Arbetskraftsinvandring till bristyrken 2007–2020

Sammanfattning

• Arbetskraftsinvandringen reformerades 2008 för att låta fler arbeta i Sverige. Tidiga utvärderingar pekade på att ökningen framför allt gick till yrken utan brist på arbetskraft under de första åren efter reformen.
• En uppdaterad analys visar att arbetskraftsinvandringen i dag matchar arbetsmarknadens behov bättre än någonsin tidigare. Mer än 90 procent av de arbetstillstånd Arbetsförmedlingen har yrkesprognos för går till bristyrken – mindre än fem procent till yrken utan brist på arbetskraft.
• Den svenska modellen för arbetskraftsinvandring visar att matchningen mellan utbud och efterfrågan fungerar bättre utan en myndighetsbaserad behovsprövning. Det är värt att värna och borde kunna inspirera fler länder till liberaliseringar av arbets­krafts­invandringspolitiken.

Bakgrund

Efter en stor invandring under efterkrigstiden stängdes i princip arbetskraftsinvandringen för utomnordisk arbets­kraft 1972 (se Rehbinder 2020). Den svenska arbetskrafts­invand­rings­­politiken var sedan anmärkningsvärt stabil i ungefär fyrtio år. Arbetsförmedlingen (och tidigare AMS) gjorde en behovs­prövning av arbetskraften innan arbets­till­stånd beviljades, facken hade ett de facto-veto över invand­ringen och få fick komma till Sverige för att arbeta. Under 2000-talet innan reformen rörde det sig om under tiotusen per år, i snitt.

Under det tidiga 2000-talet lyftes diskussionen om att öppna för mer arbetskraftsinvandring igen för att fylla arbets­mark­nadens behov. Efter valet 2002 tillsattes utred­ningen Kommittén för arbetskraftsinvandring, som presenterade sitt slutbetänkande i oktober 2006. Den nyvalda Allians­reger­ingen byggde vidare på förslaget och kunde till­sammans med Miljöpartiet lägga fram proposition om nya regler för arbets­krafts­invandring för att öppna dörrarna för mer invandring till fler yrken. Reformen motiverades bland annat av regeringen ville underlätta rörlighet över gränser, främja en behovsstyrd arbetskrafts­invandring och ta vara på migrationens utvecklings­effekter.

Under debatten i riksdagen beskrev migrations­minister Tobias Bill­ström hur arbets­krafts­invandringen skulle kunna bidra till att lösa brist­­­­situationer på arbets­­­mark­naden, i yrken som »sjuk­­­sköt­er­skor, lok­­förare, VVS-montörer, system­­utveck­lare, civil­­ingenjörer, elektriker och svets­are, för att nu bara nämna några« (prot 2008/09:26, anf 98). De nya reglerna trädde i kraft 15 december 2008.

Varför titta på bristyrken?

Bland förväntningarna på det nya systemet fanns både att Sverige skulle bli ett mer öppet, globaliserat och välkomnande land, och mer konkreta, materiella värden som att fylla vakanser och bidra till företagens kompetens­försörjning, för att få en bättre fungerande arbets­marknad.

Reformen har uppmärksammats för att delvis gå åt ett annat håll än de bredare inter­nationella trenderna. de Haas, Natter och Vezzoli (2016) visar att migrations­politiken i västvärlden inte utvecklas i en mer restriktiv riktning utan tvärtom blivit gradvis öppnare sedan andra världskrigets slut; däremot har den utvecklats i en mer selektiv riktning. Trenden är högre politisk inblandning i vilka kvalifikationer invandrare ska ha, inte stängda dörrar. Den svenska reformen innebär tvärtom mindre politisk kontroll över vilka som får komma, och en större makt till arbetsgivare och arbets­tagare att själva ingå avtal, förutsatt att till­räckliga villkor är uppfyllda. Som bland andra Ruhs (2013) konstaterat, valde Sverige ett eget sätt att lösa frågan om arbets­krafts­invandring. OECD (2011, s 32) karaktäriserade reformen som ett skifte »from what was in practice one of the most restrictive policies in the OECD to one of the most liberal«.

