Marginalskatten på arbetsinkomster, det vill säga skatten på den sist intjänade kronan, är betydligt högre i Sverige jämfört med flertalet av våra viktigaste konkurrentländer. Över en miljon svenskar betalar i dag statlig inkomstskatt, vilket innebär att de får behålla mindre än hälften av en löneökning. Inklusive arbetsgivaravgifter uppgår den högsta marginalskatten till 66,3 procent. Trots detta är de borgerliga ambitionerna på det skattepolitiska området förvånansvärt små inför höstbudgeten. Det saknas också en diskussion om behovet att sänka marginalskatterna för att få fart på tillväxten.   

Annorlunda var det i mitten av 1970-talet. Den 10 mars 1976 publicerade Expressen en debattartikel skriven av Astrid Lindgren. Artikeln hade titeln ”Pomperipossa i Monismanien” och var skriven i sagoform. Den handlade om en barnboksförfattare i landet Monismanien; som av en händelse hade slående likheter med en viss Astrid Lindgren. Pomperipossa älskade sitt land och var så stolt över de vise männen som hade styrt landet i över 40 år. De hade skapat ett tryggt samhälle där ingen var fattig och där alla fick sin rättvisa del. Och Pomperipossa, som sålde massvis med barnböcker över hela världen, var stolt över att kunna bidra stort till välfärdskakan. 

Men en dag fick Pomperipossa veta att när hon tjänade 100 kronor mer så betalade hon 102 kronor i skatt, det vill säga hennes marginalskatt var 102 procent. Pomperipossa utbrast: ”du pratar, så många procent finns ju inte!”. Men i Monismanien fanns det, till Pomperipossas stora förskräckelse, “hur många procent som helst”. Hon fann det inte längre lönt att skriva fler sagor eftersom den salta sillen blivit så dyr. Sagan slutar med att: “Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.”

Debatten om de höga marginalskatterna bidrog till Socialdemokraternas valförlust.

Debattartikeln slog ned som en bomb inför valet som skulle hållas i september samma år. Den moderata partiledaren Gösta Bohman läste triumferande upp sagan i riksdagens talarstol. Finansminister Gunnar Sträng (S) försvarade sig med att Astrid Lindgren visserligen var duktig på att berätta sagor, men att artikeln innehöll: “…djup osakkunskap i skattepolitikens irrgångar, men det sista begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara.” Astrid Lindgren kontrade med att siffrorna minsann kom från Riksskatteverket och “att berätta sagor har Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig, det vore bättre om vi bytte jobb”. Debatten om de höga marginalskatterna bidrog till Socialdemokraternas valförlust och satte därmed stopp för 40 års obruten regeringsmakt.

Några år efter Astrid Lindgrens debattartikel angrep också den socialdemokratiska nationalekonomen Gunnar Myrdal de höga marginalskatterna i tidskriften Ekonomisk Debatt. Han menade att skattesystemet gjort Sverige till ett land av fifflare och att: 

Starka skäl talar för en drastisk nedbantning av den progressiva inkomstskatten, som är en dålig skatt i många hänseenden och sämre på grund av skattehöjden.

 Det blev alltmer uppenbart att något behövde göras åt de höga marginalskatterna och komplexiteten i skattesystemet. Redan 1981 sänktes marginalskatterna i en skatteuppgörelse som har kommit att kallas för ”Den underbara natten”. 1990-1991 genomförde sedan den socialdemokratiska regeringen och Folkpartiet vad som kom att kallas för århundradets skattereform. En av dess bärande principer var hälften kvar, det vill säga att ingen arbetstagare skulle behöva betala mer än 50 procent i marginalskatt. 

*** 

Att höga marginalskatter har en negativ effekt på den ekonomiska tillväxten har länge varit känt bland nationalekonomer. I dag får en arbetstagare som betalar den högsta marginalskatten (inklusive arbetsgivaravgift) endast behålla cirka 34 procent av lönen vid extra arbete, vilket skapar starka drivkrafter att avstå från att arbeta mer.

