Samhälle Krönika
Du kan inte ha kulturpolitik utan politik
Principen om armlängds avstånd till den offentligt finansierade kulturen är en myt. I praktiken styrs kulturpolitik alltid av politik. Adam Danieli betraktar broderier i tunnelbanan och spårar finansieringsmodellen till en teaterälskande ekonom.
Fridhemsplans tunnelbanestation är översköljd av samisk vävkonst. Sedan i höstas ställs textilkonstnären Britta Marakatt-Labbas broderier ut, med motiv från Sápmi. Det är lika mycket en utsmyckning som ett försök att få aningslösa pendlare att reflektera över identitet och hållbar utveckling.
Varje gång jag åker förbi blir jag påmind om att jag har bestämt att det ska vara så. Eller bestämt och bestämt. Som del av kulturnämnden i Region Stockholm har jag varit med och fattat de formella besluten som genom skedkrok och varp blivit till bonader på en tunnelbaneperrong. För offentligt finansierad är den i allra högsta grad, och då krävs politiska beslut. Men jag har ingen aning om hur det kommer sig att just de sitter där.
För på frågan om vem som har bestämt att det är samisk vävkonst och inte oljemålningar eller runstenar är det officiella svaret: ingen. Offentlig konst i Sverige dyker bara upp, utan att någon riktigt fattar något beslut. I Sverige tillämpas nämligen principen om armlängds avstånd, som lite förenklat innebär att politiken förvisso finansierar och möjliggör kultur, men förväntas vara tyst om innehållet.
Tanken om armlängds avstånd formulerades av ekonomen John Maynard Keynes i efterkrigstidens Storbritannien. En del av Labours efterkrigsprogram handlade om att socialisera en stor del av den brittiska konst- och kulturscenen, och Keynes blev det brittiska konstrådets första ordförande.
För att skilja sig från de auktoritära och totalitära samhällen som också inlett stora satsningar på konst i folkets namn skissade han på ett system där kultur inte skulle bli ett politiskt verktyg. Staten skulle förvisso finansiera den, i allmänhetens intresse, men styra den? Självklart inte. Det gör bara diktaturer. Innehållet skulle hamna utom räckhåll genom olika fristående mellanhänder.
Modellen spreds och fick genomslag i ett antal västländer. Även om entusiasmen för begreppet falnat i Storbritannien, har den blivit något av en religion i Sverige. Uttrycket armlängds avstånd går som ett mantra genom varje kulturpolitiskt dokument – det förekommer till och med i lagstiftningen.
I princip är det ett slags ”ha kakan och äta den”-upplägg. Man tror sig kunna skilja på institutionerna – som ju staten finansierar och bestämmer över – och innehållet. Politiker kan beställa konst, något medborgarna inte anses kunna tillgodogöra sig tillräckligt på egen hand. Samtidigt kan konstnärerna och de enskilda verken verka oberoende av dem. Och när konsten dyker upp utan debatt tror vi att den är fri. Spontan. Otvungen.
Visst vore det fantastiskt om det på något sätt fungerade så. Men bara för att det inte sitter en politikers underskrift på varje verk, har de strukturer som politiken sätter upp mycket stor påverkan också på innehållet – vad vi får för konst.
***
I Sverige står det offentliga för en mycket stor andel av kulturutgifterna. I vissa sektorer, exempelvis dokumentärfilm och opera, kan stödet i sin nuvarande utformning vara helt avgörande. Det görs ingen konst som inte uppfyller den formalia som politiker satt upp och de krav som myndigheterna sedan tolkar in. Verket måste passa mallen. Ironiskt nog tycks den bransch som under lång tid diskuterat privilegier, institutionaliserad makt och diskurser vara helt oförmögen att se hur monopolstrukturerna ger oss en viss typ av konst. När det gäller privat finansiering finns en bred förståelse för att den kommer med en viss agenda, men med det offentliga har Keynes trollat bort alla förbehåll.
Konstnärer och kulturskapare förstår incitament lika väl som alla andra. Skulle politiker och byråkrater börja tala om det svenska språket, kulturarvet och den kosmopolitiska bildningen i stället för mångfald, inkludering och HBTQI skulle också utfallet bli annorlunda. Att ta fram en svensk kulturkanon är givetvis en del av detta signalarbete. Kulturpolitik är just vad det står – politik.