Det finns många skäl bakom att Sverige har en relativt öppen arbets­krafts­invandringspolitik, men ett av de viktigaste är att motverka brist­situationer på arbets­marknaden. Olika yrken kommer att påverkas på olika sätt av konjunkturer, teknisk utveckling, efterfråge­skiften och andra typer av chocker. Det kommer därför att kunna uppstå sektors­vis arbets­krafts­brist på kort sikt. I vissa fall kan arbets­krafts­bristen kvarstå på längre sikt, till exempel för att man inte utbildar till­räckligt många personer. Att lösa sådana brist­situationer kan hjälpa såväl enskilda företag och branscher som ekonomin i stort att växa. Om arbets­krafts­invandring möjliggör för företag att expandera är det till nytta för samhället.

Wadensjö (2015, s 51) konstaterar att arbetskrafts­­brist kan förklara stora delar av arbets­krafts­invandringen till Sverige. Men även andra faktorer kan påverka migrationen: rör­lig­het för den enskilda, inter­nationella nätverk och annat. Det är därför intressant att få en bild av hur väl arbets­­krafts­­invandringen träffar brist­situationer på arbets­marknaden.

Att mäta brister på arbetsmarknaden

Breda bristmått är svårt att ta fram på träffsäkra sätt. Begreppet »arbetskrafts­brist« (eller labour shortage) har ingen entydig betydelse och kan mätas på olika sätt (se t ex Barnow, Trutko och Piatak 2013, s 3–11). Ofta menas en situation där mängden arbete som finns att tillgå är mindre än vad arbets­givarna vill betala för till det rådande priset, alltså en icke-jämvikt. Om det är omvänt, fler som vill utföra arbete till det rådande priset än arbets­givare vill betala för, finns i stället ett överskott.

Hur man ska matcha arbets­krafts­invandring mot arbets­­marknadens behov är en svår nöt att knäcka för politiker och myndigheter i hela världen. De flesta gör projektioner över arbets­erbjudanden, arbets­efterfrågan, antal utbildade och liknande bedömningar på makro­nivå, för att utifrån det kunna styra samman­sättningen ovanifrån. Boswell, Stiller & Straubhaar (2004) illustrerar svårig­heterna i att göra en korrekt planering, och menar att avancerade ekonomier måste samarbeta för att bättre förutsäga vilka branscher som kommer ha arbetskrafts­underskott i framtiden.

Ett av motiven bakom reformen 2008 var att arbetsgivare känner sina behov bättre än vad Arbets­förmedlingen gör. Som riksdagsledamoten Mikael Cederbratt (M) sade under debatten om de nya reglerna (prot. 2008/09:26, anf 81): »Ingen skulle väl, om en företagare anställer en person som bor i kvarteret bredvid, säga att myndigheten ska pröva om före­tagaren har behov av det. […] Den ende som känner behovet fullt ut är arbetsgivaren« Att utvärdera reformen med hjälp av Arbets­förmedlingens brist­yrkes­bedömningar snar­are än arbets­givarnas egen bedömning blir på så sätt lite ironiskt.

Även Riksrevisionen (2016, s 41) har lyft en liknande invänd­ning: »Klassificeringen i brist- och överskottsyrken kan diskuteras. Beroende på om arbetsgivaren letar efter ny­utexaminerade eller lång yrkes­erfarenhet, eller regionala skill­nader, kan det vara svårt att hitta arbetstagare i ett yrke som klassificerats som överskottsyrke och vice versa.« Och Arbetsförmedlingen (2018, s 2) skriver: »Det bör under­strykas att mindre skillnader i bristindex mellan olika yrken alltid ska tolkas med försiktighet. Det bör dess­utom poängteras att Arbets­förmedlingens bristindex för olika yrken ofta uppvisar regionala skillnader samt att det gener­ellt föreligger skillnader i arbets­marknads­läge för personer med respektive utan erfarenhet inom de redo­visade yrkena.«

Men även om bedömningarna ska tolkas försiktigt är de det bästa måttet som finns för yrkesvis bedömning av efter­frågan på arbetskraft. Bris­tyrkesbedömningarna är långt från perfekta, men att inte utvärdera utvecklingen alls eller att bara anta att alla rekryteringar sker till vakanser som annars hade varit svåra (eller för den delen lätta) att fylla skänker ingen ny kunskap.

