Den svenska självbildens antites

Leve konungen nu sprutar pitten ut, salut

Runka mig med vita handskar på,

det är enda sättet det kan gå

Sången om den gamle översten och hans sexuella preferenser har varit en undergroundklassiker sedan den spelades in 1968. Då chockerade den och de övriga sångerna på ”Bordellmammas visor” med sina runda ord. I dag är den sannolikt minst lika olämplig på grund av att texterna innehåller tydliga spår av (triggervarning) sexism och etniska stereotyper.

Då var mannen bakom verket ändå betydligt mer barnförbjuden än så. Johnny Bodes färgstarka levnadsöde har nu blivit filmen Ingen tid för kärlek av regissörerna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, med den förstnämnde som medverkande i filmen. Här nystas i Bodes liv via entusiastiska beundrare i det relativt nystartade Johnny Bodesällskapet, grävande i arkiv och en bortglömd sonson, som äntligen brutit den dystra familjetraditionen av frånvarande fäder.

Johnny Bode slog igenom som sångare redan i tonåren. Pengarna rullade in, men inte i samma takt som han levde upp dem på kvinnor, champagne och hummer. Han bjöd vitt och brett på krogen och smet sedan från sällskapet som blev sittande med notan, stal Hasse Ekmans bordssilver och åkte fast när han förfalskade checkar.

Domen: sinnessjukhus och omyndigförklarande. Förvisso tennis med läkarna och samlag med sköterskorna, om vi får tro den ökände mytomanens eget vittnesmål. Ibland är det allt vi har att gå på. När andra världskriget kom lät han sig värvas av tyskarna och åkte till Oslo för att bli underhållare åt Quislingregimen. Det blev fiasko; hans levnadsvanor fick även tyskarna att tappa tålamodet och han fängslades. I efterkrigstidens Sverige som ville glömma transittåg och Tysklansexport blev artisten Bode en tacksam kandidat för utstötning. För att alls myndigförklaras igen var han tvungen att låta sterilisera sig.

I långa stycken var Johnny Bode antitesen till myten om det skötsamma och präktiga svenska folket och dess demokratiska och inkluderande välfärdssamhälle.

Ur ingenting skapade karln då en framgångsrik operettkarriär i Österrike, inklusive ett äktenskap med en ung och vacker kvinna – för att sabotera allt för sig själv med nya bedrägerier och skandaler, som fortfarande 50 år senare traumatiserat de inblandade. Åter till Sverige för att möta Lillemor Dahlkvist i en lägenhet i Malmö. Hon erbjöds att anonymt sjunga på en skiva med delikata låtarrangemang – och grovt pornografiska texter.

Löftet om anonymitet bröt Johnny Bode raskt och Dahlkvists seriösa sångkarriär hämtade sig aldrig. Ändå var det hon som blev kvar och hjälpte honom under de långa och ensamma åren fram till döden 1983.

Filmen hinner nysta i det mesta på knappa en och en halv timme av både vemod och skratt. Kanske hade den kunnat stanna mer vid det officiella Sverige som så entydigt och ihärdigt teg ihjäl Bode. De som ser filmen lär ju vara en publik som redan fascinerats av kultfiguren Bode. Fast å andra sidan, hur skildrar man egentligen tystnaden, frånvaron av radiospelningar och kulturartiklar? Detta svenska fenomen som vi känner så väl.

Filmen är ändå en värdefull och välkommen kontrast till den svenska likformigheten. Bode var spektakulärt annorlunda. Sannolikt är det därför han är så lätt att, i alla fall på avstånd, sluta till sitt hjärta trots alla sina magnifika felsteg. Jag tänker på John Stuart Mills klassiska försvar för excentrikern och hans bidrag till samhället: ”I vår tid är olikformigheten, blotta vägran att böja knä för seden i och för sig välgörande. Just därför att excentricitet är klandervärd i den allmänna opinionens ögon, är det önskvärt att människor är excentriska för att bryta detta tyranni.”

Sensmoralen är hur som helst att också avvikare och utstötta förtjänar att lyssnas på.

Bode kom förvisso inte att bygga någon Millsk karaktär, eller någon karaktär över huvud taget. Han tycks ha givit efter för de flesta av stundens ingivelser och fascinerar i sin enorma kapacitet för just detta. Som någon påpekar ligger det något konstnärligt även i hans bedrägerier och utsvävningar.

”Han var ju som han var” sammanfattar Lillemor Dahlkvist. En kommentar som kan tyckas intetsägande, men hur sammanfattar man annars en man som var så mycket att orden liksom inte räcker till? Sångare, festprisse, bedragare, mytoman, nazistkollaboratör, sinnessjukförklarad, tvångssterliserad – i långa stycken antitesen till myten om det skötsamma och präktiga svenska folket och dess demokratiska och inkluderande välfärdssamhälle.

I många avseenden är de lärdomar vi kan dra av Bodes liv sådana som inte bör kopieras, men inte i alla. Filmen uppmärksammar de båda singlar som släpptes samma år som ”Bordellmammas visor”, 1968, och som romantiskt och utan dess runda ord försvarar manlig respektive kvinnlig homosexualitet. Här är Bode långt före sin tid. I filmen spekuleras i om sångerna kom sig av att han som utstött hade lättare att sympatisera med andra utstötta, om han i sitt gränslösa leverne också överträtt dessa tabun eller om han helt enkelt bara gillade att provocera. Sensmoralen är hur som helst att också avvikare och utstötta förtjänar att lyssnas på. Särskilt när de är gudabenådade sångare.