Låt inte liberalismen bli maktens redskap

Ekonomen Tyler Cowen gör i ett uppmärksammat blogginlägg en prognos om att den klassiska liberalismen / libertarianismen kommer att utvecklas till vad han kallar State Capacity Libertarianism. Cowen har många goda poänger i hur han formulerar denna statskapacitetsliberalism, men i sin övergripande ansats är det inte rätt väg framåt för liberalismen.

Så här skulle jag till att börja med spalta upp mitt medhåll för hans punkter.

Läs också: Har alla liberaler blivit statskramare?

Nattväktarstaten måste fungera

Försvar, polis och rättsväsende är grundläggande för ett fritt och civiliserat samhälle. Liberalen förespråkar ett statligt monopol för utövandet av legalt våld, för att på så vis kunna lägga detta våldsutövande under maximal kontroll – folklig, byråkratisk, politisk och juridisk. Allt för att i någon mån tämja och kontrollera den våldsutövning som så lätt annars blir destruktiv och farlig.

Men, själva de statliga verksamheterna kring våldsutövningen är nödvändiga för att friheten ska kunna upprätthållas. Tillkortakommanden i dessa funktioner hotar också människors frihet och trygghet, ofta på mer omedelbara sätt än när staten själv överträder sitt mandat. När polisen inte skyddar oss eller utreder brott vi utsatts för hamnar vi i en mer utsatt situation än när staten använder en del av våra skattepengar till slösaktiga skrytprojekt.

Samarbete med andra stater är viktigt

Det amerikanska, libertarianska svaret på eskapader som de långvariga krigen i Vietnam respektive Irak/Afghanistan har ofta varit en närmast principiell isolationism. För detta går det förvisso att argumentera, men jag vill ändå konstatera att det också går att motivera samarbete mellan likasinnade stater och stater med gemensamma intressen i militära och polisiära frågor. Det finns goda exempel på när de varit nyttiga: allt från befriandet av Västeuropa från Hitlertyskland till polissamarbete mot internationella inbrottsligor inom EU. Ett litet land som Sverige har ofta större anledning att söka sådant samarbete.

Statlig infrastruktur är inte orimligt

Nattväktarstaten kan utökas. Det typiska exemplet här är infrastruktur. Visst finns privata väger och det skulle kunna fungera att ha ett större eller mindre inslag av sådana och av avgiftsfinansierad vägtrafik, men offentlig finansiering av vägar, hamnar och järnväg kan också fungera och gör inte ett samhälle särskilt ofritt. Detsamma gäller för trafikregler, även om dess specifika utformning lätt väcker förmyndartankar och kan bli för nitiska. Vatten och avlopp kan förvisso drivas på entreprenad, men jag har inte sett någon tänkbar lösning byggd på fri konkurrens och individuella beslut.

Välfärdsstaten är ett faktum

Statens omfattande välfärdsåtagande för sjukvård, skola, försäkring vid arbetslöshet, äldreomsorg och pensioner är ett faktum i de flesta västländer. Det betyder inte att dagens ordning är önskvärd eller optimal, men det betyder att åtaganden finns gentemot människor i olika faser av livet som kräver decennier att avveckla.

Ibland kan ett mer omfattande system vara mindre frihetsinskränkande

Detta faktum är argument för att försöka se till att systemen som utformas blir så välfungerande som möjligt. Ibland kan ett mer omfattande system vara mindre frihetsinskränkande; så innebär ett generellt stöd som barnbidraget betydligt mindre av kontroller och administration än riktade stöd. Inom sjukvården framstår de europeiska obligatoriska försäkringssystemen av nederländsk typ som mer lockande än den vilda amerikanska blandningen av offentligt och privat. Även den som har övergripande moraliska, filosofiska och ekonomiska reservationer inför välfärdsstatens legitimitet och funktionssätt – jag räknar mig till dem – behöver engagera sig i dessa debatter.

