Diskriminering bortom kvotering

Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, är i Cannes tillsammans med gräddan av den internationella filmbranschen. Hennes budskap hem från den franska rivieran: Om knappt två år ska inte män längre kunna få marknadsstöd för sina filmer.

– Om inte vi ser att branschen hjälper oss att nå 50/50 bakom kameran även på de stora budgetarna, då kommer vi att öronmärka hela 2020 års marknadsstöd till bara kvinnliga filmskapare.

Det är anmärkningsvärt hur hon talar om filmbranschen. I hennes värld har branschen tydligen någon sorts skyldighet att hjälpa henne få fram den önskade jämställdhetsstatistiken, som om filmbranschen existerade för Filminstitutets skull och inte vice versa.

Ännu mer anmärkningsvärd är nivån av diskriminering. Kvotering, där medlemmar av en grupp prioriteras bort tills en jämn fördelning har nåtts, är illa nog. Att helt utesluta en grupp från möjligheten till ekonomiskt stöd – stöd de själva tvingas betala för via skattsedeln – är groteskt på en helt ny nivå.

Producenten och manusförfattaren Börje Hansson, som själv har fått besked på temat ”bra idé, men eftersom du är man kommer du inte att få något stöd”, sade till DN:

– [Kvoteringen] är bland annat skadlig för att den är rigid. Det måste vara fifty-fifty, vilket är ett helt hopplöst urvalskriterium när det gäller kreativt material. Följden blir att det inte är de bästa projekten som kommer fram.

Filminstitutet verkar vara mer intresserat av att bidra till produktionen av 50/50-statistik än att bidra till produktionen av bra film.

Redan sedan innan har Filminstitutet en viss historia av diskriminering. 2012, året efter att Anna Serner tillträdde som vd, började institutets produktionsstöd fördelas jämnt mellan kvinnor och män i syfte att uppnå ”mångfald”. Nästa år utsågs Baker Karim till långfilmskonsulent. Bland annat genomförde han projektet Fusion, ett ”filmlaboratorium för normkreativ processutveckling” för 2,8 miljoner kronor. För att antas behöver man ”identifiera sig som kvinna och ha erfarenhet av att rasifieras i Sverige”.

Det marknadsstöd Anna Serner nu vill reservera för personer av sitt eget kön tilldelas filmer som bedöms ha en chans att kunna locka fler än 200 000 biobesökare. Det låter lite, men är en hög siffra i den svenska filmbranschen, som präglas av en publikkris.

I en sådan situation borde Svenska Filminstitutet i syfte att värna svensk film göra allt för att förverkliga de bästa filmidéerna. Men om institutet verkligen vill stödja filmer med potential, behöver det fatta att den genomsnittliga biobesökaren inte är tillnärmelsevis lika sexistisk som Filminstitutet självt. Till skillnad från Anna Serner kunde de flesta inte bry sig mindre om könet på personen bakom kameran.

Å andra sidan verkar Filminstitutet vara mer intresserat av att bidra till produktionen av 50/50-statistik än att bidra till produktionen av bra film.

– Det kommer att ta generationer innan vi har nått en situation där vi inte ens behöver tänka på kön och det är ju det alla vill. Man vill ju bara vara sig själv inte sitt kön, sade Anna Serner till Kulturnyheterna. 

Med den agenda hon driver kommer det utan tvekan att ta generationer innan kompetens prioriteras över kön.