Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Krönika

Elisabeth Braw: De internationella sjövägarna är ett svenskt intresse

Huthi-milisens angrepp på sjöfarten i Röda havet är inte bara ett problem för världshandeln, de hotar den maritima världsordningen och idén om sjöfartens frihet. Även den svenska marinen måste förbereda sig på att kunna genomföra insatser utanför svenska vatten för att hålla sjövägarna öppna, skriver Elisabeth Braw.

Den brinnande oljetankern Sounion som attackerades av Huthi-milisen i slutet av augusti bogseras i säkerhet. Foto: EUNAVFOR ASPIDES/AFP

Fantastiska nyheter från Röda havet: den grekiska tankern Sounion, som hade skadats så svårt av huthi-angrepp att den stod i lågor och hade förlorat styrningen, har räddats. Därmed har vad som skulle kunna ha blivit världens största oljespill, sedan Exxon Valdez för 35 år sedan, avvärjts. Där slutar dock de goda nyheterna, för huthi-rebellerna fortsätter sin kampanj mot handelsfartyg från Väst. Och fast detta strategiska hav ligger långt från Sverige påverkar de jemenitiska rebellernas angrepp också oss här hemma.

För den som undrar varför vi behöver EU, räcker det med att titta på vad EU:s insats ”EUNAVFOR Aspides” har åstadkommit de senaste dagarna. Aspides, som eskorterar handelsfartyg i Röda havet, har nu eskorterat de bogserbåtar som dragit Sounion till hamn. Den grekisk-flaggade tankern hade angripits av huthi-rebellerna den 21 augusti, och rebellerna nöjde sig inte med att deras missiler skadade tankern och fick henne att förlora styrförmågan. Efteråt klev huthi-medlemmar ombord, placerade ut bomber – och lät dem explodera.

Sedan fick Sounion flyta där i Röda havet med en miljon fat olja i lasten. Det var bara en tidsfråga innan eldslågorna skulle orsaka så stora skador att oljan började läcka ut. Men nu har bogserbåtarna och deras besättningar, skyddade av Aspides-fartyg, lyckats dra iväg Sounion. Branden kan släckas och oljan kan förflyttas till säker förvaring. Som jämförelse kan nämnas att det i Exxon Valdez-katastrofen utanför Alaskas kust ”bara” var runt 250 000 fat olja som läckte, och skadorna känns än i dag.

Huthi-rebellerna hade kunnat orsaka världens värsta oljekatastrof.

Att de hade kunnat förorsaka världens värsta oljekatastrof verkar dock inte bekymra huthi-rebellerna, för deras kampanj mot sjöfarten handlar om att få uppmärksamhet. Och uppmärksamhet får de. Varje dag oroar sig rederier, sjöförsäkringsbolag, politiker, analytiker, militären i Väst och hela västvärldens näringsliv för vad denna milis näst kan komma på.

I veckan höll världens maritima försäkringsbolag sin årskonferens i Berlin, och denna gång var det till och med en jubileumskonferens. Något jubel var det dock inte tal om. I min panel beskrev en chef från den danska rederijätten A.P. Møller-Mærsk hur många seglatser hans företag har omdirigerat till rutten via Godahoppsudden och de kostnader detta leder till. Det är inte bara den 10 dagar längre resan som leder till extra utgifter; last och besättning behöver också dirigeras om. Maersk och andra firmor klarar det, och tack vare deras bemödanden har vi konsumenter knappt märkt av de dagliga angreppen i en av världens mest strategiska vattenvägar. Men mer kostar det. (Man kan undra varför Sounions ägare och försäkringsbolag lät henne färdas genom Röda havet.)

Tills vidare har rederierna och deras kunder tagit dessa kostnader, men om huthiernas kampanj fortsätter kommer kostnaderna naturligtvis att hopa sig. Att färdas genom Röda havet är numera också dyrt eftersom försäkringspremierna föga överraskande har ökat dramatiskt. Och som alltid överför företag i slutändan extra kostnader på oss konsumenter. Trots att de flesta av oss aldrig kommer att se en Huthi-rebell kommer vi med andra ord att få leva med följderna av milisens attacker.

Den maritima världsordningen ligger till grund för våra moderna ekonomier.

Till dessa följder hör emellertid inte bara stigande varupriser utan också en värld där maritima regler systematiskt bryts. Den maritima världsordningen, och idén om sjöfartens frihet, ligger till grund för våra moderna ekonomier, och bygger på att de allra flesta håller sig till reglerna. När en milis nu genomför en kampanj mot Västs sjöfart försvagar det denna ordning. Än värre är att denna milis stöds av en stat (Iran) och tolereras av många fler, framför allt Ryssland och Kina. Eftersom huthiernas kampanj riktar sig mot Väst angriper de inte ryska och kinesiska fartyg, och Ryssland och Kina låter dem hållas. Faktum är att båda dessa stormakter själva systematiskt bryter mot maritima regler, Ryssland med sin skuggflotta och Kina med sin maritima mobbning av grannländer. 

Någon måste skydda detta ovärderliga system. Världen kommer att behöva fler och större insatser som Aspides, och det betyder också att vår svenska marin kommer att behöva göra mer utanför svenska vatten. I dag är den så liten att den knappt kan ta på sig sådana uppdrag. Men den kommer att behövas.