Samhälle Krönika
Skydda skärgården från skarven
Skarven är en miljöbov vars brott hade renderat fängelse om de utförts av människor. I stället för att dess utbredning begränsas skyddas fågeln i lag. Det är dags att sätta stopp för det, skriver PM Nilsson.
Utö var den fina ön, lite utanför de andra. Om man tog sin båt från stan körde man genom Kurrholmarna och över Västra fjärden. Kom du från fastlandet inne på Skavkulla körde du mellan Råholmarna och ut på fjärden. På Utö kunde karlskroniterna havsbada, klipporna är flacka, tångbältena långa och ymniga och ön var helt dominerad av enbuskar som växte som i labyrinter. Gäddfisket hade nappgaranti. På Utö kunde man fiska till middagen. Och strax utanför låg den berömda femman, en uppgrundning full av den lilla östersjömusslan och därför massvis med flundror. Man kunde få 80 stycken på ett nät.
Jag har badat och fiskat där ute sedan slutet av 1970-talet, sovit i och utan tält, lagat mat och ätit picknick och till och med förlovat mig på en av de flata klipporna.
1982 gjordes Utö till naturreservat, tillsammans med Tromtö, en stor halvö vars vackra bokskog man ville bevara för framtiden, vilket man verkligen kan förstå. Bokskogen på Tromtö är en nationalklenod och vitsippsmattorna på vårarna är täta och böljar över hela halvön. 1985 beslutade Länstyrelsen att naturreservatets öar skulle vara ett fågelskyddsområde med förbud för människor mellan 1 april och 15 juli.
Man kan nog säga att karlskroniterna stod ut med att fåglarna fick vara ifred. Utö var värt att vänta på och det var alltid en händelse att Utö öppnade. Min mamma var extra glad den 15 juli, då tog sommaren ny fart, som när hallonen kommer, och vi tog båten till Utö för att fira.
De första årtiondena härskade gråtruten och fiskmåsen på Utö.
De första årtiondena härskade gråtruten och fiskmåsen på Utö. De skrek vackert i ett vitt moln över ön, men hade ingen annan större inverkan. Enarna stod kvar, badklippona var fina, den lilla sandstranden mot norr fortsatt vit i sanden.
Så plötsligt försvann trut och mås, det blev obegripligt tyst, men de hade inte längre några ärenden på Utö då trålfisket ute till havs upphörde. Fram till 1990-talet gick trålarna fram och tillbaka mellan hamnen ute på Hasslö och fiskhamnen inne på Saltö och Utö låg halvvägs. Där bodde man bra som trut. Men torsken tog slut och trålarna försvann och truten flög vidare i livet.
***
En sommarnatt 2023 ror jag hem till min ö efter en fest på fastlandet. Fjärden ligger i bleke, vilket landskapets namn antyder är det vanliga. Örlogsvarvets gula ljus kastar långa spegelstråk ut från stan. I höjd med Utö hör jag först bara ett lågfrekvent muller, sen ser jag dem. Runt och över roddbåten flyger hundratals, kanske tusen, svarta stora fåglar. Jag har aldrig sett något liknande, de lyfter alla samtidigt, förmodligen skrämda av mig i den stilla natten men de förstår inte var jag är och flyger rakt på mig.
Av Blekinges uppskattningsvis 25 000 skarvar har runt 2 000 bosatt sig på Utö. Skarven är en fantastiskt duktig fiskare och äter ett halvkilo per vuxen individ och dygn. Den är avlägsen släkting till pelikanen och har inget vattenavvisande fett i fjäderdräkten och därmed ingen luftkudde i dunet. Skarven kan därför dyka djupt och snabbt som ingen annan fågel. Efteråt står de på stenar i strandkanten och spänner upp sina vingar som läderlappen.
De är ganska vackra fåglar, mörka och pärlemoskimrande i halsen, och som sagt imponerande fiskare. I Kina använder man dem till fiske, man har skarven i koppel, skickar ned den i vattnet och lossar fångsten från näbben när den kommer upp.
I somras gick det inte att vara på Utö. Problemet med skarven är att den bokstavligen skiter i öarna de bor på. De stora kolonierna fylls med så mycket fågelskit att växtligheten går under. Enarna dör, gräset dör, till slut är allt dött och ön förvandlas till en öken av ammoniak och döda växtdelar. Vattnet utmed ön får en mjölkaktig ton av gödselläckaget och blåstången drar sig undan. Det blir en övergödningschock.
Problemet med skarven är att den bokstavligen skiter i öarna de bor på.
Skarvens närvaro i Sverige var länge blygsam. Den etablerade sig i Kalmar sund strax efter kriget, sen i Stockholm och utmed ostkusten, men på små enskilda öar långt ut som allmänheten nog tyckte kunde offras. Nu är skarvpopulationen så stor att de behöver större öar. Vid den senaste inventeringen 2023 hittade Naturvårdsverket 75 000 bon i 224 kolonier. Skarven häckar i dag i hela Sverige utom i Jämtland och Dalarna.
Trots denna livskraft skyddas fortfarande skarven från allmän jakt. Länsstyrelsen kan bevilja skyddsjakt för att freda fiskeredskap men varje fälld fågel måste rapporteras och jakten är så omständlig och ineffektiv att den kommer att ha noll inverkan på skarvens tillväxt.
Hittills har skarvens fiskeuttag uppmärksammats mest. I Blekinge tar skarven upp 12 ton fisk varje dag, vilket är långt mer än yrkesfisket. Den äter allt, abborre, smågäddor, mört, flundra, ål. I Karlskrona kallas de ålakråkor.
Men förstörelsen av öar är ett växande och underskattat problem. Hur är det möjligt att man tillåter att en stor vacker och populär ö i ett naturreservat ödeläggs? Naturreservatets syfte är att bevara och skydda den historiska karaktären. Skarven begår en massaker och miljöförstöringen är så omfattande att den skulle rendera fängelse om den utfördes av människan. Skarven är en miljöbov, skyddad av svensk lag.
Det är ingen slump att skarven slår klorna i öar som ligger under fågelskyddsområden och som människan har begränsad eller obefintlig tillträdesrätt till. Idén att människan ska bort till förmån för ”naturen” är naturvidrig. Hon är en del av den biologiska mångfalden och kan, om hon sansar sig något, utföra ett värdefullt naturvårdande arbete. Om människan hade fått fortsatt vara på Utö även på försommaren hade skarven aldrig kommit dit. Ön hade levt vidare med sina enebuskar, hallonsnår, tångbälten och badande karlskroniter och fågellivet hade pågått bredvid, en bit bort västerut där strandlinjen är för stenig för att leva strandliv.
Den existerande planen för skarven i Sverige är att den ska fortsätta växa, att den ska ödelägga fler och fler öar och att människan ska hålla sig undan. Den miljöpolitiken främjar inte biologisk mångfald, undergräver legitimiteten för artskydd och förstör miljön mitt framför ögonen på skärgårdsbefolkningen. Artskydd, skydd av biologisk mångfald och naturvård får inte stå i motsats till att möta en art som tar över och förstör. Om skarven tar över och börjar förstöra måste man kunna skjuta bort den, ta bort bona och få den att undvika skyddsvärda öar.