Samhälle Krönika
Tidö var precis vad Sverige behövde
Med Tidöregeringen har svensk politik återfått både riktning och stabilitet. Smedjans chefredaktör Svend Dahl skriver om hur regeringen som i dag firar två år har överträffat förväntningarna.
Det är i efterhand lätt att glömma bort det permanenta kaos, den osäkerhet och brist på riktning som präglade svensk politik i 12 års tid, mellan valnatten 2010 och Ulf Kristerssons tillträde som statsminister på dagen för två år sedan, den 18 oktober 2022:
För det första regeringar som tillträdde utan att ha försäkrat sig om att kunna räkna till 175 mandat i riksdagen (2010, 2014 och 2018). För det andra en partitaktiskt motiverad uppgörelse som släppte asyl- och anhöriginvandringen fri i ett läge där inte minst kommunpolitiker pekade på allt större integrationsproblem (migrationsuppgörelsen i mars 2011). För det tredje en modell där riksdagen i praktiken inte längre skulle ha 349 ledamöter – ett partis mandat skulle räknas bort (Decemberöverenskommelsen 2014). För det fjärde ett regeringsunderlag där de ingående partierna vägrade erkänna att de ingick i samma parlamentariska underlag (Vänsterpartiet och Centerpartiet). För det femte ständiga hot om regeringskris och osäkerhet om huruvida den rödgröna regeringen skulle få igenom sin budget (det fanns ju en sakpolitisk högermajoritet i riksdagen under hela perioden). För det sjätte en statsminister som avgick efter en förlorad förtroendeomröstning (Stefan Löfven i juni 2021). Och för det sjunde ett särskilt avtal med utrikespolitiska eftergifter till en enskild politisk vilde för att säkra S-regeringens fortlevnad (Amineh Kakabaveh våren 2022).
Detta var vardagen i svensk politik i 12 års tid.
Politiken reducerades till ett spel om mandat och intriger inom och mellan partier.
Politiken reducerades till ett spel om mandat och intriger inom och mellan partier. Den sakpolitiska inriktningen – förmågan att lösa högst påtagliga samhällsproblem gick förlorad – när stora delar av det politiska systemet kom att betrakta isoleringen av Sverigedemokraterna som det allt annat överskuggande målet. Regeringsmakten förföll.
***
När Tidöregeringen tillträdde för två år sedan var den i högsta grad ett experiment. Trots att en högerlutande riksdagsmajoritet vid flera tillfällen vunnit budgetomröstningar de gångna mandatperioderna var det första gången det bildades en regering baserat på de majoritetsförhållanden som rått i riksdagen sedan Sverigedemokraternas inträde 2010 och den underliggande sakpolitiska enigheten.
Många varnade för att det skulle bli en skakig resa. Sverigedemokraternas brist på regeringserfarenhet och historia av skandaler skulle leda till regeringskriser, hette det. Likaså utmålades möjliga konflikter mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna som en potentiell källa till instabilitet. Många till vänster – inklusive Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson – hoppades mer eller mindre öppet på att dessa spänningar skulle göra Ulf Kristerssons tid som statsminister kort.
Visst var det en oprövad regeringskonstellation, och att bilda regering baserat på parlamentariskt stöd från ett parti som en betydande del av väljarkåren fortsätter att ogilla, på ett djupt känslomässigt plan, var och är en politisk risk.
Men två år in i mandatperioden kan vi konstatera att kriserna uteblivit. Tvärtom har Tidösamarbetet gjort att svensk politik börjat hitta tillbaka till den typ av stabilitet som existerade före 2010. Ulf Kristerssons regering har kort sagt mer gemensamt med Göran Perssons regeringar och Fredrik Reinfeldts första regering än med Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons. Regeringsmakten håller på att återupprättas.
Grunden för detta är förstås – det förtjänar att upprepas – att sakpolitiken efter ett uppehåll på åtta år (eller kanske snarare 12, för Reinfeldts andra regering präglades av samma problematik) återigen tillåtits ligga till grund för regeringsbildningen. De fyra partierna i regeringssamarbetet må ha närmat sig samhällsproblemen från olika ideologiska håll, men har i allt väsentligt kommit att dela problemanalys och uppfattning om vilken politik som behöver föras. Detta började synas redan efter valet 2014, och var ett viktigt skäl till att bland annat undertecknad förordade bildandet av en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna redan inför valet 2018. Samsynen förstärktes under mandatperioden 2014-2018 och manifesterades efter valet 2022 i Tidöavtalet.
