Samhälle Krönika
När miljöregler gör mer skada än nytta
Vem vinner när Sveriges miljökrav trumfar både förnuft och vetenskap? Inte miljön i alla fall. Hanna Stenegren skriver om ett märkligt gränsvärde som sätter stopp både för kalkning av sjöar och nya gruvor.
I över 170 år har Gåsgruvan utanför Filipstad försett Sverige med kalk. Ett enkelt men livsviktigt material, särskilt för att hålla våra försurningsdrabbade sjöar i balans. Kalk som neutraliserar försurning i vattendrag, räddar fiskbestånd och skyddar ekosystem. Nu står gruvan still, arbetarna har skickats hem och sjökalkningen i Sverige har fördyrats. Miljöreglerna satte stopp.
Vid första anblicken låter det som en självklarhet – ett företag som släpper ut farliga ämnen ska stoppas. Men i det här fallet blir logiken svår att följa. Halterna av uran i det vatten som pumpas ut från Gåsgruvan klarar med god marginal gränsvärdena för dricksvatten.
Anledningen är att Sverige – självpåtaget och utan krav från EU – valt att klassa uran som ett särskilt förorenande ämne och dessutom satt ett extremt lågt gränsvärde för uran i ytvatten. Så lågt att gränsen för vad man får släppa ut är 176 gånger lägre än för dricksvatten. Ingen hänsyn har heller tagits till den biotillgängliga koncentrationen, det vill säga den koncentration som faktiskt är tillgänglig för direktupptag och exempelvis kan tas upp via fiskgälar och ge upphov till toxiska effekter. Vilket är det relevanta, inte totalvärdet som blir missvisande. Finland har valt en annan väg. Där finns inget gränsvärde alls för uran i ytvatten.
Gränsvärdet för hur mycket uran företag får släppa ut är 176 gånger lägre än för dricksvatten.
Resultatet? Svenska gruvor och kalkbrott, som redan kämpar i långa och oförutsägbara tillståndsprocesser, får det ännu svårare. Bolag tvingas lägga orimligt mycket tid och pengar på tillståndsprocesserna, människor blir av med jobben, och miljön – som reglerna skulle skydda – blir förloraren. I Gåsgruvans fall betyder det att kalkningen av våra sjöar minskar och fördyras. På grund av att priset för att kalka sjöar ökat kraftigt de senaste åren har kalkningen minskat redan innan Gåsgruvan stannade. Kalksten avsedd för sjö- och vattendragskalkning finns endast på ett fåtal platser i Sverige. Utebliven tillgång till kalk hotar sjöekosystemet, då en försurningsprocess kan vara svår och dyr att reversera. Om sjöar slutar kalkas kan det ta lång tid för dessa att återfå balans, vilket skulle påverka både fiskpopulationer och det omgivande djurlivet.
Men problemen slutar inte där. Sveriges överimplementering av EU:s ramvattendirektiv går rakt på tvärs med EU:s ambitioner att öka utvinningen av kritiska metaller och mineral. Vi vet att Europas gröna omställning är beroende av att bryta fler metaller och mineral här hemma, för att minska beroendet av Kina. Sverige är EU:s största gruvland och sitter på enorma naturresurser som kan vara en nyckel till det. Men om inte ens en kalkgruva får fortsätta sin verksamhet, hur ska vi då lyckas med utvinningen av kritiska mineral?
Uran finns naturligt i berggrunden i Sverige och kan följa med upp när man utvinner mineraler eller behöver pumpa upp vatten i samband med arbete i gruvor eller kalkbrott. För gruvbranschen är det låga gränsvärdet för uran ett stort problem sedan länge. Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har varnat för att gränsvärdet för uran är så lågt satt att det inte går att nå genom dagens reningsteknik. Samtidigt har de larmat om att det riskerar att hota hela mineralnäringen. Det är en målkonflikt som politiken måste lösa. För just nu underminerar vi våra egna ambitioner – både för miljön och för industrins klimatomställning.
Fallet med Gåsgruvan visar också på det strukturella problemet med oförutsägbara, utdragna processer.
Fallet med Gåsgruvan visar också på det strukturella problemet med oförutsägbara, utdragna processer. SMA Mineral påbörjade sin ansökan om förnyat tillstånd i god tid. Men byråkratin hann ikapp dem. När det gamla tillståndet löpte ut blev företaget tvunget att tillfälligt stänga kalkbrottet. Ett par månader senare kom ett oväntat nej för förnyat tillstånd från mark- och miljödomstolen. Bolaget överklagade beslutet, och nu, ett och ett halvt år senare väntar man fortfarande på besked från nästa instans, Mark- och miljööverdomstolen.
Det här skapar en osäkerhet som gör att företag tvekar inför att investera. Vem vågar satsa miljoner i en verksamhet när tillstånden kan dra ut i åratal och myndigheterna i sista stund kan sätta stopp – inte för att verksamheten är farlig, utan på grund av en stelbent regel säger det?
Det är dags att ställa sig frågan: vad är syftet med våra miljöregler? Är det att värna miljön, eller att följa regelböcker till varje pris? I Gåsgruvans fall är det tydligt att reglerna inte tjänar sitt syfte. Miljökrav som saknar förankring i vetenskap och förnuft gör mer skada än nytta.
Det är inte för sent att ändra kurs. Sverige kan följa Finlands exempel och slopa gränsvärdet för uran i ytvatten, eller åtminstone anpassa det till verkligheten. Det skulle göra det möjligt för företag som SMA Mineral att fortsätta sitt arbete – till nytta för klimatet, för ekosystemen och för jobben.
För om miljöpolitiken ska fungera måste den se till helheten. Annars blir det som i Gåsgruvan – en politik där alla förlorar, och ingen vinner.