Barn av sin dåtid

Man ser att historien är ett konstgalleri där det finns få original och många kopior. – Alexis de Tocqueville

Citatet sammanfattar väl boken som den franske juristen Olivier Piton har skrivit om de två statsmän, Donald Trump och Emmanuel Macron, som på varsin sida av Atlanten skakat om västvärlden. Genom den väcker han liv i Alexis de Tocquevilles frågeställningar om institutioners politiska påverkan.

För att visa likheten mellan de båda presidenterna använder sig Piton av Aristoteles klassiska retorik. I tre kapitel – Pathos, Logos och Ethos – går han därefter igenom den centrala substansen i de respektive presidenternas ledarskap.

I Pathos visas hur Trump och Macron på identiska vis använder känslomässiga redskap i sin politiska kommunikation. I det andra kapitlet visar Piton hur de båda i sig själva utgör ett perfekt logos – ett svar på en inre längtan efter nationell självbekräftelse. I det sista kapitlet presenterar han argument för att både Macron och Trump bygger sina respektive ethos – sin trovärdighet – genom att aktivt använda medierna (sociala och traditionella) för att förmedla den önskade bilden av dem själva.

Det finns flera saker man skulle kunna kritisera med denna tes. Dels att det knappast kan röra sig om likhet när Trump under i stort sett hela sin valrörelse använt sig av domedagsretorik medan Macron låtit sina budskap genomsyras av storartad optimism, gärna i europeiskt federaliska färger. Därtill är en okontroversiell invändning att Macron inte på Trumps demagogiska vis försöker utmanövrera medierna. Piton menar dock att denna analys är alldeles för kortsiktig och inte tar i beaktning all viktig bakgrundsfakta.

I detta ljus framstår Macron inte som en importerad anglosaxisk socialliberal, utan som ett franskt mirakelpiller mot landets egna defaitistiska krämpor.

Till att börja med har även Macron blivit anklagad för att försöka styra medier. Redan i maj förra året rapporterade franska medier om hur Elyséepalatset aktivt försökt styra vilka journalister som skulle åka med på ett officiellt besök av presidenten i Mali. Försöket utmynnade i ett officiellt brev till presidenten från flera stora franska medier 18 maj 2017.

Vi måste också anlägga ett historiskt djup för att kunna berätta vad Trump och Macron är svar på. Frankrike har i åtminstone tre decennier politiskt och kulturellt präglats av vad man kallar déclinisme, en pessimistisk framtidssyn där den franska kulturen betraktas som trött, eftersläpande och ett hjälplöst offer för såväl amerikansk masskonsumtion som radikal islamism.

Det stannar dock inte där menar Piton. Går man längre tillbaka, i sökande efter någon sorts fransk Volksgeist, framstår denna deklinism som alltmer abnorm. Frankrike är ju landet som sedan upplysningstiden har proklamerat de universella rättigheternas allsmäktighet och stått redo att gripa in varhelst i världen för att göra den lite mer fri (läs: lite mer fransk). Det var Frankrike som gjorde allt för att införliva sina afrikanska kolonier i sin allomfattande republik, snarare än att se dem som ett ur ekonomiskt perspektiv nyttigt bihang.

Här ser jag en tydlig linje i den franska historien: déclinisme har nämligen sin föregångare, eller snarare sin moder, i begreppet défaitisme. Denna nedlåtande term, som uppstod under det fransk-tyska kriget 1870–71, brännmärkte de skribenter som offentligt tvivlade på det eviga Frankrikes seger. I våra dagar är det snarare de som inte förfäktar deklinismen som blir utstötta. I alla fall var det så innan Macron gjorde entré på den politiska scenen. I detta ljus framstår Macron inte som en importerad anglosaxisk socialliberal, utan som ett franskt mirakelpiller mot landets egna defaitistiska krämpor.

Samma logik gäller i valet av Trump, enligt Pitons sätt att se på saken. The land of the free har inte alltid förespråkat den neokonservativa (eller universalistiska) politik som varit kännetecknande för just 1900-talet. Historiskt är det snarare isolationismen som är det utmärkande för USA. I sin historiska jämförelse riktar Piton fokus mot landets sjunde president, Andrew Jackson, som han menar är Trumps prototyp. Jackson förespråkade under 1830-talet den politik som kom att bli dominerande under större delen av 1800-talet och första hälften av 1900-talet: Merkantilism snarare än frihandel, vit expansionspolitik västerut och inhemsk produktion i stället för internationella angelägenheter.

Vi tenderar att reproducera våra politiker efter ett särskilt historiskt mönster.

Slutsatsen Piton presenterar är att både Trump och Macron är kollektiva svar på en nationell längtan efter något som i själva verket är gammalt, känt och älskvärt i det egna landet (åtminstone för majoritetsbefolkningen). För är det något som förenar de båda upplysningsrepublikerna i motsats till exempelvis Sverige är det deras avsky för medelmåttor. I USA framhävs bilden av den triumferande landägaren och hans okränkbara frihet, i Frankrike upphöjs förnuftet och meritokratin till nationell identitet.

För att återgå till Tocquevilles inledande citat: ”Historien är ett konstgalleri med många kopior, och på samma sätt förhåller det sig med politiken.” Vad Tocqueville egentligen ville säga med detta är att vi tenderar att reproducera våra politiker efter ett särskilt historiskt mönster. Som en av västvärldens stora liberala filosofer intresserade sig Tocqueville under 1800-talet för varför USA lyckades bygga en fungerande demokrati medan Frankrikes försök slutade i blodbad. Hans slutsats var att traditionerna som sedan länge finns inrotade i ländernas institutioner var helt olika och därför var Frankrike förutbestämt för att falla tillbaka i auktoritärt centralstyre.

På samma sätt som Tocqueville aktualiserar Piton denna lärdom: Vi måste söka förklaringar i vår historia och våra urgamla institutioner om vi vill förstå dagens nya politiska strömningar. Ett färskt exempel i vårt eget land på där Pitons analysverktyg kan spela en roll är förståelsen av Sverigedemokraterna.

Detta sökande efter en historisk logos får dock inte bli ett sökande efter ett förutbestämt öde. Börjar vi se Trump, Macron eller för den delen Sverigedemokraterna som ofrånkomliga konsekvenser av en historisk process snarare än av människors fria val är vi farligt nära en determinism som alla liberaler bör undvika.

Les transgressifs au pouvoir (”De gränsöverskridande vid makten”), Olivier Piton, Éditions Plon: Paris, 2017.