Höga marginalskatter leder därmed till färre arbetade timmar och en lägre bruttonationalprodukt. Det blir också svårare för företagare att rekrytera internationell kompetens när marginalskatten är hög, något som har en direkt negativ effekt på företagens produktivitet. Högutbildade personer med spetskompetenser är eftertraktade i många länder och hur mycket de får behålla i lön efter skatt är en avgörande faktor för var de väljer att bo och arbeta. Slutligen leder också höga marginalskatter till att det blir mindre lönsamt att vidareutbilda sig, vilket i sin tur hämmar tillväxten. Enligt OECD är Sverige numera ett av de OECD-länder där det är minst lönsamt att utbilda sig.

Den viktigaste frågan för politiker i Sverige borde därför vara hur de möjliggör en högre tillväxttakt.

Slutsatsen är att det finns ett stort behov av att sänka de högsta marginalskatterna för att stärka Sveriges produktivitet och tillväxt, något som också lyftes av Produktivitetskommissionen. I deras delbetänkande som presenterades under våren skriver de bland annat att: 

Förutom att minska incitamenten att på olika sätt investera i humankapital förväntas höga marginalskatter även påverka viljan att anstränga sig på jobbet och ta på sig arbetsuppgifter med mer ansvar samt påverka karriärval. 

Behovet av att öka Sveriges tillväxt och produktivitet är akut. Tillväxten har varit mycket svag under senare tid och Sverige är ett av de OECD-länder som tappat flest placeringar i den så kallade välståndsligan. Enligt Svenskt Näringsliv skulle Sveriges BNP kunna växa med 1 505 miljarder mer fram till 2050, om den genomsnittliga tillväxttakten ökade med ynka 0,5 procentenheter. Den viktigaste frågan för politiker i Sverige borde därför vara hur de möjliggör att välståndet i Sverige ökar genom en högre tillväxttakt.

Det starka sambandet mellan lägre marginalskatter och högre BNP-tillväxt borde vara motiv nog för en borgerlig regering att sänka den högsta marginalskatten rejält. Men tyvärr är ambitionerna alldeles för modesta; det verkar som att regeringen, borgerliga opinionsbildare och näringslivet helt enkelt nöjer sig med att den så kallade avtrappningen av jobbskatteavdraget avskaffas i den kommande höstbudgeten. Detta skulle visserligen vara ett litet steg i rätt riktning, då beräkningar från både IFAU och Riksrevisionen visar att en avtrappning skulle minska den högsta marginalskatten med cirka tre procentenheter och att reformen skulle bli helt självfinansierad på sikt.

Denna platta skatt skulle innebära att invånarna i Sverige enbart betalar kommunalskatt. 

Men om Sverige ska bli ett tillväxtland igen måste vi våga tänka nytt och mycket större. För att verkligen säkerställa att vi kan få fart på tillväxten behöver den statliga inkomstskatten avskaffas helt. I stället behöver en platt skatt på arbetsinkomster införas. Denna platta skatt skulle innebära att invånarna i Sverige enbart betalar kommunalskatt, som i genomsnitt uppgår till cirka 32 procent. Detta innebär att den högsta marginalskatten är densamma för alla kommuninvånare, oavsett löneinkomst. Personer med högre inkomster kommer precis som i dag fortfarande att betala mer skatt i reda kronor.

En platt skatt på arbetsinkomster skulle öka drivkraften att arbeta och utbilda sig, samt öka incitamenten för högkvalificerade arbetskraftsinvandrare att komma till Sverige. Dessutom skulle tid och resurser som idag läggs på skatteplanering och skattefusk kunna användas i mer produktiva verksamheter. Med en platt skatt skulle Sverige bli ett rikare land med högre välstånd för alla.

