Kunskapsspiralen mot avgrunden

Det svenska välståndet byggdes genom strävsamhet och kunskap. Det var genom strävsamhet och kunskap som ett litet jordbrukande land i Europas periferi inom loppet av ett halvsekel från andra halvan av 1800-talet kunde höja sig till en blomstrande industrination. De svenska snilleindustriernas uppfinningar spreds över världen; svensk ingenjörskonst fick större kulturnationer att häpna.

Politiskt rådde länge en samsyn mellan borgerligheten och Socialdemokraterna gällande värdet av kunskap och bildning. De tidiga Socialdemokraterna strävade efter att den arbetande befolkningen skulle ges samma möjligheter till bildning och förkovran som tidigare varit förbehållna de mest välbärgade i samhället. Det fanns knappt någon begränsning för tilltron till vad en industriarbetare väntades kunna ta till sig. Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 1930-talet, ansåg det fullt rimligt att arbetarklassen skulle lära sig antik grekiska och latin för att kunna läsa västerlandets klassiska litteratur på originalspråk. Det är en imponerande ambitionsnivå som känns minst sagt främmandenuförtiden.

I dag har Sverige en av världens mest specialiserade och kunskapsintensiva arbetsmarknader. Det är huvudanledningen till svårigheterna för människor från mindre kunskapsintensiva samhällen att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Det saknas helt enkelt efterfrågan på de enkla jobb som vissa har framhållit som lösningen på lågutbildade invandrargruppers etableringsproblem på arbetsmarknaden.

Sverige har länge tagit såväl sitt välstånd som sin position som ledande kunskapsnation för given, trots att det svenska skolsystemet sedan länge underpresterar och svenska skolelever årtionde efter årtionde halkar längre ned i internationella jämförelser. Svenska skolelevers kunskapsnivå har minskat med motsvarande en årskurs per decennium de senaste de senaste trettio åren. Det innebär att den som börjar gymnasiet i dag har kunskaper motsvarande den som började högstadiet för trettio år sedan.

De generellt sjunkande kunskapsnivåerna är en konsekvens av en successiv anpassning nedåt i systemet, där gymnasiet måste anpassa sin undervisning efter de allt lägre kunskaperna hos eleverna som kommer från grundskolan. Vid sidan om detta finns ett problem med att allt fler elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet.

Att underkänna elever som saknar erforderliga kunskaper för att påbörja nästa nivå i utbildningssystemet är inte ”klasspolitik” som Tidens ideologer försöker få det till.

I dag har arbetarrörelsen sedan länge övergivit sina idealistiska visioner om bildning och att höja arbetarklassens kunskapsnivå. I stället har den slagit in på den mer destruktiva av socialismens vägar: om alla inte kan få det bättre ska alla i alla fall ha det lika dåligt. Nyligen föreslog den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden i denna anda att betyget underkänt (F) skulle avskaffas i betygssystemet. Om möjligheten att underkänna elever försvann skulle också problemet med många underkända elever automatiskt försvinna.

Men problem försvinner inte för att man försöker sopa dem under mattan. De stora grupper som i dag lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet kommer inte att vara redo för gymnasiet bara för att lärarna berövades möjligheten att underkänna dem som inte uppnår kriterierna för godkänt. Att underkänna elever som saknar erforderliga kunskaper för att påbörja nästa nivå i utbildningssystemet är inte ”klasspolitik” som Tidens ideologer försöker få det till. Det är att flytta problemen uppåt i utbildningssystemet. Om personer som inte kvalificerar sig för en högre utbildningsnivå likväl blir godkända kommer gymnasiet att behöva anpassa sig till de lägre kunskaperna hos de nya studenterna.

Det finns dock sakligare invändningar mot dagens betygssystem än Tidens klasskampsretorik. En sådan invändning är att den hårda gränsen mellan betyget E (lägsta godkända betyg) och F (underkänt) leder till glädjebetyg, så kallad betygsinflation, där lärare för statistikens skulle godkänner elever som egentligen inte borde ha blivit godkända. Av denna anledning finns de som förespråkar en återgång till det relativa betygssystemet, med betygen 1–5, där de bästa i en klass fick 5 och de som presterade sämst fick 1.

Det relativa betygssystemet är dock inte oproblematiskt, eftersom det just är relativt. När betygsättningen sker relativt de övriga eleverna, i stället för utifrån objektiva kunskapskriterier, blir betyg olika mycket värda i olika skolor. Detta eftersom det saknas andra måttstockar än de nationella proven för att bedöma eleverna över hela riket. I praktiken blev den relativa betygsättningen således olika skola för skola. På en skola med generellt högre kunskapsnivåer kommer det i ett sådant relativt system att krävas mycket mer av en elev för att nå högsta betyget, än i en skola med lägre kunskapsnivåer i snitt. Det om något vore klasspolitik.

Ett bättre och rättvisare system vore att överlåta antagningen och kunskapskraven till den högre utbildningsnivån. Gymnasieskolan borde således få avgöra vilka kunskapskrav som ska gälla till gymnasiet, och antagningen ske genom antagningsprov, lika för alla. Sedan skulle det vara upp till grundskolan att hjälpa eleverna att nå dessa krav. I ett sådant system skulle betygen endast fungera som indikatorer på hur väl eleverna ligger till. Det skulle förebygga såväl betygsinflation som osund beroendeställning gentemot läraren. En positiv bieffekt skulle dessutom vara att kunskapsinhämtning utanför skolan skulle uppvärderas. Den som inte trivs i skolan av en eller annan anledning skulle kunna förbereda sig för högre studier på egen hand.

På motsvarande sätt är universiteten bäst lämpade att avgöra vilka kunskaper som skall erfordras för att påbörja deras utbildningar. Genom att överlåta antagningskraven till lärosätena själva, och genomföra antagningen genom antagningsprov snarare än genom betyg, skulle gymnasiet befrias från såväl problemen med betygsinflation som från tyngande byråkrati, och kunna ägna sig åt att förbereda sina elever för högre utbildning och vuxenliv så som det var tänkt från början. Genom att låta den högre utbildningsnivån uppställa kriterierna i stället för som i dag den lägre skulle dagens negativa kunskapsspiral kunna vändas i en spiral uppåt.