Utvärderingar av reformen 2008

Efter reformen har arbetskraftsinvandringen onekligen blivit större. Som tabell 1 visar var arbetstillstånden åren innan reformen bara några tusen per år, för att sedan öka till över 20 000 tillstånd per år de senaste åren. Men få utvärderingar har gjorts av arbetskraftsinvandringens samman­sättning eller ekonomiska effekter.

Emilsson & Irastorza (2019) visar att arbetskrafts­invand­rar­na de första åren efter reformen (2009–13) har högre syssel­­­sättningsgrad men lägre snittinkomster än arbets­krafts­­­invand­rarna innan reformen (2004–08). Arbets­­krafts­­­invandrarnas inkomster är dock fortfarande höga, med års­­­inkomst på ca 400 000 kronor, att jämföra med median­­lönen på 336 000 år 2014. Öhlin (2019) gör en bedöm­­ning av skatte­­intäkterna och produktionsvärdet till följd av arbets­­krafts­­invandringen, och visar att bidraget till BNP upp­går till 34 miljarder kronor (för 2018) och skatte­­intäkterna 12 miljarder. Palmqvist & Öhlin (2016) visar att rekrytering av arbets­­­krafts­invandrare har en positiv effekt på företags till­växt och värdeskapande.

Matchning mot bristyrken

Tidigare utvärderingar av matchningen mellan beviljade arbets­­­tillstånd och brister på arbetsmarknaden ger en blandad bild. OECD (2011, s 106) konstaterar att yrkes­klassi­ficeringen av arbetstillstånden är för grov för att göra en ordentlig bedömning, men att den tillgängliga datan ändå visar att »occupations on the shortage list do figure pro­min­ently among the occupations of admitted workers«. LO (2013, s 12) skriver å andra sidan om arbetstillstånd till yrken inom LO:s områden att »det räcker med en hastig blick över antalet beviljade arbetstillstånd för att konstatera att majori­teten av tillstånden inte grundar sig på något som vid en opartisk bedömning skulle kunna kallas för brist eller rekryterings­problem«.

Emilsson (2014, s 138) skriver att många arbetskrafts­invand­rare kom till yrken med stora överskott av tillgänglig arbets­kraft, vilket kan bidra till »mismatch between demand and supply in the Swedish labour market«, och Emilsson (2016, s 14) menar att den huvudsakliga effekten av reformen var att »labour migration into surplus occupations increased«.

Riksrevisionen (2016, s 41–43) jämför inte matchningen före och efter reformen, men skriver att av de beviljade till­­stånden 2010–2015 har andelen som gått till överskotts­yrken legat runt 20 pro­cent. Efter 2011 minskar dock an­del­en och fler arbetstillstånd går till bristyrken, vilket »bör betyda att risken för undanträngning av andra grupper på arbets­marknaden har minskat«.

OECD (2011), LO (2013), Emilsson (2014, 2016) och Riks­revisionen (2016) använder sig alla av Arbets­förmed­lingens yrkes­­­prognoser för att bedöma arbetskrafts­invand­ringens match­­ning mot arbetsmarknadens behov, men bara för de första åren efter reformen. Endast Riksrevisionen har med arbets­tillstånd beviljade efter 2012 i sin granskning, som sträcker sig en bit in i 2015 (se tabell 2). Ingen har tittat på utvecklingen efter 2015.

Under åren 2011–2014 skedde dock stora förändringar av regler­ingarna av arbetskraftsinvandringen. Missbruk och handel med arbetstillstånd har upptäckts och mot­verkats, Migrations­verket fick kompletterande uppdrag och ny lag­stift­ning kom på plats i augusti 2014. Sedan regerings­­skiftet 2014 har politiken varit i stort oförändrad, men domar från Migrations­överdomstolen 2015 och 2017 har inneburit stora förändringar av den faktiska tillämpningen, och väckt debat­ten om de så kallade kompetens­utvisning­arna (se Rehbinder 2019, s 12–15). Samtidigt har arbets­­krafts­invand­ringen fort­satt att växa, som tabell 1 visar.

