Framtidens konflikter formas av barnafödandet

I slutet av augusti rapporterade SCB att antalet födda barn i Sverige under första halvan av 2024 var det lägsta på 21 år. Bara dagarna innan rapporterades det från Finland att det inte fötts så få barn i landet sedan nödåren på 1800-talet. Trenden med sjunkande nativitet kan observeras i så gott som alla utvecklade länder i världen, något som lett till att diskussioner om demografi tagit fart. I Sverige har Elsa Kugelberg, Gunnar Wetterberg och Håkan Boström debatterat frågan utifrån skilda utgångspunkter. Både Rysslands president Vladimir Putin och Nordkoreas diktator Kim Jong Un har öppet uppmanat sina befolkningar att skaffa fler barn. Japans premiärminister Kishida Fumio har också varnat för att tiden fram till 2030 är landets sista möjligheten att vända utvecklingen. 

Länge var det också just Japan som målades upp som ett demografiskt skräckexempel med låga födelsetal och en åldrande befolkning. Faktum är dock att Japan i dag har den näst högsta nativiteten i hela Östasien. Trots det ligger Japans födelsetal 40 procent under den så kallade ersättningsnivån. Lägst nativitet i världen har för tillfället det närbelägna Sydkorea. I huvudstaden Seoul beräknas en kvinna i snitt få 0,55 barn under sin livstid, långt färre än de 2,1 som krävs för att befolkningen ska förbli stabil. Det kan jämföras med snittet på 1,4 barn i Stockholms län och 0,99 i Tokyos storstadsområde. 

Östasien är den delen av världen som har lägst födelsetal. Fem av de sex länder som brukar räknas till regionen återfanns i den absoluta botten av en CIA-rapport från 2024 – som rangordnade länder baserat på nativitet. Mongoliet var det enda undantaget med sitt snitt på 1,87 barn per kvinna, att jämföra med Japans 1,4 som var näst bäst i regionen. 

Ett skäl som brukar pekas ut som delorsak till regionens låga nativitet är utbildningkostnader. I Östasien finns en stark konfusianistisk tradition och en social konsensus om att betrakta formell utbildning som den legitima vägen för social mobilitet. Den avsevärda vikt som många fäster vid formell utbildning speglas även i dess höga kostnader. Inte minst för den privatundervisning som i många fall är nödvändig för att ens barn ska stå sig i konkurrensen med klasskamrater. Utbildningsrelaterade utgifter står i snitt för 7,9 procent av ett kinesiskt hushålls totala utgifter under ett år, vilket är högst andel i hela världen. I reda pengar motsvarar det runt 12 221 kronor, eller 17,1 procent av den genomsnittliga årsinkomsten för ett hushåll. De höga kostnaderna var också en av anledningarna till att kinesiska myndigheter i juni 2021 förbjöd vinstdrivande företag från att privatundervisa i ordinarie skolämnen. Detta har dock i stället fått effekten att branschen har börjat verka i det fördolda, med ännu högre priser till följd av de ökade riskerna för privatlärare. 

Sydkorea dras också med höga utbildningskostnader. I snitt går 5,3 procent av hushållens årliga utgifter till utbildning, vilket är näst högst andel i världen. Trots detta handlar den svenska debatten oftare om att amerikanska universitet är oöverkomligt dyra, än att kinesiska hushåll i den lägsta inkomstkvartilen i snitt lägger 56,8 procent av sina årliga utgifter på utbildning. En siffra som dessutom har låg elasticitet. Faktum är att USA kvalar in på det blygsamma snittet på 1,8 procent av hushållens totala utgifter som går till utbildning. 

Patriarkala könsstrukturer och ett stort lönegap mellan män och kvinnor anses också påverka regionens nativitet på ett negativt sätt. Sydkorea har exempelvis den största löneskillnaden mellan män och kvinnor av alla OECD-länder. Denna föga smickrande förstaplacering har de också innehaft i 27 år, utan avbrott. 2022 uppskattades att sydkoreanska kvinnor i snitt tjänade 31,2 procent mindre än sina landsmän, att jämföra med OECD-snittet på 12,1 procent. Japan ligger också illa till med en 21,3-procentig genomsnittlig skillnad mellan könen. USA ligger strax över OECD-genomsnittet på 17 procent. 

