Socialdemokraternas två ansikten

Sedan några månader tillbaka arbetar jag för Moderaterna i Stockholms stadshus. Hittills har jag haft förmånen att få följa en handfull sammanträden i stadens kommunfullmäktige på plats. Utöver den pampiga sammanträdessalen har jag slagits av att debatten i stadshuset låter ungefär som den gjorde i riksdagen för tio år sedan.

Retoriken från Socialdemokraternas finansborgarråd Karin Wanngård påminner mer om Stefan Löfvens ”Mitt Europa bygger inte murar”-tal på Medborgarplatsen 2015, än om Magdalena Anderssons löften om att vända på stenar för att bryta segregationen eller motverka Somalitowns.  

För en utomstående betraktare framstår den nästan som om Wanngård och Andersson företräder två olika partier.

Hennes styre inför könsseparerade badtider i Husby och slussar bidrag till islamisterna i Ibn Rushd.

Wanngård vill se fler moskéer i Stockholm och bagatelliserar faran med att dessa kan komma att finansieras av extrema utomeuropeiska krafter. Hennes styre inför könsseparerade badtider i Husby, ger tillstånd till eritreanska diktaturfestivaler och slussar bidrag till islamisterna i Ibn Rushd.

Samtidigt går Andersson fram med ett hårdkokt reformpaket till partikongressen i maj och lovar att göra Sverige mer som Sverige igen. Det nya stjärnskottet Lawen Redar har till och med understrukit att partiprogrammet är ”väldigt lite woke”. Tyvärr har inte hennes partikamrater i Stockholms stadshus hängt med i svängarna, för där står man fortfarande i talarstolen och envisas med att säga ”ytterstad” i stället för ”förort”.

Jag får inte ihop det här. Hur kan Anderssons retorik vara så väsensskild från Wanngårds praktiska kommunpolitik?

Efter att ha grubblat på det ett par veckor har jag kommit fram till två potentiella förklaringar: 

1. Socialdemokraterna i Stockholm påverkas av att man styr med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tillsammans fick över 20 procent av rösterna i staden.

2. Wanngård är orolig att förlora delar av sin väljarbas i Stockholms utsatta områden och vill därför inte låta lika hård som partiledningen i frågor om invandring, identitet och kriminalitet.

Förmodligen finns svaret i båda dessa förklaringar. 

Det är självklart så att i en koalition där Vänsterpartiet samlar över 15 procent av stödet kommer ”woke” att bli mer framträdande. Socialdemokraterna i stadshuset är helt enkelt för små för att hålla de identitetspolitiska vänstervännerna på mattan, vilket får effekt på den praktiska politiken.

Men vänsterinflytande förklarar inte varför Wanngård känner sig nödgad att åka ut till Järva och proproagera för fler moskéer och spela ned hotet från utländsk finansiering av trossamfund. Och hade det varit Vänsterpartiets idé hade ju deras borgarråd, Clara Lindblom, stått där i stället för Wanngård.

Därför framstår den andra förklaringsmodellen som den tyngst vägande. Socialdemokraterna i Stockholm ägnar sig åt röstmaximering. Agerandet bygger på matematik, inte ideologi. Wanngård vill helt enkelt inte stöta sig med delar av sin väljarbas genom att kopiera partiledningens nya hårda retorik.

***

Låt mig illustrera detta med tre valdistrikt i Stockholm. I Husby, Rinkeby och Akalla är Socialdemokraterna relativt starka. Men i dessa valdistrikt kommer inte hotet från höger. Exempelvis fick Moderaterna bara 21 av 707 röster i Rinkebystråket, medan islamistiska Nyans plockade hem över 130 och Vänsterpartiet över 200. Att jämföra med Socialdemokraternas 248 röster.

I valdistriktet Rinkebystråket är Socialdemokraterna alltså mer än tio gånger så stora som Moderaterna, men samtidigt betydligt mindre än Nyans och Vänsterpartiets sammanlagda väljarstöd.   

Samma mönster går igen i andra segregerade valdistrikt. Vänsterpartiet och Nyans hotar Socialdemokraternas starka ställning på Järva, vilket såklart kan komma att påverka Wanngårds maktinnehav i Stockholm. Det går nämligen inte att samarbeta med partier som Nyans om man samtidigt vill behålla mittenväljarna i innerstan. 

En cynisk strategi som tyvärr går ut över tryggheten och framtidstron i stadens segregerade förorter.

Den här matematiken är sannolikt en tungt vägande förklaring till att Socialdemokraterna i Stockholm agerar som man gör. En cynisk strategi som tyvärr går ut över tryggheten och framtidstron i stadens segregerade förorter.

Vardagen för invånarna i innerstan, Enskede eller Bromma påverkas nämligen inte speciellt mycket om utländska salafister bygger en moské på Järva eller att simhallen i Husby har könsseparerade badtider. De som drabbas värst är vanligt hederligt folk i Stockholms utsatta områden som vill leva ett fritt och tryggt liv, utan inslag av islamism eller hedersförtryck. Det är dessa människor som Stockholms socialdemokrater sviker när man bagatelliserar extremismen i hopp om att behålla väljare.

Om Socialdemokraterna menar allvar med att vända på varje sten för att bryta segregationen hade det varit enklare för Andersson att ringa Wanngård än att skriva ett helt nytt partiprogram. Så länge det här dubbelspelet pågår går det inte att ta Anderssons försök till omsvängning på allvar. Ett statsbärande parti kan inte ha två ansikten som kommunicerar motsatta budskap på kommunal respektive nationell nivå.