Elisabeth Braw: Oregerliga amerikaner

Dagen efter USA:s presidentval fick många meddelanden från amerikanska vänner och bekanta. ”Människosläktets sista dagar”, skrev en. En annan, som är professor i ett ämne som inte har det minsta med politik att göra, berättade att en student lämnat en föreläsning i tårar; så upprörd var hon över valutgången. Andra var euforiska. USA är delat, och det kommer att göra detta redan bångstyriga land än mer svårregerat. 

Folk som beskådar USA utifrån utan någon expertis om landet har ofta mycket bestämda åsikter om detta land och hur det fungerar. USA är dock mycket svårare att förstå än de inser. I valkampen missförstod till och med Kamala Harris sitt land. Hennes kampanj var helt fokuserad på att tala om varför Donald Trumps personlighet var ett hot mot USA och dess demokrati, medan denne helt koncentrerade sig på att tala om ekonomin (utöver att fortsätta fälla kränkande och ofta galna kommentarer). Och Trump vann. Alla val slutar naturligtvis med en större eller mindre seger, men sällan – aldrig – har väljarnas världsbild varit så tudelad.

Även om Republikanerna vinner representanthuset behövs det då och då samarbete över partigränserna.

Detta kommer att bli ett problem, för kongressen är också delad. I skrivande stund har Republikanerna vunnit senaten, och kanske vinner de även representanthuset. Men även om de gör det behövs det då och då samarbete över partigränserna. Inte alla kongressledamöter röstar alltid som gruppledarna vill, och i USA väljs de ju i personval och partidisciplinen är svag. Dessutom behövs det ibland två tredjedelars majoritet. Framför allt spelar amerikanska kongressledamöter en viktig roll när lagar skapas, för lagar föreslås ofta av kongressledamöter, och i lagförslagsskrivandet har ledamöter länge samarbetat över partigränserna. 

De senaste åren har sådant samarbete dock varit svårt. Det var mycket glädjande att  två demokrater och två republikaner i fjol gemensamt presenterade ett lagförslag om gråzonsaggression, och när jag några månader dessförinnan vittnade inför ett av utskotten var stämningen också ungefär så kollegial som den brukar vara i parlamentsutskott.

Men något hade förändrats från tidigare årtionden. Fast många kongressledamöter ville samarbeta mer med kollegor från det andra partiet var det svårt, för väljarna skulle ju kunna misstycka. Det kommer att bli ännu svårare nu när stämningen i landet har blivit än mer hätsk och allmänheten än mer tudelad. Och även om kongressledamöter ville och vågade samarbeta med kollegor från det andra partiet, vilka lagar skulle de kunna enas om? De två partiernas företrädare har inte längre samsyn i många frågor. 

Och låt oss inte glömma delstaterna och städerna. Runtom i landet regeras delstater nu av politiker som ofta är lika ideologiska som sina kollegor i Washington, eller som av sina väljare tvingas till sådan ideologisk renlärighet. De kan sätta sig på tvären mot Washington och mot varandra. Texas guvernör, Greg Abbott, har länge visat vad han tycker om nordliga delstaters generösa flyktingpolitik genom att skicka flyktingar som kommit till Texas – i USA anländer de flesta flyktingar i delstaterna med gräns mot Mexiko – vidare till delstater i norr. 

Visst är ett oregerbart land i väst, därtill Västs mäktigaste land, en skrämmande tanke.

Politik bygger på att de inblandade söker pragmatiska lösningar. Är pragmatiska lösningar fortfarande möjliga i ett USA vars medborgare lever i samma samhälle men där många ser två helt olika samhällen? Frågan oroar mig mer och mer. När många amerikaner ser sig om ser de ett land de inte känner igen. Det gäller både de som betraktar sig som vänster och de som betraktar sig som höger.

När jag först flyttade till USA år 1996 var samhällsdebatten robust och tidvis fientlig – men i vardagslivet var folk trevliga mot varandra. I dag har politiken tagit över vardagslivet, och samtidigt har den blivit än mer fientlig. Nu kan det verkligen bli svårt att stifta nya lagar och till och med att regera landet.

Det låter dystopiskt, och visst är ett oregerbart land i väst, därtill Västs mäktigaste land, en skrämmande tanke. Innan valet nämnde jag denna möjlighet för en god vän, en traditionell republikan som inte heller känner igen sitt land. Han var dock mindre missmodig än jag. ”Det är inte så mycket vi är bra på i detta land,” sade han. ”Men en sak är vi bra på: att få ekonomin att växa.” Och ser man på: dagen efter Trumps val, och den förtvivlan och eufori det utlöste, tog aktiemarknaden ett glädjeskutt.