Konsumentrörelse i maktens tjänst
År 2005 hamnade 15 lettiska byggarbetare mitt i fokus för den svenska debatten. De hade anlitats och de hade lämnat anbud som de vann i öppen konkurrens, något de hade rätt till som EU-land – och de vann i laga ordning för att renovera en skola i Vaxholm och utsattes för en blockad av några fackföreningar. En hård debatt om lönedumpning och förlorade jobb drogs igång.
En aspekt som saknades i debatten var konsumentperspektivet. Lägre kostnader för byggföretag leder till sänkta huspriser. Det är långt fler svenskar som är husköpare än som arbetar med att bygga hus. Således skulle man kunna hävda att för flertalet av landets invånare är det fördelaktigt att tillåta lettiska byggarbetare att arbeta i Sverige för lettiska löner. Konsumentrörelsen har dock varit helt tyst i Vaxholmsfrågan.
Det finns fler frågor där en neutral betraktare skulle tycka att det vore logiskt att konsumentrösten var närvarande i debatten. En sådan är lägre matpriser genom ökad etablering av lågpriskedjor som Wal-Mart och Lidl. Men också här har det organiserade konsumentintresset varit tyst.
Det finns något som gör att de organ som representerar Sveriges konsumenter inte tar ställning eller bildar opinion i sakfrågor som till synes är viktiga för landets konsumenter. Vad är detta något?
Jo, både Vaxholmsfrågan och lågpriskedjornas vara eller icke är frågor som berör arbetarrörelsens kärnvärden, och arbetarrörelsen styr de organiserade konsumentintressena. Det görs genom att rörelsens representanter sitter i styrelserna, genom statliga bidrag och genom att staten ger konsumentorganisationerna uppdrag. Det finns också skäl att anta att den användning av utnämningsmakten som regeringen tillämpat de senaste åren kan påverka.
De tre viktigaste konsumentaktörerna i Sverige har alla Göran Persson och/eller Wanja Lundy-Wedin som högsta chef. Den fjärde har starka kopplingar till regeringens stödparti, miljöpartiet. Samtliga har staten som huvudfinansiär.