***

En vanlig invändning mot platt skatt är att detta är en kostsam reform. Det stämmer inte. Ett avskaffande av den statliga inkomstskatten innebär inte en kostnad för staten, utan ett intäktsbortfall. De värden som genereras i ekonomin kommer med en platt skatt i stället att i högre utsträckning stanna kvar hos arbetstagarna – de kan sedan fritt välja hur dessa medel ska användas. Mer pengar i plånboken efter skatt skulle innebära att de både kan konsumera och investera mer, vilket i sin tur genererar mer skatteintäkter till staten. Tyvärr räknar vi inte med dessa positiva dynamiska effekter när vi beräknar hur sänkta skatter ska finansieras, trots att vi vet att dessa effekter finns. 

Tidigare sänkningar av de högsta marginalskatterna visar att dessa positiva dynamiska effekter kan vara betydande. Långtidsutredningen från 2011 bedömde exempelvis att avskaffandet av den så kallade värnskatten skulle vara helt självfinansierande på sikt, men trots det skulle det dröja ytterligare nästan tio år innan den avskaffades. Nyligen har också beräkningar från Svenskt Näringsliv visat att avskaffandet av värnskatten i själva verket ledde till att staten fick sex miljarder kronor mer i skatteintäkter.

En platt skatt kan finansieras genom en minskning av de totala statliga utgifterna med mindre än två procent.

Den statliga inkomstskatten drar i dag in cirka 56 miljarder till statskassan. Enligt studier skulle ett avskaffande ha en självfinansieringsgrad på 60-130 procent. Om vi räknar konservativt och antar en självfinansieringsgrad i det nedre intervallet skulle ett avskaffande av den statliga inkomstskatten leda till att staten får 22 miljarder kronor mindre i skatteintäkter. Även om vi väljer att bortse från de positiva dynamiska effekter som uppstår när en platt skatt införs, kan denna reform ändå finansieras fullt ut genom en smärre minskning av de statliga utgifterna.

Statens utgiftsbudget uppgick till över 1 300 miljarder kronor 2024. Detta innebär att en platt skatt kan finansieras genom en minskning av de totala statliga utgifterna med mindre än två procent, givet att självfinansieringsgraden är lågt räknade 60 procent. 

Ett exempel på en delfinansiering av en platt skatt (och här ska tilläggas att det finns otaliga andra möjligheter) är att kraftigt reducera antalet selektiva företagsstöd som betalas ut av staten. Det är stöd som dessutom har visat sig vara ineffektiva för att skapa tillväxt och sysselsättning. 

En platt skatt skulle innebära att personer med högre arbetsinkomster inte behöver ha olika skatteavdrag för att exempelvis köpa hushållstjänster, vilket innebär att både RUT och ROT-avdragen kan avskaffas. Vissa myndigheter kan också avvecklas helt och hållet, eller slås ihop med andra myndigheter: till exempel Tillväxtanalys, Tillväxtverket och Vinnova. Istället för att ha ett överflöd av myndigheter och byråkrater som analyserar och försöker skapa tillväxt kan vi i stället skapa tillväxt genom införandet av en platt skatt – något som på riktigt skulle öka välståndet i Sverige.

Genomgången ovan visar att ett avskaffande av den statliga inkomstskatten kan finansieras helt genom minskade statliga utgifter, även om vi räknar med att självfinansieringsgraden är låg. I sig ett orimligt konservativt antagande. Det är problematiskt att detta alternativ sällan, eller till och med aldrig, finns med på kartan för en tillväxtorienterad skattepolitik; en politik som på sikt ger staten mer intäkter att fördela på olika utgiftsområden. 

Det är hög tid att få fart på Sverige genom att sänka den högsta marginalskatten på arbete. För att åstadkomma detta behöver frågan om marginalskatterna återigen hamna betydligt högre upp på den politiska dagordningen – precis som när Astrid Lindgrens Pomperipossa-artikel publicerades i Expressen. Vi behöver en offensiv borgerlig linje för sänkta marginalskatter och införandet av en platt skatt.

Omslagsfoto föreställande när finansminister Gunnar Sträng läser Astrid Lindgrens Pomperipossa-saga: Sven-Erik Sjöberg/SCANPIX SWEDEN