Samhälle Krönika
Myten om skogen som klimatbov
Det är svårt att begripa varför skogsbruket utmålas som en klimatbov. Klimatnyttan är tvärtom enorm, och har potential att bli ännu större, skriver Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi.
Det kan finnas goda skäl att diskutera det svenska skogsbruket – hur det ska bedrivas, hur mycket skog som bör skyddas, hur gagnvirket bäst används för olika ändamål. Olika intressenter kommer att ha olika värderingar och göra olika prioriteringar. Så långt hänger jag med. Men det jag inte förstår är varför det ska vara så förtvivlat svårt att enas om en gemensam verklighetsbild.
Jag tänker i första hand på skogens och skogsbrukets klimatpåverkan. Fortfarande framställs den svenska skogen ofta som en källa till utsläpp av koldioxid, trots att motsatsen är väl belagd i mängder av rapporter och utredningar. Nyligen efterlyste exempelvis Johan Rockström på DN Debatt ”… en färdplan för en omställning av svenskt skogsbruk och jordbruk från kolkälla till kolsänka”. Vi lämnar just nu jordbruket därhän, men vad skogen anbelangar är det svårt att förstå vad Johan Rockström menar. Den växande skogen är redan en kolsänka (vilket andra formuleringar i samma artikel möjligen antyder att han tillstår). Därtill ersätter det virke vi skördar från skogen produkter och tjänster som annars skulle ha gett upphov till utsläpp av koldioxid. Detta kallas substitutionseffekter.
Därtill ersätter det virke vi skördar från skogen produkter och tjänster som skulle ha gett upphov till utsläpp av koldioxid.
Skogens klimatnytta kan delas upp i tre komponenter: Hur mycket kol som skogen tar upp per tidsenhet; Hur länge detta kol förblir lagrat i skog och produkter; Substitutionseffekter när gagnvirke används i samhället.
Om skogen befinner sig i tillväxt är upptaget större än avgivningen. När upptaget är lika med avgivningen föreligger den typ av jämvikt som brukar kallas för fortvarighetstillstånd (steady state). En äldre skog är, generellt sett, i detta tillstånd och tar alltså inte (netto) upp någon koldioxid. Dess klimatnytta består enbart av att den innehåller ett kolförråd.
Det största nettoupptaget sker när en skog har sin maximala tillväxthastighet. I våra brukade skogar är kurvan över tillväxthastighet som funktion av ålder mycket flack i området kring maximum (se figuren), så man kan säga att det finns ett åldersintervall på några decennier (ungefär 50–80 år) då tillväxthastigheten är som störst. Därefter avtar den och går mot noll när beståndet blir mycket gammalt.
Fram till ungefär 15 års ålder är kolbalansen negativ i en nyplanterad skog. Det beror på att det nya beståndet ännu inte växer tillräckligt snabbt för att kompensera för den koldioxid som alltid avges från marken. Men från cirka 15 års ålder blir ungskogen en kolsänka, och kurvan stiger sedan snabbt upp mot tillväxtmaximum. Sammantaget över hela omloppstiden – avverkning sker normalt vid 80–100 år – är skogen en kolsänka.
De allra flesta skogsbestånden i Sverige är kolsänkor och förrådet av inbundet koldioxid ökar med nästan 40 miljoner ton varje år – även när det avverkade virket räknats bort. Men produktionsskogens klimatpåverkan upphör ju inte vid avverkningstillfället. Virket används till olika nyttigheter i samhället. I likhet med lagret av kol i skogen, byggs lagret av kol i träbaserade produkter upp kontinuerligt – för närvarande med motsvarande 8 miljoner ton koldioxid per år. Allt detta kol kommer visserligen så småningom att återföras till atmosfären, men uppbyggnaden av kollager – i skogen och i träprodukter – är ur klimatsynpunkt en vinst i sig själv. Tidsfördröjning av koldioxidutsläpp ger rådrum för andra åtgärder inom ramen för den gröna omställningen.
Till detta kommer substitutionseffekterna. På sin väg mot att återföras till atmosfären kommer koldioxiden som är bunden i det skördade virket att skapa nyttigheter som annars skulle ha förbrukat fossila råvaror. Virket används till antingen sågtimmer, massaved eller energi. Sågtimret ger bland annat byggnadsmaterial och emballage, som ersätter till exempelbetong och plast som annars skulle ha framställts av material med fossilt ursprung och stor klimatpåverkan. Substitutionseffekten av sågtimret som produceras i Sverige (inklusive det som exporteras) är cirka 25 miljoner ton koldioxid årligen.
Av massaveden får vi bland annat papper, och den årliga substitutionseffekten är ungefär densamma som för sågade trävaror, alltså 25 miljoner ton koldioxid i Sverige och exportländerna. Energisortimentet, slutligen, som ger oss exempelvis ved, flis och biodiesel, håller undan fossila bränslen motsvarande cirka 15 miljoner ton koldioxid.
Klimatnyttan från den brukade skogen och dess produkter är alltså mycket större än de totala svenska klimatutsläppen.
Sammantaget skapar alltså skogen nyttigheter som ger substitutionseffekter motsvarande ungefär 65 miljoner ton koldioxid per år, samtidigt som ökningen av förrådet i skog och träbaserade produkter ligger på 45–50 miljoner ton. Det ska jämföras med Sveriges totala utsläpp om 44 miljoner ton enligt Naturvårdsverket. Klimatnyttan från den brukade skogen och dess produkter är alltså mycket större än de totala svenska klimatutsläppen från transporter, industrier, bostäder och andra utsläppskällor.
Det är inte så illa pinkat, kan man tycka, av en näring som ofta utmålas som en klimatbov – nu senast alltså på DN Debatt. Jag vet inte hur dessa uppfattningar uppkommer, hur de slår rot, och varför de så småningom kommer att betraktas som sanningar. Jag vet bara att de källor som jag lutar mig mot är trovärdiga så vitt jag kan bedöma.
Men låt oss lämna den frågan och blicka framåt. Som bekant finns det värmeverk som planerar att avskilja koldioxiden ur rökgaserna och pumpa ner den i berggrunden. Tekniken kallas för BECCS (Bio-Energy with Carbon Capture and Storage), och i Sverige satsar Stockholm Exergi på en anläggning i Värtahamnen. Principen är förstås genialisk: Kolets kretslopp ersätts av ett enkelriktat flöde från atmosfären till berggrunden. Det handlar alltså inte längre om en tidsfördröjning på en mätbar tidsskala, utan om ett slags fossilisering och en i praktiken oändlig tidsfördröjning. Och på sin väg mot fossilisering ger kolet nyttigheter som delvis ersätter ett annat flöde i motsatt riktning – den fossiliserade biomassa som vi plockar upp ur berggrunden och som så småningom hamnar som koldioxid i atmosfären.
Mer kol i skogen, mindre fossila utsläpp och slutförvaring av det trä vi använt. Tjusigt, eller hur?