Det finns därför starka skäl att tro att arbetskrafts­invand­ringen har utvecklats över tid. Reformen 2008 har konsoli­der­ats och justerats, regelverket har förändrats både på politisk och juridisk väg, och omfattningen har ökat. Där­för finns också skäl att uppdatera bilden av arbets­tillstånd­ens samman­­sättning och hur den matchar arbets­marknadens behov.

Arbetskraftsinvandringens sammansättning efter yrkesprognos

Varje år gör Arbets­förmedlingen en prognos där myndigheten bedömer behovet av arbetskraft för varje yrke på en skala 1–5 (Arbets­förmed­lingen 2018). En lägre siffra innebär större överskott på arbetskraft och alltså hårdare konkurrens om jobben (tabell 3). Bedömningarna görs genom att arbets­förmedlingskontoren intervjuar lokala arbetsgivare om hur svårt det är att rekrytera personal till de yrken som finns representerade på den lokala arbets­marknaden, och tas fram två gånger per år. Det bristindex som kan användas för att bedöma arbets­marknadsläget för alla yrken är ett viktat medelvärde av arbets­förmedlings­kontorens lokala bedöm­ningar. Dessa yrkes­prognoser finns att tillgå tillbaka till 2007.

Migrationsverket för statistik över vilka yrken arbetstill­stånd beviljas för. Både Arbetsförmedlingens bristindex och Migra­­tions­verkets data över beviljade arbetstillstånd utgår från SSYK (Standard för svensk yrkes­klassi­ficering), men skär ibland grupperna olika och olika grovt. För att kunna jäm­föra beviljade arbetstillstånd med brist­index har jag behövt bearbeta datan manuellt (i likhet med bl a Riks­revisionen 2016, bilaga 3). Ibland finns flera brist­index för en grupp arbetstillstånd. Arbets­förmedlingen har till exempel kategorierna »lager- och terminalpersonal« (SSYK 4322) respektive »transportledare och transport­­­sam­­ord­­nare« (SSYK 4323), medan Migrationsverket redo­visar kategorin »lager­­personal och transportledare m fl«. I sådana fall an­vänder jag oviktade snitt för de relevanta grupp­­erna. Ibland har bristindex tvärtom bara täckt en del av arbets­till­­stånds­gruppen. För de största yrkesgrupperna är Migra­tions­­­­verkets och Arbetsförmedlingens indelningar dock helt överens­­stämmande.

Arbetsförmedlingens yrkesprognoser sträcker sig tillbaka till 2007. För 2020 har inga prognoser gjorts, utan jag har använt 2019 års bris­tyrkes­bedömning. Migrationsverkets yrkesstatistik över beviljade arbets­­tillstånd finns från 2001, men september–december 2007 samt hela 2008 saknas. De granskade perioderna är alltså åren 2007–2020.

De flesta yrken som beviljats arbetstillstånd har kunnat kopplas ihop med Arbetsförmedlingens bristindex. Det enskilt största undantaget är bär­plockare, som säsongs­arbetar några veckor per år och därför inte bör jämföras med de mer permanent­boende övriga arbetskrafts­invand­rarna. Utöver bärplockare finns det knappt tusen arbets­till­stånd per år, eller fem procent av de beviljade arbets­till­stånden, utan yrkesprognos. De största grupperna här är olika chefs­befatt­ningar som står för ungefär hälften av yrkena utan prognos, samt konstnärliga yrken som står för ytter­ligare ungefär en fjärdedel.

Som figur 1 visar har antalet arbetstillstånd ökat kraftigt, sam­tidigt som tillstånden till yrken med överskott eller i balans har minskat. År 2018 och 2019 fick knappt 14 000 personer arbetstillstånd till bristyrken. Det är en anmärkningsvärt hög siffra – mer än det totala antalet arbetstillstånd varje år innan reformen trädde i kraft.

