Rör inte min vedspis!
Boverkets nya regler för vedspisars installering har väckt stor uppmärksamhet, trots att reglerna är fullständigt meningslösa. Det Boverket inte verkar fatta är att om man rör vid vedspisen rör man samtidigt vid något av det djupaste i själva svenskheten.
När jag stiger ut på trappan framför mitt hem i Manchester denna regnfuktiga morgon, känner jag vedrök i luften. Det brukar sällan dofta så, men det ger flykt åt mina tankar. Manchester var stenkolsrökens stad, där de hundratusentals skorstenspiporna spydde ut så mycket rök att en dag som denna förr hade inneburit smog, den gräddgula blandningen av rök och dimma som kunde vara totalt ogenomtränglig. Det där är historia i dag. Den sista kolgruvan, Agecroft, låg på gångavstånd från mitt hem, men den stängdes 1991. I dag är det alltså någon som eldar med ved. Själva idén med att äga en kolgruva, skrev en gång Oscar Wilde, är att tjäna tillräckligt för att själv ha råd att elda med ved.
Eldandet med både kol och ved var en gång ett svårt miljöproblem. Nu är det så pass sällsynt att Boverket har beslutat sig för att reglera installationen av nya vedspisar. Reglerna gäller inte öppna spisar och kakelugnar, inte heller befintliga vedspisar och värmepannor, utan enbart när nya skall installeras där inga tidigare funnits. Då skall man först installera och i efterhand få godkänt och får man inte det kan man få dispens. Med andra ord är hela regelverket meningslöst.
Men det innebär inte att dessa regler är ointressanta. Det finns mycket att säga om dem. Den gången röken låg tät kring våra städer, då alla eldade med ved, hade reglerna kanske behövts, men då fanns de inte. Det påminner om en iakttagelse Richard Thompson Ford gör i sin bok The race card (2008). En gång var rasism mycket utbredd och ett allvarligt samhällsproblem, men pratades inte så mycket om det. När rasism uppmärksammas i dag beror det inte på att den blir allt vanligare, utan på att den blir allt sällsyntare och därför mindre socialt accepterad. Den gången en vedspis fanns i varje kök hade det varit en omöjlighet för Boverket att komma med sina regler, men nu är de så pass få att det låter sig göras.
Öppna spisar och kakelugnar drabbas alltså inte av regelverket, enligt Boverket, ”eftersom de är en del av byggnaden och det inte finns någon mätmetod för utsläppen”. Men man behöver inte vara särskilt klyftig för att räkna ut att en vedspis är mycket effektivare än en öppen spis. Därför vågar jag påstå att det handlar om något annat. De människor i vårt samhälle som brukar ha öppna spisar, har mer att säga till om än de som har vedspisar. Villans öppna spis drabbas inte, men det gör däremot vedspisen på gården eller småbruket.
Om det inte vore för kunskapen om hur man fäller träd, hugger dem till ved och eldar dem, hade ingen människa kunnat bo i Sverige före 1900-talet.
Boverkets regler har rönt uppmärksamhet och folk har redan formulerat slagordet ”Rör inte min vedspis”. Det verkar som om verket inte fattar att det med reglerna rör vid själva djupet av det svenskaste av allt svenskt. Om det i något sammanhang är berättigat att använda den gamla metaforen ”folksjäl” är det faktiskt när det handlar om vedeldning. Utan ved, inget Sverige. Om det inte vore för kunskapen om hur man fäller träd, hugger dem till ved och eldar dem, hade ingen människa kunnat bo i Sverige före 1900-talet. Kylan hade omöjliggjort bosättning så pass långt norrut. Kombinationen av en rik tillgång till trä och kylan har skapat det mesta av det vi tycker är typiskt svenskt.
Nåja, det är ju ganska typiskt norskt och finskt också. Den norske författaren Lars Mytting skapade en bästsäljare med sin bok Ved (2011). Den har totalt sålt i en halv miljon exemplar världen över och blev 2016 utsedd till den brittiska bokbranschens ”Non fiction book of the year”. I boken beskriver Mytting inte bara vedhuggningens betydelse, dess teknik och historia, utan också vedhuggningens och vedbrasans själ. Genom att boken framhäver den gemenskap som vedeldandet skapar i Skandinavien, anklagades den för att vara främlingsfientlig och exkluderande. Smaka på det! Här skulle jag vilja skriva ner en lång rad med okvädinsord i kapten Haddocks stil för att markera hur oerhört dumt och korkat detta är. Men jag behärskar mig och väljer i stället att minnas min far, som en gång kom som flykting till Sverige undan nazismen, och som blev en skicklig vedhuggare, vedstaplare och vedbrännare. Vi brukade köpa timmer av bönder och transportera hem till Mölnlycke, pappa och jag. Han stod på vedbacken och sågade och högg. Han staplade och han var en mästare på att tända brasor. Det var han som först steg ur sängen i vår stuga i fjällen, där det kunde vara nollgradigt på morgonen, och tände den första brasan.
Skulle veden vara exkluderande? Den är precis tvärtom. En judisk folksaga berättar om två människor som ville förbereda sig för den stränga vinterkylan. Den ene köpte en päls, för att hålla värmen. Den andre köpte ved. Skillnaden är att pälsen bara värmer en människa, men elden från veden värmer många.