Har alla liberaler blivit statskramare?

Har liberaler tappat tron på liberalismen? I Dagens Arena gläds Björn Elmbrant åt att “den marknadsliberala hegemonin” är på väg att rubbas. Han exemplifierar bland annat med en ledare i The Economist som driver tesen att kapitalismen behöver välfärdsstaten för att överleva. Allt fler tidigare liberala – nyliberala i Elmbrants terminologi – institutioner och kommentatorer betonar i dag välfärdsstat och vikten av ökad ekonomisk jämlikhet, snarare än marknadsliberala reformer, om vi ska tro Dagens Arena.

Ett exempel på hur liberala dogmer börjar ifrågasättas inifrån är den amerikanske ekonomen Tyler Cowen, professor vid George Mason universitetet, som bland annat driver bloggen Marginal Revolution. Han har väckt en del uppmärksamhet med ett blogginlägg som publicerades i början av året. Cowen, som själv är lagd åt det libertarianska hållet, hävdar där att det inte verkar ”som om old-style libertarianism kan lösa eller ens särskilt väl adressera en rad viktiga problem, inte minst klimatförändringarna”.

I stället menar han att ”smarta klassiska liberaler och libertarianer” anammat vad han väljer att kalla state capacity libertarianism.

Några kännetecken för denna är:

En god, stark stat ska visserligen se upprätthållandet och utvidgandet av kapitalismen som en av sina viktigaste uppgifter. Att snabbt utöka statens befogenheter kan vara farligt, menar Cowen. Men: många av de problem som vi möter i dag beror på bristande statskapacitet, oavsett om det gäller klimatförändringen, brister i infrastrukturen eller undermålig utbildning.

Cowen lyfter fram hur kapitalism och marknader har bidragit till ökat välstånd exempelvis i Ostasien, men menar samtidigt att det har hängt samman med att statens kapacitet också har ökat. Förbättrad folkhälsa är en av vår tids stora framgångssagor och den har varit starkt beroende av staten – ”låt oss bara erkänna det”, menar han.

Statslibertarianer är mer positiva till infrastruktur, forskningssubventioner, kärnkraft och rymdprogram än vanliga libertarianer, för att ta några andra exempel.

Elmbrants text ska nog snarast förstås som den vanliga förhoppningen från vänster om att kunna dödförklara ”nyliberalismen”. Som om nyliberalism vore något som genomsyrade internationella institutioner eller politiken i västvärlden.

Men samtidigt pekar både hans och Tyler Cowens inlägg på ett tecken i tiden. Den klassiska liberalismen verkar ha fått dåligt självförtroende. När många av tidens frågor diskuteras, som klimat, invandring eller brott och straff, tycks utgångspunkten nästan alltid vara att en lösning förutsätter att statens kapaciteter utvidgas.

Har den klassiska liberalismen/libertarianismen spelat ut sin roll? Möter vi i dag problem som visar att en stark stat krävs på fler områden än i den klassiska nattväktarstaten? Behöver statens kapacitet utvidgas och i så fall hur?

Å andra sidan: om statens kapacitet krävs för allt som vi anser vara viktigt – må det vara hälsa, infrastruktur eller forskning – vilket är då argumentet för liberalism överhuvudtaget? Eller för att uttrycka det annorlunda, är det alls liberalt att argumentera för denna statskapacitetslibertarianism? Kan det tvärtom vara så att den klassiska liberalismen, eller libertarianismen, vilken etikett man nu väljer, är viktigare än någonsin?

Först ut i denna serie om liberalismens roll är Mattias Svensson: Låt inte liberalismen bli maktens redskap.