Figur 2 visar andelen av de beviljade arbetstillstånden som faller in under Arbetsförmedlingens fem kategorier (kate­go­ri­erna visas i tabell 3). Här är arbetstillstånden utan yrkes­prognos bortplockade, vilket framför allt gör jämför­bar­heten sämre för år 2007. För resterande år är både andelen och yrkesfördelningen snarlik bland de bortplockade till­stånden. Utvecklingen är tydlig. Arbetstillståndens match­ning mot brister på arbetsmarknaden är bättre än tidigare, och har blivit gradvis bättre i ett decennium.

År 2007 utgjorde bristyrkena knappt 60 procent av arbets­tillstånden, 2010 var det 50 procent och 2019 över 90 procent. Överskottsyrkena ökade efter reformen, och låg nära 40 procent 2009–2011, men har de senaste tio åren sjunkit till runt 5 procent. Resultaten bekräftar alltså vad Emils­son (2014, 2016) skriver: efter reformen ökade andelen arbets­tillstånd som gick till över­­skottsyrken jämfört med 2007. Resultaten bekräftar också Riksrevisionens (2016) konstaterande att andelen utvecklats positivt: över­skotts­yrken minskade som andel 2011–2015. Framför allt visar resultaten att den positiva utvecklingen fortsatt efter 2015: arbets­kraftsinvandringens matchning mot bristyrken är bättre 2018–2020 än något tidigare uppmätt år. Coronakrisen har inneburit en kraftig ned­gång i antalet arbetstillstånd 2020, men fördelningen utifrån yrkesprognos är i stort sett oförändrad.

Permanenta uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl

Samma mönster syns om man tittar på de arbetskrafts­invand­rare som beviljats permanenta uppehållstillstånd. Även antalet permanenta uppehållstillstånd har ökat kraftigt sedan reformen (figur 3).

Det är värt att notera att reformen 2008 innebar att arbets­tillstånd kunde beviljas två år med förlängning i två år; perma­nent uppehållstillstånd kan sökas efter fyra år. 2009–2012 beviljades därför väldigt få permanenta uppehålls­tillstånd av arbetsmarknadsskäl, men från 2013 och framåt har det varit avsevärt fler.

Det finns en bild av att det gamla systemet skulle ha varit mer generöst för högkvalificerade personer. Emilsson (2019, s 44) skriver till exempel: »Med den gamla lagen […] fick alla hög­kvalificerade arbets­krafts­invandrare permanent uppe­­hålls­­till­stånd direkt.« Det stämmer dock inte. En utlänning kunde få permanent uppehållstillstånd »om utlänn­ingen har särskilda kvalifikationer och behovet av arbets­­kraft inte kan fyllas av arbetssökande inom landet« (5 kap 5 § utlännings­­lagen, dåvarande lydelse). I praktiken var det dock ett undan­tag, och de flesta fick tids­begränsade uppe­hålls­tillstånd för »en utlänning som önskar vistas här i landet för arbete« (5 kap 10 § utlänningslagen, dåvarande lydelse).

Ett exempel är gruppen »data-, elektronik-, teleteknik­speci­al­­­ister och tekniker«. Under perioden 2001–2006 bevilj­a­des i snitt 1 000 arbets­tillstånd årligen för yrkes­gruppen men bara 50 permanenta uppehålls­tillstånd per år. Under åren 2014–2019 har i snitt drygt 4 000 it-tekniker och civil­ingen­jörer fått arbetstillstånd per år, och drygt 500 perma­nent uppe­hållstillstånd per år. Samtidigt som arbets­till­stånd­en fyrfaldigats har de permanenta uppehålls­till­stånden för denna hög­kvalifi­cerade grupp tiofaldigats.

De totala siffrorna är något mindre dramatiska, men perma­n­enta uppehållstillstånd räknat som andel av första­gångs­tillstånd är högre än innan reformen. En större andel av arbets­­kraftsinvandrarna som kommer till Sverige får alltså stanna permanent.

