Idéer Essä
Ett ekonomipris till Adam Smiths minne
Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne är ett viktigt bidrag till förståelsen av dynamiska samhällsförändringar. Och det nya perspektivet bygger paradoxalt nog vidare på det äldsta: Adam Smith. Det skriver Mauricio Rojas.
Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson har fått årets ekonomipris till Alfred Nobels minne. På det viset kulminerar en utveckling inom det ekonomiska tänkandet som har förändrat vårt sätt att förstå utvecklingsprocessen genom att betona institutionernas avgörande betydelse.
Paradoxalt nog är detta nya perspektiv också det äldsta, det som utgör grunden för Adam Smiths Nationernas välstånd från 1776: det är inte produktionsfaktorerna – kapital, arbete, naturresurser – och inte heller tekniken, kunskapsläget, generna eller geografin som till syvende och sist förklarar länders komparativa utveckling, utan sättet att organisera samhällsekonomin och samhället på ett övergripande plan, det vill säga institutionerna.
Europas och i synnerhet Englands framgångar förklaras framför allt av den växande grad av individuell frihet som dess institutioner, både formella och informella, möjliggjorde. Kina, som är den klassiska jämförelsepunkten, hade mer av allt – befolkning, naturresurser, tekniska kunskaper, makt, ackumulerade rikedomar – förutom friheten. Det var den utslagsgivande skillnaden och villkoren för framväxten i Europa av ett unikt ekonomiskt system: den fria marknadsekonomin.
Detta hade de klassiska ekonomerna – som likt Adam Smith också brukade syssla med de stora moralfilosofiska och politiska frågorna – klart för sig. Men det glömdes i stort sett bort av den allt mer specialiserade ekonomiska professionen som så småningom skulle komma att dominera fältet.
***
Fram till 1970-talet fanns det två rivaliserande teoribildningar som präglade debatten om den ekonomiska utvecklingens och underutvecklingens orsaker. Den ena var förankrad i den neoklassiska nationalekonomin och kryddad med en stor dos av keynesianskt tankegods. Den betonade de tillgängliga produktionsfaktorernas kvantitet och kvalitet, särskilt i fråga om den mängd kapital som ansågs nödvändig för att sätta igång utvecklingsprocessen och kunna bryta det som ekonomen Ragnar Nurkse kallade på 1950-talet ”the vicious circle of poverty”.
Det stora kapitaltillskottet som efterkrigstidens Västeuropa fick genom Marshallplanen blev det paradigmatiska exemplet på hur en accelererad process av ekonomisk tillväxt kunde igångsättas. Dess teoretiska fundament hade lagts 1943 i en berömd essä – Problems of Industrialisation of Eastern and South-Eastern Europe – skriven av Paul Rosenstein-Rodan i vilken han formulerade den så kallade Big Push-teorin eller -modellen.
Marshallplanen blev det paradigmatiska exemplet på hur en accelererad process av ekonomisk tillväxt kunde igångsättas.
Denna ansats formaliserades i olika tillväxtmodeller, där den mest kända – Harrod-Domar-modellen – utarbetades av Roy Harrod och Evsey Domar och utvecklades sedan vidare av nobelpristagaren Robert Solow genom att lägga till en exogen faktor – den tekniska utvecklingen – som gjorde de nya kapitalinvesteringarna mer produktiva än de gamla.
Denna uppfattning om kapitalackumulationen och investeringarna som den ekonomiska utvecklingens avgörande drivkraft delades av den konkurrerande teoribildningen, den som formulerades dels av argentinaren Raúl Prebisch och FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika (CEPAL), dels av den marxistiskt inspirerad beroendeskolan som utvecklade vidare den ansats som Paul A. Baran, verksam vid Stanford University, hade presenterat 1957 i The Political Economy of Growth. Här var det maktrelationerna inom världsekonomin som stod i centrum. Genom olika mekanismer berövades ”periferierna” det kapital som de producerade och som i sin tur ackumulerades i de härskande ”centra”. Resultatet var ett polariserande internationellt system som alstrade en mycket dynamisk utveckling och välstånd i de dominerande metropolerna och underutveckling och massfattigdom i periferierna.
Det var med dessa kapitalcentrerade teoribildningar som den moderna institutionella ansatsen bröt. Startskottet var på många sätt publiceringen 1973 av Douglass North och Robert Thomas bok The Rise of the Western World: A New Economic History. Deras huvudargument är följande:
Efficient economic organization is the key to growth; the development of an efficient economic organization in Western Europe accounts for the rise of the West. Efficient organization entails the establishment of institutional arrangements and property rights that create an incentive to channel individual economic effort into activities that bring the private rate of return close to the social rate of return.
