Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Varning för pensionspopulism
28 procent av den svenska väljarkåren är pensionärer – en aptitlig väljargrupp för populistiska partier. Men problemet med pensionssystemet är att respektavståndet är skamligt kort, inte att pensionerna generellt är för låga, skriver Simon Johansson.
Tidigare i somras presenterade SPF Seniorerna nya beräkningar som visar att 60- och 70-talister kommer att behöva jobba längre än till sin riktålder för att nå vad organisationen kallar en rimlig pension. I våras tillsattes en utredning som ska se över pensionsavgiften. Men lösningen för den som vill ha högre pension är att arbeta längre eller spara mer privat – inte att mer pengar skjuts över från yngre till äldre generationer.
Tvärtemot hur det ofta låter i debatten är det i allmänhet inte synd om Sveriges pensionärer. En genomsnittlig 67-åring har ersättning motsvarande 90 procent av sin inkomst vid 60. Sverige har lägst andel fattiga pensionärer i EU. Den femtedel pensionärer med lägst pension har i själva verket högre inkomst efter pension än de hade före.
Trots det ska nivån för pensionsavgiften nu alltså ses över. Bakgrunden är en gammal diskussion om avgiften borde höjas från 17,21 procent till 18,5 procent, vilket också länge har förordats av rödgröna partier, fackförbund och pensionärsorganisationer.
Det skulle innebära att de som i dag arbetar måste betala 18,5 procent av lönen för sina pensionsrätter, medan dagens pensionärer har betalat 17,21 procent för sina. Eftersom avgiften betalas via arbetsgivaravgiften skulle det dessutom slå mot sysselsättningen.
28 procent av den röstberättigade befolkningen är över 65 år – 2,2 miljoner personer. Det är en väljargrupp som partierna av naturliga skäl gärna appellerar till.
Pensionssystemets grundvalar har på senare år naggats i kanten.
Sedan 1994 har Sveriges riksdag en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift att tygla pensionspolitiska väljarflörtar – Pensionsgruppen. Från början bestod gruppen av de borgerliga partierna och Socialdemokraterna, men sedan förra året ingår riksdagens samtliga partier. Pensionsgruppen ska vårda pensionssystemets principer och eventuella justeringar av detsamma ska tas där.
Dessvärre har pensionssystemets grundvalar på senare år naggats i kanten. Genom höjningar av garantipension och bostadstillägg, och införandet av det flagrant populistiska garantitillägget i bostadstillägget, får i dag 73 procent av Sveriges pensionärer någon form av skattefinansierat pensionsbidrag. 2017 var det 34 procent.
Garantitillägget i bostadstillägget – så utformat just för att kunna runda pensionsgruppen – var Nooshi Dadgostars krav för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, men approprierades snabbt av Socialdemokraterna. Tillägget snabbutreddes under våren 2022 och började betalas ut tre veckor före valdagen. Remisstiden kortades från de brukliga tre månaderna till två veckor, men förslaget hann ändå totalsågas av hart när samtliga remissinstanser. Pensionsmyndighetens politiskt tillsatta styrelse – med Ingrid Burman (V) som ordförande – mildrade de oberoende tjänstemännens kritik efter påtryckningar från Regeringskansliet.
Det är just den typen av dyr och ogenomtänkt pensionspopulism, utformad för att köpa pensionärers röster, som Pensionsgruppen fram till dess hade stoppat.
Det största problemet med pensionssystemet är att respektavståndet är för kort.
Det är också de senaste årens reformer som har skapat det just nu största problemet med pensionssystemet: att det så kallade respektavståndet kraftigt har minskat.
Respektavståndet är skillnaden i pension mellan de som har arbetat och de som inte har gjort det. Kvinnor som har arbetat deltid för att hinna med att ta hand om hem och familj är exempelvis en grupp som får skamligt låg pension jämfört med stora grupper som aldrig har arbetat. I stället för ännu mer generell överflyttning från yngre till äldre generationer genom höjd pensionsavgift bör politiker fokusera på att åter vidga respektavståndet med riktade insatser för de som hamnat i kläm.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har länge förordat ren omfördelning från de som arbetar till de som inte gör det. Pensionsgruppen har varit en trygghet för statsbärande partier, byggd på en förståelse om att det är de som kommer att behöva hantera de statsfinansiella konsekvenserna av kortsynta gåvor till dagens pensionärer.
Att alla partier nu är en del av Pensionsgruppen kan vara bra – om det innebär att pensionspolitiska väljaflörtar tyglas. Om ytterkanternas pensionspopulism i stället blir Pensionsgruppens vore det tvärtom förödande för rättvisan i generationskontraktet som pensionssystemet bygger på.