Johanna Trapp: LKAB behöver privata ägare för omställningen

Sverige må vara landet lagom, fika och Ikea, men innan vi var allt det var vi landet gruva. Gruvdriften gjorde Sverige rikt, och fortfarande i dag står det svenska gruvföretaget LKAB i Kiruna och Gällivare för 80 procent av all järnmalmsbrytning i hela EU. 2022 utgjorde LKAB:s omsättning 0,8 procent av Sveriges totala BNP.

Företaget, som är helägt av staten sedan 1976 har under de senaste tio åren betalat närmare 50 miljarder kronor i utdelning till statskassan. Enbart under 2021 uppgick utdelningen till 12,4 miljarder kronor, vilket är drygt en procent av hela statsbudgeten. 

Nu står LKAB inför de största besluten i bolagets 130-åriga historia. Under de kommande åren ska nya Kiruna byggas färdigt, gruvan i samma stad brytas på större djup, processerna för tillverkning av fossilfritt stål färdigställas, Per Geijer-fyndet med sällsynta jordartsmetaller öppnas och Malmbanan rustas upp.

Tidningen Affärsvärlden uppskattade tidigare i år värdet på LKAB till cirka 115 miljarder. De investeringar som nu planeras överstiger vida värdet på hela bolaget. Det handlar bland annat om en ny anläggningen i Gällivare för tillverkning av järnsvamp för fossilfria ståltillverkning – en investering som i sig bedöms uppgå till över 20 miljarder kronor. Projektet ligger redan minst ett halvår efter planen och förhoppningen är att Energimyndigheten ska betala nästan fyra miljarder genom bidrag för kalaset. Sammantaget beräknar Affärsvärlden att LKAB:s investeringar i järnsvampsprojektet kommer att kosta mellan 150 och 250 miljarder.

Nu står LKAB inför de största besluten i bolagets 130-åriga historia.

Givet att järn- och stålindustrin står för sju procent av jordens totala utsläpp av växthusgaser är satsningarna grön omställning i sektorn kloka. Samtidigt är den förenad med stora ekonomiska risker, som kan komma att bäras av skattebetalarna. Riksrevisionen fattade därför i våras beslut om en granskning av LKAB:s omställning. Myndigheten gör det efter oro om att LKAB:s projekt kommer bli extremt kostsamma och ha en osäker avkastning. De menar att företagets ägare, skattebetalarna, kan tvingas betala för höga elpriser, förseningar, underskattade investeringskostnader och storskalig tillämpning av teknik som fortfarande är i sin linda. 

Frågan blir alltså om LKAB hanterar riskerna som är förknippade med bolagets omställning på ett bra sätt. Tankarna förs osökt till de företag som skulle tillverka etanol av tallar, halm och sly i början av 2000-talet, som bland andra nationalekonomen Christian Sandström skrivit om i Smedjan. Företagen i fråga tog emot stora summor skattepengar, men någon etanol att tala om blev det inte. 

Klimatneutralt stål vore toppen, men skattebetalarnas pengar kan inte finansiera hela kalaset.

Problemet när för mycket skattepengar är inblandade i projekt blir att man kan ta sig vatten över huvudet kring vad som är möjligt att åstadkomma. Risken är att detta är vad som håller på att hända i LKAB.

Hoppet är det sista som lämnar människan, säger man, och även om inga nya uppfinningar någonsin blivit till utan hopp, är det, med tanke på de stora investeringarna, dags att försäkra mot en flopp och låta privat kapital kliva in i LKAB genom att staten säljer ut en del av sitt innehav och noterar bolaget på Stockholmsbörsen.

Det skulle, som bland andra finansmannen Christer Gardell påpekat, minska skattebetalarnas risk. Ägare som riskerar egna pengar tenderar nämligen att ha en nyktrare syn på investeringar än den som vet att det alltid finns skattepengar att ta av vid eventuella förluster. Klimatneutralt stål vore toppen, men skattebetalarna kan inte finansiera hela kalaset.