Miljö och klimat ger staten utökat mandat

Miljöfrågor handlar om kända men svårspårade konsekvenser för tredje person och över tid, om okända konsekvenser som uppdagas långt efter utsläppen, om en genuin avvägning mellan välbehövlig produktion och en viss nivå av skadliga utsläpp, om gruvor och kärnkraftverk som lämnar eviga spår i naturen och efterarbete för lång tid framöver, samt skapar risk för katastrofer av en omfattning som inte kan finansieras.

Önskvärda utsläppsminskningar kan motivera proaktiv statlig politik

Allt detta skapar ett mandat för staten att reglera, förbjuda och beskatta viss verksamhet. Att under tidspress uppnå vissa önskvärda utsläppsminskningar kan motivera proaktiv statlig politik av samma typ som exempelvis månlandningen, fokuserade satsningar på teknikutveckling och riktad innovation med statlig stöd, eller genom offentlig upphandlingspolicy. För detta har jag argumenterat mer utförligt på annat håll för den som är intresserad.

Men: det statskritiska perspektivet behövs

En liberal agenda för framtiden behöver alltså ta statens kapacitet i beaktande och på vissa håll se till att den ökar. Som Cowen är noga med att påpeka är det inte argument för en större stat eller ens en lika omfattande som idag, utan för en stat som bättre klarar sina kärnuppdrag och en del annat.

Samtidigt går han längre än de ovan spaltade punkterna, framför allt i att han menar att ett långt större statligt åtagande ändå är ett mindre bekymmer. De nordiska länderna har ekonomiskt omfattande stater, men ändå stor frihet. Sant, men Cowen tonar också ner hur problem i vår samtid beror på den stora stat som han inte är alltför bekymrad över. En politik för att gynna bostadsägande och mota kriser genom billiga krediter har skapat nya obalanser och orättvisor i ekonomin, vilket The Economist uppmärksammat nyligen. Välfärdsstaten står inför en egen skuldkris när omfattande löften möter en ny demografisk verklighet. Just det klassiskt liberala och statskritiska perspektivet kommer att behövas för att kunna prioritera och reformera rätt i en stat som är för stor, kostar för mycket och där därför huvuduppdragen hamnat på undantag.

Kapacitetsbrist handlar ofta om felprioriteringar

Mycket av statens kapacitetsbrist handlar också om en statlig verksamhet som gör fel saker och inte är svaret på problemen. Polisen i USA har ingen resursbrist, däremot läggs enorma resurser på ett orättfärdigt narkotikakrig resulterande i bland annat enorma fängelsekomplex. Utan vår svenska militanta variant av drogkriget hade något tusental fler poliser kunnat sättas in mot riktig brottslighet. Välfärdsstaten har på samma sätt ingen resursbrist, däremot är dess löften för omfattande. Det enda område med egentlig kapacitetsbrist sett från svensk horisont är försvaret. Inte ens det är sant för amerikansk del – de lägger mer än de behöver på sin krigsmakt.

Utan vår svenska militanta variant av drogkriget hade något tusental fler poliser kunnat sättas in mot riktig brottslighet

När Cowen talar om kapacitet är det också ofta direkt önsketänkande. Som när han 2007 resonerade om ett ökat statligt mandat för att mota framtida terrorhot i form av lättkonstruerade kärnvapen. Inget av de nya statliga ageranden på säkerhetsområdet vi sett sedan dess – inte invasionen av Libyen, inte de fortsatta krigen i Irak eller Afghanistan, inte samarbetet med Saudiarabien – har varit något svar på den frågan. Den statliga praktiken tar oss inte närmare någon lösning på Cowens teorier och bekymmer.

Behövs en ny liberal etikett?

Cowen vill också se en ny liberal etikett eftersom han menar att gamla tänkare inte kan ge svaren på en ny tids problem. Låt mig först notera att han knappast är den första klassiskt liberala tänkare som gjort undantag som expanderat statens mandat och verksamhetsområde. Det har i stort sett alla gjort, ofta för infrastruktur, garanterad skolgång och hjälp till de som inte klarar sig själva. Minns att den svenske finansministern JA Gripenstedt parallellt med näringsfriheten lät staten ta upp stora lån för att bygga ut järnvägen.