Gränsdragningarna mellan vad som är signal och vad som är ingrepp i enskilda verk blir ibland till hårklyveri. Ett tydligt exempel är projektet Bland drakar och dragqueens, där ett antal sagoläsande dragqueens turnerade på kommunala bibliotek. Ett flertal Sverigedemokrater kritiserade projektet i mycket skarpa ordalag – ett flagrant brott mot principen att politiker inte uttalar sig om enskilda uttryck.
Men projektet uppstod knappast i ett vakuum. I massor av styrdokument i Sverige står det att man ska bejaka olika normkritiska perspektiv. Under Alice Bah Kuhnke fick flera kulturmyndigheter både uppdrag och anslag för att arbeta med inkludering, mångfald och HBTQ. Kulturrådet beviljade sedan olika anslag – bland annat till sagoläsande dragqueens. Att det inte var frikyrkoförsamlingar som fick anslag för att främja läsning genom olika gammeltestamentliga berättelser är så att säga ingen slump. Men styrning? Absolut inte.
Vågar man kasta skygglapparna ser man att tanken på armlängds avstånd är en bluff.
Snedvridningen blev ironiskt nog snabbt uppmärksammad redan i Storbritannien. I efterhand är det tydligt att Keynes och hans efterträdare – helt i strid med sin egen princip – var framgångsrika i att kanalisera resurser till kultur de själva uppskattade och ansåg vara rätt för folket. Keynes, inbiten teaterälskare och gift med en balettdansös, lyckades på något sätt kanalisera enorma summor i det utblottade efterkrigs-England till olika operaprojekt. På det sättet formade och befäste man en kulturmiljö som fortfarande präglar Storbritannien.
Ändå är det mycket sällan den offentliga normeringen av kulturen kommer på tal i Sverige. När borgerligheten kritiserar kulturbyråkratin, årliga anslagsökningar till kulturen och udda projekt är det oftast med strikt ekonomiska argument. Det är förvisso en relevant kritik att människor inte borde behöva sponsra konst de inte vill ha – eller kanske rent av avskyr – och att pengarna behövs bättre på andra platser. Men det finns ett betydligt mer genomgripande problem med omfattande offentlig finansiering än kostnaden.
Vågar man kasta skygglapparna ser man att tanken på armlängds avstånd är en bluff. Genom dagens ansökningsförfaranden, myndighetsuppföljning och centraliserade beslut om vilka principer och institutioner som kulturen ska organiseras efter, styr man dess innehåll. Visst utesluter principen formellt sett att politiker stoppar enskilda verk, men det är en parentes i sammanhanget eftersom referensramen redan är satt.
Armlängds avstånd är ett försök att dölja politiken, men när staten eller kommunen är den största och primära finansiären är det inte så att människor struntar i vilka signaler den skickar ut. Konst är också en marknad, och på marknader anpassar man sig efter vad som efterfrågas. På denna marknad är det offentliga kunden och konstnärerna leverantörerna. Politiken är förvisso inte en del av orkestern – men väl dess dirigent.
Virkkonsten på Fridhemsplan är såklart en droppe i det svenska kulturhavet. Men det säger kanske något om vattnet. Inköpet är beslutat av opolitiska tjänstemän efter tydliga politiska signaler att minoritetsfrågor är av stort intresse. Byråkratin har fått positiv feedback och konstnärer har utformat sina verk efter de linjer som man tror förväntas. Ingen har förvisso uttryckligen förbjudit oljemålningar, men självklart skulle det kunna sitta någonting annat där. Resurserna skulle kunna tillfalla någon helt annan.
Vi måste därför sluta med charaden. Politiskt finansierad kultur är politiskt normerad kultur. Vill man ha det, och tycker att det är värt det, får man stå för det. Men att vi som värnar pluralism på riktigt låtsas som att omfattande offentlig finansiering av konst inte är styrande är att lägga krokben för oss själva. Myten om armlängds avstånd måste begravas.
Jag tycker Marakatt-Labbas broderier är trevliga och väl värda att smycka en tunnelbanestation. Men det är knappast en slump att de sitter där.