Jämställdhet mäts inte i uttag av föräldrapenning
Ökad styrning av föräldrapenningen leder inte till ökad jämställdhet, som TCO:s jämställdhetsindex låter påskina. I stället driver det in folk i situationer som är minst lika tvingande och skadliga som när föräldraledigheten var en rättighet för kvinnor.
Kristina tar all föräldraledighet med lilla Anna, eftersom maken Karl-Oskars lantbruk annars kommer att gå i konkurs. När Karl-Oskar kommer in från ladugården så tar han över ansvaret för Anna och utför dessutom allt hushållsarbete under dygnets resterande sexton timmar.
Fråga: Vem av föräldrarna lider under ojämställdhet?
Svar: Kristina.
Det är i alla fall slutsatsen om man ska tro TCO:s jämställdhetsindex. Indexet tar hänsyn till variabeln föräldraledighet men bortser från hur ansvaret för barnet ser ut under dygnets resterande timmar och hur övrigt hemarbete fördelas. Inte heller fångar det upp de ekonomiska konsekvenserna av föräldraledigheten för respektive förälder, eller om endera föräldern har ett yrke som i realiteten begränsar möjligheten att vara föräldraledig. Faktorer som naturligtvis spelar roll för föräldrarnas val, utan att ovillkorligen ha sin grund i bristande jämställdhet.
Att föräldrapenningsuttaget är ett skevt mått på jämställdhet bekräftas också i statistik från SCB som slår fast att män och kvinnor i genomsnitt arbetar lika mycket, men att män utför mer förvärvsarbete och kvinnor mer hemarbete (56 procent) samt att kvinnor tjänar 95 procent av det männen tjänar (justerat för bland annat yrke, utbildning och arbetstid).
Ett annat problem med indexet är att det enbart fokuserar på ekonomiska värden, trots att de flesta uppenbart prioriterar ett barn högre än pengar. (För barn är, i strikt ekonomisk mening, alltid en privatekonomisk förlustaffär.) Inte heller mäter indexet om fördelningen föräldrarna emellan har föregåtts av respektfulla diskussioner mellan två jämbördiga parter. Något som vissa skulle anse är jämställdhetens kärna.
Jämställdhet är följaktligen en komplex fråga, som inte låter sig kvantifieras utifrån en enda variabel. Det bekymrar dock inte TCO som karaktäriserar kvinnors uttag om 70 procent av föräldradagarna som ett problem.
Familjers fria val underkänns till förmån för en detaljstyrning som inte ens har potential att skapa ökad jämställdhet.
De flesta är överens om att könsbundna förväntningar begränsar människors upplevda valmöjligheter. Många menar också att detta bör åtgärdas. Men när man bygger sin analys på felaktiga premisser, ligger det nära till hands att landa i gagnlösa lösningsförslag. Som TCO, som vill ”se förändringar i föräldraförsäkringen för att skynda på en mer jämställd fördelning”.
Det är inte omöjligt att fördelningen skulle påverkas något (även om ytterligare regleringar inte skulle få samma stora effekt som vi hitintills sett) men det är osannolikt att ett sådant tilltag skulle leda till mer jämställdhet. För Karl-Oskar skulle det, ironiskt nog, resultera i mer ojämställdhet på hans bekostnad (allt annat lika).
Den politiska styrningen av uttag av föräldraledighet har fungerat väl. Den har påvisat för män och för arbetsplatser att det är möjligt för, och förväntat av, män att ta ut föräldraledighet. Det har skapat goda förutsättningar för pappor att bygga nära relationer till sina barn, utökat mammors möjligheter att delta i arbetslivet och bidragit till den jämställdhet som SCB:s siffror uppvisar.
Men ökad, eller till och med bibehållen, styrning i detta skede sker på bekostnad av den majoritet som de facto har en jämställd relation när det kommer till dessa frågor. Familjers fria val, som skett utifrån deras preferenser och förutsättningar, underkänns till förmån för en detaljstyrning som inte ens har potential att skapa ökad jämställdhet. Det är klåfingrig politik när den är som värst.