Detta återstår att se, men mot bakgrund av hur svensk rätt ser ut i övrigt är svaret troligtvis att samebyar kommer att få en särställning. ”Samer har givits vissa rättigheter i lag och konventioner, i kraft av att vara Sveriges urfolk”, ungefär så uttalade sig Girjas ordförande efter att domen förkunnats. Så är det otvivelaktigt.
Samernas situation i Sverige är en ideologiskt knepig fråga. Är det rimligt att i en liberal stat ge vissa medborgare särrättigheter baserade på blodsband och etnicitet? Nej, det kan det knappast vara. Mot sådana nyanser måste en rättsstat vara blind.
De konventioner som ger den luddigt definierade gruppen urfolk särskilda rättigheter kan snabbt bli något annat än de var tänkta att vara: ett medel att nå samma rättigheter som andra. I grund och botten bör svenska samer i juridikens ögon vara svenskar – varken mer eller mindre. Detta utan att förringa att den svenska staten begått grova övergrepp mot, och förvägrat rättigheter till, samer under en betydande del av statens historia.
Det bästa skyddet, för samer eller andra, är en fungerande, liberal rättsstat som garanterar rättigheter som effektivt kan tas tillvara när staten rusar fram.
Likheten inför lagen till trots, måste människor som valt att leva på ett traditionellt sätt och som frivilligt vill bevara en sluten och för andra främmande ordning där andra stängs ute ha möjlighet att göra det. Identiteten, kulturen och livsstilen är något fundamentalt annorlunda än rättigheter; den liberala rättsstaten måste med kraft också skydda den som väljer att leva på sätt som skiljer sig från majoriteten i vårt land.
Samedräkter i svenska domstolar är utifrån detta synsätt en liberal framgång. Det bästa skyddet, för samer eller andra, är nämligen inte särskilda beslut, egna myndigheter och urfolkskonventioner, utan en fungerande, liberal rättsstat som garanterar rättigheter som effektivt kan tas tillvara när staten rusar fram. Konventioner, urfolksstatus och löften om inflytande över statlig mark kan förändras snabbt om majoriteten inte står ut med minoriteten. Starka, generella rättigheter sitter säkrare.
I det nyligen avgjorda målet var det lyckligtvis inte den etniskt baserade särlagstiftningen i rennäringslagen som ansågs tillämplig, utan principiella äganderättsanspråk genom hävd. Domen inger hopp om att sådana anspråk på sikt kan fasa ut de etniska.
Girjas vinst bör därför ses som en framgång, inte för att den ger en viss grupp makt över en viss jakträtt, utan för att den stärker den enskildes position mot staten och konkretiserar anspråken på rättigheter. För om människor ska ha rätt att leva utanför majoriteten, är en stark äganderätt fullkomligt central. Om människor berövas land och levebröd så fort staten vill förverkliga sin vilja, försvinner också förutsättningen för individer att leva i enlighet med sitt eget huvud – oavsett om det gäller kulturell identitet, näringsverksamhet eller hur man bor. Att leva och verka helt på statens nåder genom speciallagstiftning är inte värdigt – vilket påvisas av de kamper som Girjasbyn och en mängd minoriteter världen över har tvingats utkämpa mot majoritetssamhället.
Ett förvägrande av rättigheter har kommit att bli sin motsats, särrättigheter på etnisk grund.
Äganderätten har dock ett svagt institutionellt skydd i Sverige. Trots viss förstärkning under alliansregeringen, där grundlagsbestämmelsen om ägande utvidgades och ersättningarna för vissa äganderättsintrång blev högre, är det en lång väg kvar för att ägandet av mark och egendom ska kunna anses skyddad.
Den svenska hanteringen av samerna lämnar mycket att önska för den som värnar en modern, liberal rättsstat. Ett förvägrande av rättigheter har kommit att bli sin motsats, särrättigheter på etnisk grund. Att Högsta domstolen nu väljer att ge Girjas rätt med tydlig hänvisning till den etniskt oberoende äganderätten, och förhoppningsvis stärker dess ställning i Sverige, är välkommet.
Medborgerliga rättigheter är det långsiktigt hållbara sättet att hantera urfolksfrågor. Även om beviljandet av särrättigheter är ett steg bakåt, kan domen förhoppningsvis i förlängningen innebära två steg framåt.