Befrielsen av Östeuropa skapade en förvirrad värld
De 30 åren sedan Östeuropa befriade sig från kommunismen har inte lett till att liberalismen står starkare. Flera motkrafter har skapat en mer förvirrad värld. Statsvetaren Ivan Krastev och juristen Stephen Holmes försöker i en längre essä testa sina insikter mot verkligheten.
Att historien kan betraktas som vågrörelser snarare än en rät linje är ingen ny tanke. Den optimism som fanns för snart tre decennier sedan när den första förvirringen skingrats och även Sovjetunionen fallit ihop, har i dag bytts ut mot osäkerhet, ännu större förvirring och destruktiva motkrafter av ett annat slag. Om kommunismen intellektuellt var en enkel fiende, är det i dag svårare att veta vad som är en god väg framåt.
Kommunism är en ondskefull ideologi som ovillkorligen leder till förtryck och diktatur. Men i dagens multipolära värld där Pax Americana ersatts av ett isolationistiskt USA, ett ekonomiskt försvagat EU med interna slitningar, ett Ryssland i offerkofta och ett Kina som går sin egen väg, är det svårare att finna ljusglimtar. Vilken motsvarighet till Reagans ”tear down this wall!” kommer framtidens nostalgiker att minnas med värme?
Krastev har tidigare gjort sig känd som den bulgariske statsvetaren och uttolkaren av Östeuropa som försökt förklara varför länderna som tidigare befann sig bakom järnridån inte har utvecklats på det sätt som många hoppades. Holmes är professor vid NYU och har arbetat för Soros Foundation under 1990-talet.
Tillsammans har de skrivit en bok, som egentligen är att betrakta som en längre essä i tre delar. Den första handlar om Europa, den andra om Ryssland och den tredje om USA. Ljuset som försvann (The Light that Failed) (Daidalos) är från början titeln på en Kipling-roman, men i denna essä handlar det om hur orientering mot framtiden alltmer tycks ske i mörker. Kanske är valet av studieobjekt det som skänker boken sin pessimistiska aura; kanske är det just misslyckanden som det borde vara enklast att dra relevanta erfarenheter ur?
Ett genomgående tema är vad författarna kallar imitationspolitik, alltså att det som prövats och visat sig vara framgångsrikt på ett ställe inte omedelbart kan överföras till andra förhållanden. Östeuropéer ville bli av med kommunismen, men tänkte kanske inte att de skulle behöva arbeta med att betjäna andra människor, bygga upp fungerande samhällsinstitutioner eller ens att det tar tid att skapa välstånd och trygghet. Friheten är ingen garant för något annat än att du själv är fri att besluta om ditt liv.
Att vara den som imiterar skapar en känsla av underlägsenhet, menar författarna. Det skulle kunna vara en förklaring till bakslagen. Och tittar man främst på Polen och Ungern så finns det en gammaldags storvulen nationalism att falla tillbaka på. Hypotesen faller dock platt om vi i stället studerar de baltiska staterna, där fler tycks gilla läget och göra det bästa av situationen. Men som författarna skriver ”I ett land där de flesta unga längtar bort känner man sig som en förlorare om man stannar kvar, oavsett hur det går för en i livet.” Den sortens prövande insikter är det gott om i boken och ger onekligen perspektiv.
Och tittar man främst på Polen och Ungern så finns det en gammaldags storvulen nationalism att falla tillbaka på.
En annan tanke som framkastas är att länders aversion mot invandring är en nödlösning i migrationsfrågan. Länder som människor flyttar från har onekligen en nackdel, och emigrationen från gamla Östeuropa är ett problem som inte enkelt kan lösas. I stället blir det proxypolitik genom att hindra andra människor att immigrera och samtidigt försöka skapa gemenskap med nationen som grund. Jag finner den förklaringen intressant, särskilt i ljuset av att fler personer kom till Västeuropa från Öst efter finanskraschen 2008-2009 än hur många som kom 2014-2015 från kriget i Syrien.
När det gäller Ryssland finns en underbar mening: ”Rysslands beteende…påminner faktiskt om det efterkrigstida Tyskland…efter första världskriget” (författarnas kursivering). I likhet med Tyskland där kapituleringen skedde utan att fiendesoldater utkämpat strider på tyskt territorium med en förödmjukande fred som följd, så kollapsade Sovjetunionen utan fiendeeld och med en brutal ideologisk förlust. Varför? Den inhemska förklaringen blir att det varit de gamla ledarna som förrått landet och inte bjudit motstånd. Den som i strid med den faktiska utvecklingen ändå hävdar landets storhet kan därför räkna med popularitet
Ryssland ses som ett land där demokratin aldrig fått fäste och där folket låtsas rösta fram sin ledare, samtidigt som ledarna låtsas bry sig om sina väljare: ”I Ryssland är ’popularitet’ inte något som föregår den makt som man utövar, utan något som följer av den.”
I stället för att ens bry sig om att imitera demokrati, marknadsekonomi och rättsstat går Rysslands agerande numera ut på en långt driven kålsuparteori. Visst, säger Putin, agerar Ryssland utomlands, men det gör ju EU och USA också! Så det så! Infiltrationer, vinklade nyheter och konkret geopolitiskt agerande görs just för att Ryssland ska kunna peka finger åt andra länder, samtidigt som det internt framstår som att någon – till skillnad från Gorbatjov och Jeltsin – tänker på Ryssland.
Den som längtar efter något svar på vad som nu bör göras, lämnas efter läsning ensam med sitt eget tänkande.
Fenomenet Trump förklaras av oviljan att ta ansvar. Det som tidigare var ”The shining city on the hill” är numera ett vanligt land, visserligen stort, men utan någon särskild historisk uppgift. Även i detta kapitel lanseras tänkvärda hypoteser som nog inte fullt ut kan beläggas. Ett exempel är att även om folk är fullt medvetna om att Trump gärna ljuger och hittar på, så gör han det för att han har ett ärligt syfte, nämligen att stå emot alla som inte har USA:s nuvarande befolknings bästa för ögonen. ”Eftersom hans lögner tänks tjäna detta uppriktigt uttalade syfte, är de egentligen sanna på ett indirekt sätt.”
Några avslutande ord om att Kina helt enkelt struntar i att vilja efterlikna någon annans ideal och i stället köper sig inflytande knyter ihop säcken. 1989 var inte bara det år då Berlinmuren revs, utan även då stridsvagnarna i Peking visade frihetstörstande kineser och omvärlden att regimen viker inte. Det tillfälle då den diktatoriska makten visar svaghet och undviker våld mot sin egen befolkning, förlorar den sin makt. Det var detta öde som drabbade partichefen Honecker och Stasichefen Mielke i DDR, medan befolkningen i Hongkong möts av statligt våld som fortfarande har utrymme att eskalera på ett obehagligt sätt.
Den som längtar efter något svar på vad som nu bör göras, lämnas efter läsning ensam med sitt eget tänkande. Det kan tyckas pessimistiskt, men är också uppfordrande. Att Väst projicerade sina egna drömmar om frihet när järnridån föll, var kanske oundvikligt. Men det hjälpte inte heller när befrielsen väl var gjord.