Men undantagen är fler. John Locke tyckte att det var legitimt med hårda straff för otrohet, omoral och offentlig onykterhet. Ludwig von Mises ansåg att värnplikt var en legitim frihetsinskränkning. Mises efterföljare FA Hayek försvarade därtill temporärt skärpta restriktioner för invandring och Pinochetregimens militärkupp i Chile, även om han var tydlig med att detta gick emot liberala principer.

Just när de ansetts som mest passé har de liberala principerna ofta varit som viktigast att hävda

Tvärtemot att vara irrelevanta kan liberalt sinnade tänkares brottningsmatch med samtida problem lära oss två viktiga saker. För det första att klassiska liberaler ofta kunnat medge en större roll för staten. Och för det andra att sådana medgivanden långtifrån alltid varit kloka eller rättfärdiga, vilket mina senare exempel är utvalda för att illustrera. De liberala principer som dessa tänkare bidragit till att utveckla, förklara och försvara har vanligen haft betydligt större relevans över tid än deras eftergifter för tidsandan.

Några av liberalismens stoltaste insatser har skett just på tvärs mot samtidens krassa realism. Som när liberala ekonomer skälldes för sin ”dystra vetenskap” och sin slutsats att människor är lika oavsett hudfärg och att slaveri därför är fundamentalt fel. Eller när klassiska liberaler på 1900-talet hörde till dem som av princip motsatte sig den av progressiva krafter omhuldade rasbiologin och befolkningspolitiken. Just när de ansetts som mest passé har de liberala principerna oftast varit som viktigast att hävda. Att blunda för denna historia gör oss inte klokare.

Ta bort statliga hinder

Vad som framför allt går förlorat i Cowens fokus på statens kapacitet är att liberalismen är en analysmodell som vänder på de slentrianmässigt statsorienterade lösningsförslagen i tiden.

Vi behöver försvarssamarbete, men vi behöver också bygga fred genom att riva handelshinder och frihet genom att stödja och vara beredda att ta emot diktaturländers dissidenter.

Vi behöver styrande skatter eller utsläppsavgifter och kanske en statsassisterad utbyggnad av rena energislag för att klara att minska växthusgasutsläppen i rimlig tid till en rimlig nivå. Men den omställning som krävs av produktionens alla delar kan inte klaras utan en dynamisk marknadsekonomi med dess förmåga till omställning, anpassning och förnyelse.

Friheten som svar på allvarliga samhällsproblem är underskattad

Liberalismen bör absolut betona statens kärnuppdrag och vara öppen för att reformera och ompröva sin inställning till andra delar av det offentliga uppdraget. Men en statscentrerad liberalism missar sin usp: det rika och myllrande samhället, vad människor i hyggligt fria samhällen kan åstadkomma på egen hand och i samverkan med andra, att summan av miljoner människors planer och drömmar alltid är oändligt större än vad det mest fantasifulla sinne skulle kunna planera åt dem alla.

Frågan blir då vilka skatter, regler och andra hinder som staten ställer i vägen för goda lösningar, och hur de kan tas bort.

Farligt att tulla på principerna

Friheten som svar på allvarliga samhällsproblem är underskattad. Många har fastnat i föreställningen att de själva måste tänka ut ett svar på varje problematisk situation, utifrån premissen att lösningar ges uppifrån, och genomförs via stat och politik. I denna fälla trampar ofta akademiker och i synnerhet de mest begåvade och produktiva. Tyler Cowen är inte riktigt en av dem, men det är dessa människor han misslyckats att övertyga och därför vill pröva en ny strategi.

Detta knyter an till min sista invändning. Intellektuell omprövning är en dygd, men det blir lätt en ensidig övning i att mjuka upp snarare än att hävda generella principer. Genom att tulla på principerna blir liberalismen också mindre av ett redskap för varje människa att hävda sin och allas personliga frihet, värdighet och respekt – och mer en tankelek för intellektuella eller makthavare, som efter eget gottfinnande beviljar frihet i doser de finner välavvägda till grupper de anser förtjänta därav. Liberalismen blir ett maktens redskap, inte ett redskap för att kontrollera makten.

Läs fler artiklar av Mattias Svensson