Detta är precis vad den fria marknadsekonomin kan åstadkomma enligt Adam Smith. Hans metafor för dessa institutionella arrangemang som utan att de inblandade skulle vara medvetna om gör att egennyttan tenderar att sammanfalla med samhällsnyttan var den så berömda men så ofta missförstådda ”osynliga handen”.
***
De nya nobelpristagarnas arbete ligger i linje med detta perspektiv. Redan 2001 publicerade de en essä i The American Economic Review med titeln The Colonial Origins of Comparative Development i vilken de lyfter fram institutionernas avgörande betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Deras utgångspunkt är vad de betraktar som en självklarhet, det vill säga att ”institutions matter”:
Witness, for example, the divergent paths of North and South Korea, or East and West Germany, where one part of the country stagnated under central planning and collective ownership, while the other prospered with private property and a market economy.
De påstår vidare att de olika koloniala länders långsiktiga utvecklingsförmåga kom att präglas, fram till våra dagar, av de olika uppsättningar av institutioner som kolonialmakterna etablerade. Där merparten av befolkning och den huvudsakliga arbetsstyrkan bestod av lokalbefolkningen eller importerade slavar inrättades ”extraktiva” eller ”exkluderande institutioner”, som gynnade metropolerna och en liten kolonial elit på bekostnad av en resurs- och maktlös majoritet. Detta skapade ett ekonomiskt system med en mycket begränsad förmåga att generera en hållbar tillväxt, och därmed permanentades den stora massans fattigdom. Politiskt blev resultatet instabila och konflikthärjade samhällen där demokratin hade mycket svårt att få fotfäste.
I länder som USA, Kanada och Australien skapades ”inkluderande institutioner”, som fördelade rättigheterna mer jämlikt.
Motsatsen till dessa extremt ojämlika samhällen var de kolonier som till stor del befolkades av européer, som USA, Kanada, Australien och Nya Zealand. Där skapades ”inkluderande institutioner”, som fördelade både rättigheterna och resurserna mycket mer jämlikt än i det förra fallet. Det var grunden till en dynamisk ekonomisk utveckling som med tiden skulle göra dessa länder till framgångsrika och välmående demokratier.
2004 vidareutvecklades denna analytiska ansats i ett omfattande bokkapitel med titeln Institutions as the Fundamental Cause of Long-Run Growth. Utgångspunkten är de traditionella utvecklingsekonomiska teoriernas tillkortakommanden:
In this chapter we have proposed a framework for thinking about why some countries grow faster and are richer than others. We emphasized, following North and Thomas (1973), that most economic growth theory focuses only on proximate determinants. Although this body of work has been useful in helping us understand the mechanics of growth, it fails to provide a satisfactory account of why some countries grow while others do not.
För att förklara dessa olikheter lyfter författarna fram de politiska institutionernas och maktförhållandenas avgörande betydelsen för de ekonomiska institutionernas utformning. Så skriver de i slutsatserna av denna text:
We argued that the available evidence is consistent with the view that whether or not a society grows depends on how its economy is organized–on its economic institutions (…) We emphasized that a theory of why different countries have different economic institutions must be based on politics, on the structure of political power, and the nature of political institutions.
Det är denna ansats som med hjälp av ett stort antal historiska exempel kommer att populariseras i den internationella bestsellern från 2012 Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty författad av Daron Acemoglu och James A. Robinson. Det handlar om ett populärvetenskapligt verk som med nödvändighet förenklar många av de resonemang som hade utvecklats tidigare. Faran här är att omvandla en ansats till en fruktbar teori till en torftig parodi.
Mycket kommer att sägas om de nya nobelpristagarnas bidrag och många kritiska röster, inte minst från den ekonomiska professionen, kommer att höras. Det är helt i sin ordning. Att återgå till det spår som Adam Smith öppnade med Nationernas välstånd har ett pris: att göra studien av ekonomin mindre exakt, mindre nischad, axiomatisk och självständig. Samtidigt kan något viktigt vinnas: en rikare, mer verklighetsnära och politiskt mer relevant förståelse av ekonomin som en integrerad del av de stora sociala förändringsprocesserna.
Om detta skrev den moderna institutionalismens grundargestalt, nobelpristagaren Douglass North, för trettio år sedan i en essä med titeln The New Institutional Economics and Development. Där betonade han behovet att gå från statiska ekonomiska modeller om en optimal resursallokering (”allocative efficiency”) till en studie av den långsiktiga adaptativa effektiviteten (”adaptive efficiency”), det vill säga samhällets förmåga att hantera nya utmaningar och möjligheter genom att förändra dess institutionella ramverk.
Detta är precis vad de nya nobelpristagarna har ägnat sig åt. Deras bidrag är viktigt för att i framtiden kunna åstadkomma det som North beskrev i denna essä som samhällsvetenskapernas främsta utmaning, nämligen att utarbeta en dynamisk teori om samhällsförändringen:
There is no greater challenge facing today’s social scientist than the development of a dynamic theory of social change.