Östasiens politiker sitter dock inte på händerna inför den snabbt annalkande demografiska krisen.

Östasiens politiker sitter dock inte på händerna inför den snabbt annalkande demografiska krisen. I Japan har parlamentet godkänt ökade barnbidrag och förlängd mammaledighet. När reformen är fullt genomförd 2028 kommer den att omfördela 1 biljon japanska yen årligen, motsvarande drygt 70 miljarder svenska kronor. Frågan är om det är tillräckligt eller ens rätt reform för att öka barnafödandet. 

I Kina avskaffade kommunistregimen ettbarnspolitiken 2015, i syfte att öka barnafödandet. Sedan 2021 har också tvåbarnspolitiken övergått i trebarnspolitik, dock utan att barnafödandet ökat. Om inte nativiteten förbättras kommer Kinas befolkning att halveras fram till 2100. Befolkningen kommer också att vara mycket äldre än i dag. Redan 2014 nådde antalet kineser i arbetsför ålder en topp, för att sedan gradvis ha börjat minska. År 2100 beräknas denna arbetsföra grupp ha minskat till en femtedel av toppnoteringen 2014. Denna negativa demografiska utveckling kan tillintetgöra Kinas stormaktsplaner. 

***

I den nya kalla kriget mellan USA och Kina kan demografi mycket väl bli tungan på vågen. Kinas ledarskap har länge varit övertygade om att “öst är på uppgång och väst på nedgång” – inte minst uppmuntrade av landets ekonomiska utveckling. Detta synsätt har i viss mån omkullkastats av Kinas demografiska utveckling i jämförelse med västvärlden. Även om USA:s nativitet också är under ersättningsnivå, är den 40 procent högre än det östasiatiska genomsnittet. Landet har också betydligt högre invandring. 

År 2100 beräknas USA befolkning öka från 337 till 366 miljoner, att jämföra med Kinas beräknade minskning från 1,4 miljarder till 587 miljoner. Denna ökning är också ett medelscenario. Skulle i stället scenariot med hög invandring infrias kan den amerikanska befolkningen i stället nå hela 435 miljoner till år 2100. Detta skulle reducera skillnaden mellan ländernas befolkningar från över en miljard till drygt 100 miljoner – under en 75-årsperiod. Detta skulle utradera den komparativa fördel Kina i nuläget åtnjuter genom sin fyra gånger större befolkning. 75 år kan låta som en lång tidshorisont, men man ska betänka att det sedan kalla krigets slut redan har hunnit gå snart 35 år – nästan halvvägs till 75. 

***

En av USA:s största styrkor som supermakt brukar sägas vara dess allierade. I konflikten med Kina är inte minst Japan, men även Sydkorea, viktiga allierade. Samtidigt som Kinas demografiska nedgång gynnar USA:s relativa position långsiktigt, underminerar samma trend även landets allierade. Det innebär att dessa allierade på sikt har allt mindre att erbjuda USA i form av militär styrka, men kanske framför allt som ekonomiska marknader. Detta samtidigt som de blir allt mer beroende av USA:s stöd för sin egen säkerhet och ekonomiska välstånd. Detta kan ytterligare spä på de isolationistiska tendenser som man redan kan se i USA i dag, och som personifieras av Donald Trump och hans vicepresidentkandidat J.D. Vance. 

Det demografiska skiftet kommer också att ske vid olika tidpunkter för olika länder. Eftersom den negativa demografiska trenden redan har gått mycket längre i exempelvis Japan än i Kina riskerar landet också, under åtminstone en övergångsperiod, att minska i relativ styrka. En del av de negativa effekterna kan såklart mildras med exempelvis ökad invandring och automatiseringar i ekonomin. Eventuella invandrare blir dock också gamla tids nog, vilket bara skjuter det underliggande problemet på framtiden om inte även nativiteten ökar. Det samma gäller för övrigt för Sveriges del. 

