Massturismen är inget marknadsmisslyckande
Överexploatering ställer till stora problem för populära turistmål, men de åtgärder som nu sätts in mot massturism i Europa och runt om i världen svarar inte bara mot lokalbefolkningens önskemål. Efterfrågan på ”ansvarsfull turism” visar att exklusivitet är ett starkt säljargument.
Förrförra sommaren flög jag, helt skamlöst, till Dubrovnik. Med anor från 600-talet, en medeltida ringmur runt stadskärnan och blått Medelhavsvatten i väst, perfekt för solnedgångar, är Dubrovnik en fantastisk stad. Tyvärr är detta något väldigt många har upptäckt, framför allt sedan Game of Thrones började spelas in i staden. Resultatet är att Dubrovnik, hur vackert det än är, har börjat framstå mer som en temapark än som en levande stad.
Nästan alla jag såg innanför stadsmuren verkade vara endera turister, restaurangpersonal eller försäljare av prylar med Game of Thrones-motiv. Statistiken bekräftar uppfattningen – Dubrovnik hade förra året 1,27 miljoner besökare, medan enbart 1 500 personer är bofasta innanför stadsmurarna. Lokalbefolkningen var alltid trevlig, men jag tyckte mig ändå kunna uppfatta en viss berättigad irritation. Kanske var det en projektion av den irritation jag själv kände när jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att bo i Dubrovniks stadskärna. Bara att kämpa sig igenom folkhavet till mataffären måste vara ett mindre fälttåg, om mataffären över huvud taget finns kvar och inte har ersatts av en souvernirbutik.
Turism har förstås mängder av uppenbara fördelar. Städer och områden som lyckas locka till sig turister blir rikare och de som tjänar pengar på turismen kan i sin tur spendera mer, så att vinsterna från turismen sprids även bland dem som inte arbetar i hotell- och restaurangbranschen.
Som en naturlig följd av detta trissas dock priserna upp på restaurangbesök och bostäder; det senare får extra skjuts av Airbnb och liknande uthyrningstjänster. När det är så lätt och lukrativt att hyra ut sin lägenhet väljer många att flytta bort från de populära områdena och hyra ut sina bostäder där på heltid. En bra inkomstkälla för den enskilde, men när tillräckligt många utnyttjar möjligheten förändras bostadsområdets själva karaktär. I exempelvis Barcelona har det gått så långt att vissa områden snarare påminner om stora hotell än verkliga bostadsområden med den samhällsservice som bofasta människor efterfrågar. På Santorini har de höga boendekostnaderna gjort det svårt att locka yrkesgrupper som lärare till ön.
Lägg därtill slitaget och nedskräpningen. Stränder som tidigare varit vackra och relativt fridfulla fylls först till bristningsgränsen av turister, sedan av plastskräp som de mindre civiliserade av dem lämnar efter sig. I den grekiska övärlden pressar turismen upp el- och vattenförbrukningen till den grad att vattenförsörjningen börjat bli ett problem. Det är inte svårt att sympatisera med de protester mot massturismen som på sistone har ägt rum i de mer hårt anstormade resmålen.
Exklusivitet – att slippa trängas med otaliga andra turister – är ett säljargument i sig.
Undersökningar visar visserligen ett ökande intresse för vad som kommit att kallas ”ansvarsfull turism”. Det är tack och lov inte så tråkigt som det låter, utan går ut på att inkludera diverse hållbarhetsöverväganden i semesterplanerna. De riktiga miljöpuritanerna stannar förstås hemma och försöker sätta guldkant på det genom att kalla det ”hemester”; andra försöker i stället välja resmål som inte är överbelastade men ändå innebär ett miljöombyte – kanske till och med tillfälle att röka på uteserveringar och andra exotiska möjligheter.
Parallellt med detta intresse för mindre överbefolkade resmål har flera av de största turistmagneterna börjat vidta åtgärder. Santorini har begränsat antalet kryssningsturister till 8 000 per dag och Barcelona har infört ett tak för antalet turister som tillbringar natten i staden. I Dubrovik är enbart 4 000 kryssningsturister om dagen välkomna.
Det är lätt att se horderna av turister som står och trängs kring samma solnedgångsvy på Santorini som ett marknadsmisslyckande. I själva verket är vi snarare inne i en period av marknadsanpassning. Intresset har börjat skifta från de mest överbesökta resmålen till vad så kallade influencers med resefokus skulle kalla ”off the beaten path”. Exklusivitet – att slippa trängas med otaliga andra turister – är ett säljargument i sig. Kanhända är det vad politiker på Santorini, i Barcelona, i Dubrovnik och andra drabbade städer har upptäckt. Det är inte bara deras väljare som skulle vara intresserade av ett dämpat turistflöde, utan även många av deras besökare.
Själv befriade jag Dubrovnik från min närvaro redan dagen efter att jag anlänt, och reste vidare till det betydligt mindre instagrammade Belgrad. Borta var de ändlösa turistmassorna och de upptrissade priserna, och till skillnad från i Dubrovnik kände jag mig inte som en börda för lokalbefolkningen. Framför allt var det dock, helt enkelt, skönt att inte vara en droppe i ett hav av andra turister. De populäraste turistmålens popularitet är avskräckande på samma sätt som långa köer utanför en bra restaurang. Vad som kan uppfattas som ett marknadsmisslyckande är i själva verket en realitet som både efterfrågan och utbud nu håller på att anpassa sig efter.