”Seriös, granskande journalistik kommer inte att drabbas”

I veckan presenterades regeringen proposition 2017/18:49. Den heter ”Ändrade mediegrundlagar” och kan komma bli en rysare. Bland annat behandlar den frågan om vad som ska räknas som journalistik.

Den praktiska bakgrunden är ganska enkel och kan sammanfattas ”Lexbase”. Det är en kommersiell tjänst där man som registrerad kund kan söka på exempelvis namn, personnummer eller adress för att se om en viss person förekommit i mål vid någon av Sveriges domstolar. Får man träff på sin sökning kan man för en liten peng titta på domen. Det material som tillhandahålls är allmänna handlingar, men i sammanslagen och sökbar form.

Den teoretiska bakgrunden är inte lika enkel. Den svenska offentlighetsprincipen gör det enkelt för var och en att få ut material från våra myndigheter. Den anses vara en god och självklar princip. Samtidigt handlar domar ofta om hur människor har agerat i vissa sammanhang och med en viss slagsida åt situationer där de betett sig illa. Den sortens uppgifter, som gör att man på juridikspråk riskerar att utsättas för andras missaktning, får man egentligen inte sprida. Det kallas förtal och kan leda till fängelse om det inte är försvarligt. Dessutom är den information om människor som ingår i domar ofta av känslig karaktär och kränkande för människors integritet, vilket inte heller får hanteras och spridas hur som helst.

Vi har även i flera hundra år haft en tryckfrihetsförordning som reglerar saker som sprids via tidningar och böcker på ett annorlunda vis än saker man bara säger till grannen man träffar på bussen. På 1900-talet angick detta regelverk främst tidningsutgivare och förlag, men tillgången till internet gör att tryckfrihet kan komma gälla vem som helst som skaffat ett utgivningsbevis.

Personerna bakom Lexbase är förstås inte dummare än att de skaffat ett sådant, vilket alltså ger dem samma lagskydd som exempelvis Dagens Nyheter eller Aftonbladet alltid har haft. I alla fall fram tills nu.

Att sammanställa och presentera eventuellt integritetskränkande information är en rätt central del av journalistik i allmänhet.

Så här skriver regeringen:

”Enligt regeringen är det uppenbart att enskilda riskerar att lida skada av att information som finns att tillgå genom vissa söktjänster på internet sprids till allmänheten. Behovet av att låta verksamheter av detta slag fullt ut skyddas av de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga grundprinciperna framstår som begränsat. […] Det föranleder behov av åtgärder.”

Eller i kortform: Grundlagen skyddar för mycket. Det måste vi göra något åt. Det regeringen tänker sig är en bestämmelse typen som i dag finns för exempelvis alkoholreklam, det vill säga att det uttryckligen definieras att ett visst område regleras separat.

Flera remissinstanser har varit skeptiska. Till dessa hör föga förvånande representanter för medierna, som exempelvis Journalistförbundet och Sveriges Television. Att sammanställa och presentera eventuellt integritetskränkande information är en rätt central del av journalistik i allmänhet, och nu varnar man för att regeringen håller på att rycka bort grundlagsskyddet för det.

Man kan tycka att det är milsvid skillnad på Lexbases söktjänster och tidningarnas verksamhet, men att erbjuda sökbar data är en ny och vanlig typ av journalistik som blir allt populärare. Det vet också regeringen som uttryckligen säger att seriösa, granskande medier som exempelvis lägger upp listor på kommunfullmäktigekandidaters tidigare brottslighet inte har något att frukta. Sammanfattningsvis slår utredningen fast att ”det är enligt regeringen av största vikt att seriös, granskande journalistik inte på något sätt ska kunna hämmas av regleringen”.

Om varningsklockorna pinglade i början, dånar de över nejden nu. ”Seriös, granskande journalistik.”

Det finns exempel från i dag som för bara något decennium sedan aldrig skulle ha accepterats som journalistik.

Det går såklart att reglera vad som är seriös, granskande journalistik. Det går naturligtvis att argumentera väl för den gränsdragningen också. Kanske kommer de flesta att köpa den. Men det innebär inte att allt är frid och fröjd.

Anledningarna är till exempel: ”Nya Tider på bokmässan?”. ”Presstöd till Nationell Idag?”. ”Ministrar som länkar till Nyheter Idag?”. ”Avpixlat på Publicistklubben?”. Vi har bara haft något decennium av allmän tillgång till de kanaler som tidigare var förbehållna en liten elit av medieföretag och redan har grälen varit otaliga och röran fullständig. Och det kommer fortsätta. Vem som helst kan kalla sig journalist, vem som helst ska sticka en mikrofon under näsan på dig och vem som helst kan livesända ett terrorbrott. Ingen behöver längre gå via medierna för att uttrycka sin åsikt, sprida sitt perspektiv eller berätta sin historia. Eller presentera sina reportage eller genomföra sina granskningar. De som avslöjar den fulla politikerns rasistiska tillmälen kan vara en motståndare som smygfilmat på krogen, den som berättar om chefredaktörens svarta arbetskraft kan vara extremisternas medlemstidning vars personal häckar utanför villatomten. Och så vidare.

Vi är inte långt ifrån överens om vad seriös, granskande journalistik är. Och värre kommer det bli i takt med ökad polarisering och ökad mångfald. Frågan om journalistikens väsen redan i dag en stridsfråga inte bara inom branschen utan också mellan branschen och politikerna. Det finns med dåtida mått djupt seriös 1900-talsjournalistik som i dag aldrig skulle accepteras. Det finns exempel från i dag som för bara något decennium sedan aldrig skulle ha accepterats som journalistik.

Det innebär inte att gränsen inte kan dras. Det dras ju en gräns redan i dag. Men i grundlagsform kommer den att behöva dras knivskarpt. Nu har politikerna dragit fram kniven. Tanken är att domstolarna ska använda den.

Det här kommer att bli århundradets mediedebatt.