Det finns inte yrkesdata för permanenta uppehållstillstånd av arbets­marknads­skäl 2007–08, och för åren innan 2007 saknas brist­index från Arbets­förmedlingen, så det går inte att jämföra hur beviljade permanenta uppehålls­till­stånd matchat mot brist­­yrkes­prognoserna. Men för åren 2009–19 följer yrkes­­fördelningen för permanenta uppehålls­­tillstånd i stort den för förstagångstillstånd med bärplockare bort­räknade (enligt Migrations­verkets statistik har exakt en bär­plockare fått permanent uppehållstillstånd i Sverige sedan 2009), vilket alltså innebär en klar förbättring av matchningen mot arbetsmarknadens behov (se figur 4).

Bara under 2017 och 2018 beviljades fler permanenta uppe­hållstillstånd till bristyrken, än samtliga permanenta uppe­hållstillstånd för arbetskraft under hela perioden 2000–2008. Av totalt drygt 2 500 beviljade permanenta uppehållstillstånd av arbets­marknadsskäl 2020 är antalet till överskottsyrken tvåsiffrigt – motsvarande mindre än fyra procent.

Trots ökningen av arbetskraftsinvandring efter reformen är det värt att notera att permanenta uppehållstillstånd av arbets­­marknadsskäl fortsätter att vara ett relativt litet fenomen, motsvarande ungefär 10 procent av de bevilj­ade första­gångs­tillstånden. Det är ett tillskott på cirka 2 000 personer eller knappt 0,05 procent av Sveriges arbets­kraft årligen. De största grupperna är it-arkitekter och civil­ingenjörsyrken, där antalet permanenta uppe­hålls­till­stånd motsvarar en procent av arbetskraften i Sverige, följt av kockar och köksbiträden där antalet perman­enta uppe­hålls­­tillstånd motsvarar strax under 0,3 procent av arbets­kraften.

Slutsatser

Ett viktigt syfte med reformen 2008 var att underlätta rörlighet över gränserna och främja en behovs­styrd arbets­krafts­invandring. Fler skulle kunna arbeta i Sverige och det skulle bli lättare att fylla luckor i bristyrken. Utfallet måste beskrivas som mycket lyckat. De första åren ökade rekryter­ingen mer till överskottsyrken än till bristyrken, som tidigare utvärderingar visat, men en uppdaterad analys ger en ljus­are bild.

Sedan reformen har arbetskraftsinvandringens samman­sätt­­­­ning matchat efterfrågan på arbetsmarknaden allt bättre. En mycket liten del av de beviljade arbetstillstånden har gått till yrken som Arbetsförmedlingen bedömer vara över­skotts­­­yrken, och arbetstillstånden som går till bristyrken är den högsta andelen så länge det finns jämförbar data.

Att träffsäkerheten mellan bristyrken och beviljade arbets­tillstånd har blivit mycket bättre samtidigt som arbets­krafts­­­invandringen ökat, talar också för att det var en riktig ut­gångs­punkt att arbetsgivare är bättre än myndigheter på att bedöma behoven på arbetsmarknaden. I propositionen an­gavs att arbetsgivar­ens bedöm­ning av behovet ska vara utgångs­punkten för bevilj­ade arbets­tillstånd. Träff­säker­het­en mellan arbets­mark­nad­ens behov och genom­förda rekryt­er­ingar har blivit bättre med generella regler när rekryt­er­ing­ar inte kunnat över­­­prövas av fackliga organ­isa­tioners eller myndigheters bedömning av behovet.

Det efterfrågebaserade systemet verkar också fungera väl både för att locka högkvalificerade arbetskraftsinvandrare (OECD 2019; Tuccio 2019) och för att stärka produktionen i Sveriges ekonomi (Palmquist & Öhlin 2016; Öhlin 2019). Så gott som inga arbetskraftsinvandrare lever i hushåll som tar emot ekonomiskt bistånd (SCB 2020) och i alla yrken inne­bär arbets­­krafts­­invandringen offentlig­finansiella överskott (Volt­aire & Åslund 2021). Reformen måste fortsatt vårdas för att inte underlätta fusk eller leda till oskäliga utvis­ningar, men grunden är stabil.

Det är förstås mycket glädjande att arbetskraftsinvand­­ringen fungerar väl. Träffsäkerheten blir inte sämre för att myndig­hets­prövningen avskaffats, om något verkar det vara tvärtom. Det är ett starkt argument för att värna grunderna i den svenska modellen för arbets­krafts­invandring, och borde kunna inspirera fler länders reformer.

