Adam Cwejman:
Särskilt undsatt område
Samhälle Åsikt
2019 blev Gårdsten i Göteborg den första stadsdelen att bli av med polisens klassning som “särskilt utsatt område”. Adam Cwejman tog nians spårvagn och hittade en modell att ta fasta på, men som varken är så mjuk eller revolutionerande som den beskrivits som.
Det ständiga gängvåldet som passerar i revy har blivit en del av det mediala sorlet i 2020-talets Sverige. Skjutningar, sprängningar, barnsoldater, torpeder – det går inte längre att skilja tragedierna åt, de flyter ihop.
Då och då dyker de där glädjereportagen upp om eldsjälar som driver fotbollsföreningar eller startar andra behjärtansvärda initiativ. Men dessa berättelser, som våra medier är så förtjusta i att göra, säger lite om samhällsproblem på systemnivå. De tjänar som en sorts pliktskyldig påminnelse – allt är inte mörker, det finns ljuspunkter.
En nyhet som nog många utanför Göteborg missade, som inte bara handlar om några ideella hjältar, är berättelsen om hur stadsdelen Gårdsten i Göteborg vände den negativa utveckling som vi har blivit så vana vid att höra talas om.
2019 blev Gårdsten det första av Göteborgs utanförskapsområden att bli kvitt polisens status som ”särskilt utsatt område”. En gradvis minskning av brottsligheten och avsaknad av öppen drogförsäljning var skälet till polisens förändrade bedömning. Den ”otillåtna påverkan mot polisen hade nästan helt upphört”, berättade polisintendenten Ulf Merlander. I polisens lägesbild för 2023 var Gårdsten fortfarande nere på den lägsta nivån, ”utsatt område,” vilket är ett snäpp under ”riskområde”.
Allt är inte frid och fröjd i Gårdsten. Men något väsentligt har faktiskt hänt i området.
Allt är inte frid och fröjd i Gårdsten. Men något väsentligt har faktiskt hänt i området.
I rapporteringen kring Gårdsten tycks det mesta koka ner till den så kallade ”Gårdstensmodellen.” Miljöpartiets kommunalråd i Göteborg Karin Pleijel beskrev stadsdelen som ”vital och attraktiv,” tack vare Gårdstensmodellen, som hon ansåg borde exporteras till andra delar av staden. Professorn i socialt arbete, Tapio Salonen, skrev en hel bok om vad som hade hänt, ”Samhällsbygget Gårdsten – allmännyttans framtid?” i vilken han argumenterade för att kommunens bostadsbolag, Gårdstensbostäder, varit av central betydelse för stadsdelens uppryckning.
Allmännyttan, hävdade Salonen, har en särskild roll som – om korten spelas rätt – positivt kan lyfta en stadsdel med de problem av det slag Gårdsten har dragits med. Men Salonen påpekade också att allt inte var rosenskimrande; exempelvis hade skolresultaten inte lyft nämnvärt jämfört med liknande stadsdelar i Göteborg.
Men vad innebar egentligen denna omtalade Gårdstensmodell? Tre nyckelord återkommer ständigt i skildringar av vad som skedde: ”helhetssyn, samverkan och inkludering.” Vid första anblick kan det låta som fullkomligt snömos, sådana ord som man ofta strösslar ut för att fylla handlingsplaner. Men i det här fallet innebär orden faktiskt något meningsfullt.
Allt började på 1990-talet när det kommunala Gårdstensbostäder, som länge var ägare av nästan samtliga bostäder i stadsdelen, insåg att den offentliga miljön lämnade mycket att önska. Det fanns mycket öppen kriminalitet, otillåten andrahandsuthyrning och nedskräpning i stadsdelen.
Det fanns ingen färdig modell som sedan sjösattes, däremot en tydlig bild av problemen. I en stadsdel av Gårdstens storlek, där en majoritet av de boende har samma kommunala bostadsbolag som hyresvärd, säger det sig självt att detta bolag spelar en stor roll. Detta sträcker sig exempelvis till att kunna bestämma vem som får bo i bostäderna och påverka miljön i och mellan husen.
Bostadsbolaget har också de bästa förutsättningarna att hålla koll på vad som sker i stadsdelen. Deras anställda rör sig dagligen i området, ser vad som sker och har kontakt med hyresgästerna. Denna position har bostadsbolaget förvaltat genom att inkludera de boende i arbetet med att förbättra stadsdelen.
Har det då blivit bättre? Det återkommande beviset är förstås polisens förändrade ranking av stadsdelen. Men vad betyder det egentligen i praktiken?
Alltsedan tidigt 00-tal har antalet anmälda brott per tusen invånare minskat i Gårdsten. Det är förstås positivt men inte ett perfekt mått över hur det ser ut. Det kan trots allt finnas ett stort mörkertal; en ovilja eller rädsla att anmäla brott.
Men om man lyssnar på poliser aktiva i området så uttrycker flera att den öppna drogförsäljningen försvunnit, gängens synlighet har minskat och de kriminellas närvaro är inte lika synlig som tidigare. I trygghetsmätningar uppfattas Gårdsten som något tryggare än jämförbara stadsdelar, även om det är på marginalen.
