Polisstat för hederliga – laglöst land för kriminella
Polisens prioriteringar blir allt mer skeva. I stället för att ta tag i de verkliga och eskalerande samhällsproblemen som den grova kriminaliteten, prioriterar polisen ickeproblem och att jaga hederliga medborgare, som idrottspublik och jägare. Förtroendet för rättsstaten riskerar att slutgiltigt undergrävas.
Ingen kan ha missat att flera typer av grov kriminalitet har eskalerat de senaste fem åren och att situationen i somliga områden tycks bortom kontroll. Ingen, utom möjligen den som aktivt blundat för problemen av ideologiska eller politiska skäl, eller den som levt de senaste fem åren avskärmad från det omgivande samhället och nyhetsrapporteringen. Dödsskjutningar har blivit så vanliga att de nästan saknar nyhetsvärde. I stället har vi fått en ny typ av nyhetsrapportering där medierna entusiastiskt rapporterar när det inte har varit skottlossningar.
Det eskalerande grova våldet i gängkrigens spår har lett till att polisen saknar utredningsresurser för andra typer av brott. Från olika håll i landet kommer rapporter om hur våldtäktsutredningar staplas på hög eller läggs ned på grund av att polisen saknar resurser att utreda dem. Mer triviala brott, såsom stölder, är det nog ingen som längre räknar med att polisen ska ta på allvar.
I ljuset av detta är det förvånande att ta del av vad den hårt ansträngda polismyndigheten väljer att prioritera att lägga sina resurser på. I förekommande fall rör det sig om ickeproblem. Jag skrev nyligen om de nya riktlinjer för kroppsvisitering av fotbollspublik som polisen tagit fram tillsammans med Riksidrottsförbundet. Vecka ut och vecka in tyckte myndigheterna att entrévärdar på fotbollsmatcher skulle ta tiotusentals åskådare mellan benen och på brösten, i syfte att komma åt en liten grupp personer som smugglar in bengaliska eldar på arenorna.
För den som är laglydig och försöker sköta sig börjar Sverige allt mer likna en polisstat.
De nya visitationsreglerna väckte ont blod bland såväl klubbar som supportrar och flera klubbar vägrade att implementera dem, av hänsyn både till sin publik och till arbetsmiljön för de entrévärdar som förväntades genomföra den förnedrande visitationen. Beslutet drogs därefter diskret tillbaka.
Nu har emellertid polisen fortsatt sin nitiska jakt på den lilla gruppen bengalbrännare, vilka i sig är ett ickeproblem, genom att införa förbud mot flaggor på läktarna. Enligt polismyndigheten är flaggorna, som är ett centralt inslag i supportrarnas läktararrangemang, att betrakta som ”brottsverktyg”. Ja, ni läste rätt, den ordningsmakt som lägger våldtäktsutredningar på hög för att de har fullt upp med gängskjutningar, kallar flaggor på fotbollsläktare för brottsverktyg. Att det finns till synes obegränsade resurser till att förfölja och trakassera fotbollspublik ter sig minst sagt besynnerligt i ljuset av den skriande polisbristen på andra håll i samhället.
En annan kategori medborgare gentemot vilka polisens nitiskhet tar sig allt märkligare uttryck är de laglydiga vapenägarna, det vill säga jägare och sportskyttar som beviljats licens på civila vapen. Dessa skyttar är alltså prövade och godkända för att äga vapen, för vilket man kvalificerar sig exempelvis genom att vara ostraffad. Vi talar alltså här om en kategori medborgare som är oförvitligare än genomsnittet. Samtidigt som olagliga vapen flödar fritt in över landets gränser och används i gängkrig och annan kriminalitet, lägger Polismyndigheten alltså sina resurser på att förfölja och trakassera de skötsamma individer som beviljats vapenlicens, dels genom obstruerande vad gäller tillståndsgivningen, dels genom aktivism i syfte att genomdriva en överimplementering av EU:s nya vapendirektiv.
För den som upplever att ordningsmakten inte längre kan skydda liv, hälsa och egendom riskerar förtroendet för rättsstaten att slutgiltigt undergrävas.
I förra veckan läckte polisens underlag till nya föreskrifter för skjutbanor ut till allmänheten. Innehållet var oroväckande för alla som ägnar sig åt jakt och sportskytte. Enligt de nya reglerna ska det bli förbjudet att öva skytte på privat mark. Jägare ska inte få öva på den egna jaktmarken, inte ens skjuta in ett nytt kikarsikte. Det blir med de nya reglerna inte möjligt att exempelvis öva hagelskytte med lerduvor på en privat åker, eftersom denna inte räknas som en godkänd skjutbana. Allt övningsskytte skall alltså hänvisas till de allt färre skjutbanorna, vilka polisen också ämnar försvåra för genom nya, rigidare regler.
Övningsskytte på privat mark är om möjligt ett ännu mindre problem än pyroteknik på fotbollsläktarna. Dödsfall eller personskador i samband med övningsskytte är ytterst sällsynt, om det ens förekommer. Det finns inte heller några belägg för att det privata vapenägandet skulle utgöra någon grund för kriminell verksamhet eller att jägare och sportskyttars vapen skulle stjälas eller på annat sätt hamna i kriminellas händer. Därför är det minst sagt märkligt att Polismyndigheten lägger så stor möda på att begränsa och försvåra för landets lagliga vapenägare.
För den som upplever att ordningsmakten inte längre kan skydda liv, hälsa och egendom, men som drabbas av ordningsmaktens allt rigidare regler riskerar förtroendet för rättsstaten att slutgiltigt undergrävas. De beslutsfattare inom Polismyndigheten som låter de aktivistiska tjänstemännen inom myndigheten fortsätta driva sin kampanj mot jägare och sportskyttar borde fundera över hur de tror att denna myndighetsaktivism påverkar förtroendet för myndighetens om helhet.
Likaså bör de som ansvarar för flaggförbudet på fotbollsläktarna ställa sig frågan om en krigsförklaring mot de hundratusentals människor som går på allsvensk fotboll varje vecka, är det klokaste draget för den ansträngda polisen just nu.
Det är som att rättsstaten Sverige håller på att klyvas i två delar: för den som är kriminell, gängmedlem eller våldtäktsman tycks det vara i det närmaste fritt fram sedan ordningsmakten lämnat walk over. För den som däremot är laglydig och försöker sköta sig börjar Sverige allt mer likna en polisstat.