Samsynen på politikområden där Sverige behöver restaureras – eller rentav rekonstrueras – efter decennier av misskötsel, som brottsligheten, invandringen och energiförsörjningen, är i sig en kraftfull grund för ett stabilt och långsiktigt regeringssamarbete.
Alla fyra partier har visat sig ha grundläggande borgerliga instinkter.
Men ovanpå detta kan även läggas att alla fyra partier visat sig ha grundläggande borgerliga instinkter i synen på den ekonomiska politiken, egenförsörjning, skatter och företagande.
Detta blev inte minst tydligt i årets budgetproposition, och dess fokus på skattesänkningar både i form av ett nytt jobbskatteavdrag, sänkta marginalskatter och sänkt skatt på sparande. Den borgerliga resa Sverigedemokraterna inledde efter att ha tagit plats i riksdagen är inte fullbordad eller ens självklar, men ser ut att fortsätta.
Tidösamarbetet är med andra ord inte som Januariavtalet, som ur ett marknadsliberalt perspektiv innehöll en rad önskvärda reformer, men som varken adresserade grundläggande samhällsproblem eller hade en gemensam idé om den önskvärda färdriktningen.
Mot denna bakgrund är det för övrigt värt att notera att de borgerliga röster som tidigare argumenterat för att Sverigedemokraterna egentligen är socialdemokrater i förklädnad, har tystnat. Två år av regeringssamarbete gör att den typen av osäkerhet minskat påtagligt.
Därmed inte sagt att partierna i Tidösamarbetet inte skulle ha tvingats till jobbiga kompromisser. Förhandlingarna inför regeringsbildningen var omvittnat besvärliga. Men att koalitionsförhandlingar är snåriga och befinner sig på randen till sammanbrott är snarare regel än undantag. För den som tvivlar rekommenderas läsning av den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs skildring av alliansförhandlingarna i Bankeryd sensommaren 2005 (Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken, 2018).
Vittnesmålen från regeringskansliet tyder så här långt på ett gott samarbetsklimat och att partierna blir allt mer samspelta. Många talar om att förväntningarna med råge överträffats. När partiföreträdare dagligen har med varandra att göra slipas gamla kanter ner samtidigt som ömsesidiga förtroenden byggs upp. På så sätt skiljer sig dynamiken i Tidöregeringen på regringskanslinivå inte nämnvärt från vare sig Bildtregeringen eller Reinfeldtregeringarna. Det gör också att frågan om en eventuell regeringsmedverkan för Sverigedemokraterna efter nästa val framstår som betydligt mindre dramatisk.
Det är också värt att reflektera över om avtalskonstruktionen som sådan bäddat för att minska friktionen mellan partierna. När Tidöavtalet presenterades var det många som reagerade på de skarpa formuleringarna på migrationsområdet och inom kriminalpolitiken. Att dessa formuleringar på nyckelområden redan från början var förhandlade och accepterade av riksdagsgrupperna, minskar utrymmet för dramatik under mandatperioden – inte minst i sådana fall där enskilda riksdagsledamöter kan tänkas vara lagda åt det dramatiska hållet. Precis som under alliansåren visar sig Moderaterna vara skickliga koalitionshantverkare.
***
Med Tidöregeringen har Sverige för första gången på tolv år en regering som har både en gemensam idé om färdriktningen för Sverige och en riksdagsmajoritet att backa upp politiken med. Dessutom har de fyra samarbetspartierna bevisat att de klarar av att samarbeta kring svåra politikområden. Det finns inget som tyder på att den rödgröna oppositionen skulle förmå formulera ett sådant alternativ – där är det fortfarande Decemberöverenskommelsens och Januariavtalets anda som styr.
Det borde vara fullt tillräckligt för att Tidöpartierna med självförtroende ska kunna möta oppositionens försök att skapa osäkerhet och osämja inom regeringssamarbetet. Mycket gjort, mer att göra, som en av Sveriges mer framgångsrika borgerliga kommunpolitiker brukar uttrycka saken.