Idéer Krönika
Marknaden vann världskriget
Den amerikanska upprustningen under andra världskriget hämtade sin kraft ur den fria marknadens kreativitet och entreprenörskap. Det skriver Johan Norberg apropå de som i säkerhetspolitiska orostider efterlyser mer statlig kontroll över ekonomin.
Västvärldens behov av militär upprustning har den senaste tiden använts till att pynta en vänsterpolitisk trojansk häst. Genom att vifta med en säkerhetspolitisk målsättning vi alla delar vill många få oss att bryta budgetregler, idka industripolitik eller acceptera mer statligt ägande.
”Det var ju inte den fria marknaden som vann andra världskriget”, sade Daniel Suhonen till mig i en debatt nyligen. Det var mest en finurlig retorisk poäng, men den förvandlade samtalet om dagspolitik till en debatt om krig och upprustning. För i just det här fallet litar jag mer på Josef Stalin än på Daniel Suhonen.
Det var ju världskommunismens ledare som höjde ett glas för den amerikanska kapitalismen och dess fantastiska maskinproduktion vid Teherankonferensen 1943. ”Utan dessa maskiner”, konstaterade den sovjetiske diktatorn, ”skulle vi förlora det här kriget”.
Att USA:s väldiga produktion räddade Storbritannien och Sovjetunionen, och besegrade axelmakterna, är förstås allmänt bekant, men hur kunde det egentligen bli möjligt i landet som 1939 blott hade världens 18.e största armé?
Det fanns inget självklart med det, vilket det första världskriget hade avslöjat. Då stod det mesta av USA:s produktion klar först efter freden. Amerikanska soldater tvingades flyga i franska plan och använda brittiska gevär. Den gången hade armén lagt sig i allting, den ledde fabriksbyggen och tog över järnvägarna. Den brittiske premiärministern Lloyd George beskrev i sin dagbok chocken över att ”den största maskinproducerande nationen i världen misslyckades med att producera krigsmaskiner”.
Den danskfödde bilfabrikanten Bill Knudsen, som president Roosevelt utsåg till att leda upprustningen 1940, hade bestämt sig för att undvika detta misstag. Han förklarade för Roosevelt att USA bara kunde bli ”the arsenal of democracy” (ett begrepp han myntade) genom att utnyttja den fria företagsamhetens myller av kreativitet och entreprenörskap.
I konkurrens med varandra utvecklade företagen oväntade metoder att snabbt ställa om och skala upp produktionen.
Därför ville han inte bli någon ”upprustnings-tsar” med makt att kommendera fram produktion, och inte heller ha några favoritbolag som subventioneras även när de misslyckas. Tvärtom skulle man utnyttja all den kunskap som inte fanns centralt, utan som fanns på fabriksgolv runt om i landet. ”Staten kan inte göra allt”, sade Knudsen. ”Ju fler människor vi får in i det här programmet, desto fler hjärnor får vi in, och desto större chans har vi att det lyckas.”
I en fantastisk bok om den amerikanska erfarenheten, Freedom’s Forge (2012), visar Arthur Herman att resultatet var en explosion av nya lösningar och nya företag. Tiotusentals bolag kontrakterades direkt och de hittade hundratusentals underleverantörer. Tillverkare av dammsugare började göra gasmasker och bilföretag började göra flygplan. I konkurrens med varandra utvecklade de oväntade metoder att snabbt ställa om och skala upp produktionen. Vildhjärnor och excentriker tillverkade verktyg och delar i garage och vardagsrum.
Militären hade hållit sig till traditionella lösningar (stålplåt måste nitas, inte svetsas, uniformsknappar måste vara av horn eller elfenben, inte plast), bara för att de alltid gjort så och inte hade utrymme för experiment. Nu testade tusentals företag nya metoder och plötsligt kunde ett skeppsvarv byggas på en sjundedel av tiden och ett flygplan på en tiondel.
I början av 1944 kunde det amerikanska näringslivet tillverka ett flygplan var femte minut, 50 fraktfartyg varje dag och åtta hangarfartyg i månaden. ”Victory is our business”, som General Motors antog som sitt motto. USA producerade nu mer än alla andra kombattanter sammanlagt och hade ändå ställt minst andel av ekonomin på krigsfot. Bara 47 procent, jämfört med 60 procent för Storbritannien och betydligt mer för Tyskland och Sovjet.
Arthur Herman konstaterar: ”Det var det mest kraftfulla och flexibla systemet för krigsproduktion som någonsin utvecklats, eftersom ingen i slutändan planerade det. Det växte fram ur den underliggande produktiviteten i den amerikanska ekonomin… Ur vad som verkade vara kaos och oordning för Washington skulle en explosion av innovation och kreativitet – för att inte tala om hårt arbete – spridas över hela landet.”
Kort sagt, den fria marknaden vann andra världskriget. Eller som Bill Knudsen uttryckte det: ”konkurrensens anda” och ”viljan att göra saker annorlunda” är våra främsta vapen mot ondska och totalitarism.