***
All förändring i Gårdsten handlar inte enbart om trygghet och brottsbekämpning. Antalet tomma lägenheter har minskat drastiskt, andelen hyresrätter minskat, fastighetsvärdena i området har gått upp. De senaste tjugo åren har dessutom ett antal nya fastighetsägare etablerat sig i stadsdelen – konsekvensen är ett mer blandat bostadsbestånd och en förändring av den socioekonomiska sammansättningen.
Om man jämför Gårdsten med Hjällbo, en liknande stadsdel som också hade ett aktivt kommunalt bostadsbolag, märker man att Gårdsten har klarat sig något bättre trots liknande förutsättningar. Vad var då skillnaden i arbetet?
Enligt statsvetaren Johanna Winqvist, som skrev ett examensarbete om Gårdsten, fanns det ett tydligt ledarskap i stadsdelen. Det räckte inte att inkludera de boende, det krävdes att bostadsbolaget tydligt drog upp målsättningar och hade en tydlig idé om vad som behövde göras. I Gårdsten använde man sig dessutom av fler kontrollåtgärder än i Hjällbo. Under en period accepterades bara nya hyresgäster med fast inkomst och fler åtgärder vidtogs för att förhindra otillåten andrahandsuthyrning.
Mikael Pirosanto, vd för Gårdstensbostäder under många år, hävdade vid ett seminarium för ett par år sedan att kontrollen av exempelvis källarförråd var central för att få bort narkotikaförsäljningen. Än i dag håller man rejäl koll på källarförråden, de är exempelvis bara öppna för de boende mellan 06:00 och 21:00, allt för att se till att kriminella element inte utnyttjar dem som knarkgömmor.
En annan del av Gårdstensmodellen var samverkan mellan myndigheter för att göra livet surt för kriminella.
En annan, ofta förbisedd, del av Gårdstensmodellen som Pirosanto underströk, var samverkan mellan myndigheter för att göra livet surt för kriminella. När olika myndigheter, som Polisen, Kronofogden och sociala myndigheter samarbetar med det lokala bostadsbolaget och utbyter information, då händer något med tryggheten. Kriminella får svårare att ”äga” stadsdelar när infrastrukturen för deras kriminalitet ständigt undermineras.
Om man talar med de som har varit inblandade i detta samarbete, förstår man att det har krävts ett tänjande av reglerna för informationsutbyte mellan myndigheter. Det är tydligt att Gårdstensmodellens trygghetsskapande arbete i mångt och mycket har varit framgångsrikt trots, och inte tack vare, gällande lagstiftning kring informationsutbyte mellan myndigheter. Ska man underlätta en ”export” av lärdomarna från Gårdsten så krävs det lagändringar – det måste bli enklare att dela information och upplysningar även om de kan vara känsliga.
Även om de mjuka och inkluderande åtgärderna gärna framhävs som centrala för Gårdstensmodellen i olika utvärderingar av arbetet, så går det inte att förbise att man även satte hårt mot hårt när det kom till de kriminella. I en debattartikel författad av ovan nämnda Johanna Winqvist, som skrev ett examensarbete om stadsdelen, driver hon tesen att även om samverkan och boendeinflytande är viktigt så ”räcker inte detta ensamt för att skapa trygghet. Det krävs både långsiktiga investeringar och repressiva åtgärder riktade mot kriminella.”
Denna kombination av offentliga makthavare som inser allvaret i situationen, vänder på varje sten för att se hur de kan öka tryggheten, i kombination med åtgärder som inbegriper de boende är det som utgör Gårdstensmodellens kärna. Även om Tapio Salonen i en intervju menar att det är svårt att helt enkelt kopiera modellen till andra stadsdelar så finns här något att ta fasta på.
Politiskt ger inte Gårdstensmodellen några enkla poänger för politiker. Det krävs både långsiktiga investeringar och repression riktad mot kriminella. Kanske är det därför utvecklingen i Gårdsten inte används – även om den ibland överdrivs av vissa – som någon landsomfattande modell för att minska otryggheten och lyfta utanförskapsområden.
Ett annat skäl till att inte mer hörs om Gårdsten ute i landet är att förändringen inte är så revolutionerande som man först får intryck av. Gårdsten är alltjämt en plats med allvarliga problem. På Boverkets femgradiga skala över socioekonomisk status så befinner sig Gårdsten fortfarande på nivå två, det vill säga ett område med ”socioekonomiska utmaningar”. Fram tills 2019 låg Gårdsten på nivå ett, den lägsta. Om Gårdsten är det ”Goda exemplet” bland utanförskapsområden i Sverige så innebär det att vi har allvarliga problem.
Gårdstensmodellen är bevisligen bra men problem med låga skolresultat, hög arbetslöshet och segregation kvarstår och är inte något som ett kreativt och målmedvetet bostadsbolag löser på egen hand. Om det är något som Gårdstensmodellen uppnådde var det att göra det absolut bästa med förutsättningarna som finns – det är inte så lite men tjänar inte som något svar på vad som ska göras åt segregationen och utanförskapet i Sverige. Ett av de största problemen för de boende i Gårdsten är fortfarande att de lever på behörigt avstånd från den svenska majoritetsbefolkningen och att verklig integration först sker i mötet med den delen av Sverige.