Samhälle Åsikt
Här är regeringens tre svagheter
I halvtid ligger regeringen bättre till än många tror. Men Tidösamarbetet har både sakpolitiska och strategiska svagheter som måste hanteras om regeringskonstellationen ska lyckas bli återvald 2026. Det skriver Joakim Broman.
Den milda optimism som statsminister Ulf Kristersson uppvisade både i tisdagens regeringsdeklaration och i inledningen av onsdagens partiledardebatt i riksdagen framstår säkert för vissa som missriktad. Arbetslösheten är hög och tillväxten svag. Vårdköerna är växande för de viktigaste kategorierna (första besök samt operation/åtgärd i den specialiserade vården). Regeringen får fortsatt hård kritik för klimatpolitiken och det är fortfarande oklart om klimatmålen till 2030 nås. Tidöpartierna ligger dessutom en bra bit efter i opinionen.
Men Ulf Kristersson har faktiskt goda skäl att vara hoppfull. För vad är egentligen de stora sakerna som förändrats i svensk politik sedan maktskiftet 2022? Inflationen har gått ner och energikrisen tycks inte längre akut. Sverige är medlem i Nato. Det finns ett högt reformtempo i kriminalpolitiken och invandringen har minskat. Regeringen gör, som Kristersson uttrycker det, det som den sa att den skulle göra. Att detta inte gett utslag i opinionen behöver han inte oroa sig för. Alla regeringar förlorar stöd under den första halvan av mandatperioden. Glappet mellan regering och opposition var ungefär lika stort 2016 som det är nu. Och när vardagen återkommer efter valrörelsen slutar många följa politiken med samma intresse.
Regeringen gör, som Kristersson uttrycker det, det som den sa att den skulle göra.
Men när valet återigen närmar sig kommer naturligtvis väljarna att ställa sig ungefär samma frågor som 2022. Vilka är de viktigaste problemen, och vilka alternativ finns för hur de ska lösas? Då kommer lag och ordning, migration och integration, ekonomi och energipolitik ännu en gång stå högt upp på listan över väljarnas viktigaste frågor. Skillnaden 2026 kommer att vara att Tidöpartierna visat att de kunnat samarbeta inom dessa områden, något som det faktiskt fanns en hel del tvivel kring 2022.
Oppositionen kommer däremot att fortsätta både vara och uppfattas som splittrad. Mellan de fyra partierna till vänster finns i flera fall diametralt olika uppfattningar både om vilka de viktigaste samhällsproblemen är och hur de ska lösas. Socialdemokraterna påstår sig regelmässigt vara för en stram migrationspolitik, men berättar aldrig hur denna uppfattning ska medlas med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i ett eventuellt regeringssamarbete. Liknande klyftor finns i vänsterblocket kring kriminalpolitiken. Socialdemokraterna sade sig under den sista valrörelseveckan 2022 plötsligt vara positivt inställt till ny kärnkraft, något som Miljöpartiet kallat en röd linje. Muharrem Demirok begärde i partiledardebatten replik på Magdalena Andersson för att bland annat påpeka att skatterna är för höga på landsbygden. Centerpartiet vill sänka skatten både på arbete och generellt. Finns Nooshi Dadgostar med i den gruppchatten? Och har Demirok pratat om skogspolitik med miljöpartisterna på sistone?
Centerpartiet vill sänka skatten både på arbete och generellt. Finns Nooshi Dadgostar med i den gruppchatten?
De mångåriga angreppen om att Sverigedemokraterna vill riva ner viktiga institutioner i den svenska politiken och demokratin har också kommit på skam sedan valet 2022. SD har sedan förra mandatperioden blivit för Nato-medlemskap, skrivit under det klimatpolitiska ramverket, blivit insläppt i riksdagens pensionsgrupp och ställt sig bakom ett i princip oförändrat public service i PS-kommitténs parlamentariska betänkande. Avslöjandena om att partiet använder anonyma konton i sin kommunikation skadade SD i Europaparlamentsvalet, men sådant lär knappast avgöra nästa riksdagsval, i alla fall inte så länge Socialdemokraterna kan beslås med samma sak.