Om rent efter­­­fråge­baserade modeller kan fungera lika bra eller till och med bättre än poängsystem, arbets­marknads­prövning eller fackliga veton kan lagstiftare och tillämp­ande myndig­­heter slippa en huvudvärk samtidigt som arbets­­krafts­invandringen går dit den behövs.

Referenser

Arbetsförmedlingen (2018), Om Arbetsförmedlingens lång- och kortsiktiga yrkesprognoser.

Barnow, Burt S, John Trutko & Jaclyn Schede Piatak (2013), Occupational Labor Shortages: Concepts, Causes, Consequences, and Cures, Upjohn Institute.

Boswell, Christina, Silvia Stiller & Thomas Straubhaar (2004), Forecasting Labour and Skills Shortages: How Can Projections Better Inform Labour Migration Policies?, Hamburg Institute of International Economics (HWWA) och EU-kommissionen.

Emilsson, Henrik (2014), »Who Gets in and Why? The Swedish Experience with Demand Driven Labour Migration – Some Preliminary Results«, Nordic Journal of Migration Research, 4:3.

Emilsson, Henrik (2016), »Recruitment to Occupations with a Surplus of Workers: The Unexpected Outcomes of Swedish Demand-Driven Labour Migration Policy«, International Migration, 54:2.

Emilsson, Henrik (2018), »Politik för arbetskraftsinvandring: Erfarenheter av det svenska systemet«, i Maja Povrzanović Frykman & Magnus Öhlander (red.), Högutbildade migranter i Sverige, Arkiv förlag.

Emilsson, Henrik och Nahikari Irastorza (2019), »30 Percent Lower Income: A Follow-up of the Swedish 2008 Labour Migration Reform«, MIM Working Paper Series, 19:1, Malmö högskola.

de Haas, Hein, Katharina Natter & Simona Vezzoli (2018), »Growing Restrictiveness or Changing Selection? The Nature and Evolution of Migration Policies«, International Migration Review, 52:2.

OECD (2011), Recruiting Immigrant Workers: Sweden, OECD Publishing.

OECD (2019), »How Do OECD Countries Compare in Their Attractiveness for Talented Migrants«, Migration Policy Debates, 19.

Palmqvist, Samuel & Jonas Öhlin (2016), »Arbetskraftsinvandringens betydelse för svenska företag«, Ekonomisk Debatt, vol 44, nr 8, s 42–54.

Prot. 2008/09:26, Nya regler för arbetskraftsinvandring, 12 november 2008.

Rehbinder, Caspian (2018), Ohållbara argument mot arbetskrafts­invandring, Timbro.

Rehbinder, Caspian (2019), Konflikt och förändring i svensk arbetskraftsinvandringspolitisk debatt 2008–2018, masteruppsats, Stockholms universitet.

Rehbinder, Caspian (2020), När LO stoppade invandringen, Timbro förlag.

Riksrevisionen (2016), Ett välfungerande system för arbetskrafts­invandring?, RiR 2016:32.

Ruhs, Martin (2013), The Price of Rights: Regulation International Labor Migration, Princeton University Press.

SCB (2020), »Kockar och it-specialister är de vanligaste arbetskrafts­invandrarna«, scb.se, 3 februari 2020.

Tuccio, Michele (2019), Measuring and Assessing Talent Attractiveness in OECD Countries, OECD Publishing.

Voltaire, Fredrik & Åslund, Anders (2021). Sveriges välfärd vinner på kompetensinvandring. Almega.

Wadensjö, Eskil (2015), »Arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES – ekonomiska förklaringar och ekonomiska effekter«, i Catharina Calleman och Petra Herzfeld Olsson (red), Arbetskraft från hela världen: Hur blev det med 2008 års reform?, Delmi.

Öhlin, Jonas (2019), Gränslöst värdeskapande: Det samhällsekonomiska värdet av arbetskraftsinvandringen till Sverige under 2018, Svenskt Näringsliv.