Insikten om USA:s och Kinas olika demografiska förutsättningar och trender formar kalkylerna för båda parterna. Länderna kommer att försöka förlägga tidpunkter med högt risktagande och potentiell konfrontation, till när den relativa styrkan är som störst jämfört med det andra landet. 

Liknande tankegångar om relativ styrka och trender fanns också i Tyskland innan första världskrigets utbrott.

Liknande tankegångar om relativ styrka och trender fanns också i Tyskland innan första världskrigets utbrott. Bland annat bildandet av den rivaliserande Ententen och Tsarrysslands snabba industrialisering, ansågs urholka Tysklands relativa militära och ekonomiska styrka långsiktigt. Det var därför, enligt den tyska generalstabschefen Helmuth von Moltke, nödvändigt att “besegra motståndaren medan vi fortfarande har en chans”, även om det innebar att “provocera fram ett krig i närtid”.

Om Kina resonerar på samma sätt som Helmuth von Moltke blir den strategiska kalkylen att ett försök till övertagande av Taiwan är att föredra i närtid snarare än i framtiden, innan den demografiska utvecklingen har hunnit urholka landets relativa styrka i form av folkmängd. Ett skifte i relativt övertag genom folkmängd kommer inte minst att märkas när det kommer till tillgången på militär personal.

Mellan 1950 och 1990 ökade Kinas kohort av män i vapenförande ålder (“military-age men”) (18-23 år) från 30 till 80 miljoner. Sedan toppen 1990 har den dock minskat till 50 miljoner i dag och beräknas vara tillbaka på 30 miljoner år 2050. Detta står i bjärt kontrast till USA som beräknas ha fler män i vapenförande ålder år 2050 än vad landet hade vid kalla krigets slut. Kinas relativa styrka i form av ett större antal vapenförande män kommer att ha minskat från 7 till 2,5 gånger USA:s antal mellan 1990 och 2050. Detta skapar incitament för USA att förhala en eventuell konfrontation. 

***

År 2012 myntade statsvetaren Graham Allison begreppet “Thukydidesfällan”. Thukydides var en historiker och militär i antikens Grekland som skrev om det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta. Han summerade bevekelsegrunden för kriget i den välkända meningen: ”[Det] var Atens uppgång, och den fruktan denna ledde till i Sparta, som gjorde krig [mellan dessa stater] oundvikligt.”

Allison har utifrån Thukydides insikt teoretiserat att en ökad risk för krig är ett återkommande historiskt mönster när en hegemon utmanas av en stigande makt. Inte minst har han pekat ut USA som innevarande hegemon och Kina som utmanare. Denna tes har också omfamnats av Xi Jinping, så till den grad att professor Allison förärades ett personligt möte med Xi i maj i år. Som bekant betraktar Xi Jinping öst som på uppgång och väst på nedgång. 

Nedan illustrerar Allison det historiska mönster som han hävdar underbygger sin teori. 

Kinas demografiska utveckling sår dock tvivel om Kina verkligen kan utmana USA:s ställning som hegemon. Till detta kommer även Kinas krisande ekonomi med ökande skuldsättning och minskande produktivitet; två tecken på att landet har en skulddriven tillväxt som är ohållbar på längre sikt. 

De demografiska och ekonomiska trenderna talar sitt tydliga språk och ger en indikation om att Kina med stor sannolikhet ser sina bästa dagar nu, när det kommer till relativ styrka gentemot USA. Detta är ett fenomen som har kommit att kallas “peaking power trap”. När ett land förväntar sig att den egna styrkan kommer att minska i relation till sina geopolitiska rivaler, väljer de i större utsträckning att agera förr snarare än senare. Kalkylen blir att det är lättare att uppnå sina geopolitiska mål innan, snarare än efter, den relativa styrkan har minskat. Frågan är om de kinesiska ledarna kommit till denna insikt eller om de ens bedömer situationen likadant. Kvarstår gör också frågan om hur risktolerant det kinesiska ledarskapet är. 

Klart står det dock att demografi kommer att vara det som formar framtidens konflikter, samhällen och ekonomisk utveckling. Och ingenstans kommer detta att vara tydligare än i Östasien.