I riksdagens andra ände har däremot Vänsterpartiets problem med företrädare som hyllar terrorgrupper eller ställer sig bakom antisemitiska budskap väckt frågan om vilket parti som egentligen härbärgerar mest extremism. I partiledardebatten ställde såväl Jimmie Åkesson som Ebba Busch, Johan Pehrson och Muharrem Demirok Nooshi Dadgostar till svars för att Vänsterpartiet inte agerar på andra sätt än med “allvarliga samtal” mot företrädare som hyllar PFLP eller uttrycker antisemitism. Skillnaden, sade Åkesson, är att vi utesluter de som kliver över gränsen. Man kan nog ha olika uppfattningar om vad som är över gränsen, men Åkesson har rätt i att Vänsterpartiets hukande och ovilja att utesluta företrädare som gjort grova överträdelser är anmärkningsvärd. Och sett till valrörelsen 2026 är det en gåva till Tidöpartierna att Socialdemokraterna och Centerpartiet varje gång de ifrågasätter att SD ingår i regeringsunderlaget kommer att få motsvarande fråga om V.
***
Allt detta talar för att Ulf Kristersson kommer att kunna känna sig rätt bekväm rent sakpolitiskt inför nästa val. Lägger man därtill Kristerssons nyfunna fokus på tillväxtreformer och den gamla sanningen om att väljare tenderar att återvälja en regering åtminstone en gång finns det starka skäl att tro på en fortsättning efter 2026. Men regeringen har samtidigt svagheter som behöver hanteras.
Den första är att det finns en regeringsfråga även till höger. Sverigedemokraterna har uttryckt krav om att sitta i regeringen efter nästa val och tycks vara seriösa kring att de kommer att gå i opposition om de inte får som de vill. Det är en fråga som behöver hanteras innan valrörelsen, inte minst inom Liberalerna, som har landsmötesbeslut på att inte släppa in SD i regeringen. Oenighet till vänster är bara ett argument för Ulf Kristersson om han kan hålla ihop sitt eget underlag.
Utan mer genomgripande reformer som faktiskt börjar hantera de problem som finns inom vården tar regeringen stora risker.
Det andra är sjukvården, som under mycket lång tid räknats som väljarnas viktigaste fråga, och där både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu gör en stor offensiv. Det är sant att Region Stockholm knappast kommer att vara ett skyltfönster för vänsterns vårdpolitik. Men utan mer genomgripande reformer som faktiskt börjar hantera de problem som finns inom vården tar regeringen stora risker. Om 2026 blir ett vårdval måste man ha resultat att visa upp och en plan för framtiden. Än så länge syns inte stora ambitioner på det området. Ebba Buschs höga tonläge 2022 om “välfärdssvek” kan slå tillbaka mot henne själv, exempelvis om de förlossningar hon lovade att öppna fortfarande är stängda.
Det sista är det som man kan kalla oförutsedda utgifter. Svensk politik har under lång tid präglats av att bli tagen på sängen av plötsliga kriser som, för de insatta, varken var omöjliga att förutse eller att förebygga (exempelvis migrationskrisen, energikrisen och det säkerhetspolitiska läget). Regeringen måste visa att den kan blicka framåt och reformera proaktivt, innan ett dåligt läge förvandlas till kris.
I förbifarten kan man exempelvis notera att Länsstyrelsen på Gotland samt Naturvårdsverket yrkat avslag på Heidelberg Materials tillståndsansökan om kalkbrytning på Gotland. Två av statens representanter i ärendet är alltså tveksamma till om 75 procent av Sveriges cementproduktion – och därmed praktiskt taget allt bostads- och infrastrukturbyggande – kan fortsätta efter 2026. Se där, en fråga som ingen partiledare i onsdagens debatt uppmärksammade, men som möjligen är värd att börja arbeta med redan nu.