Polis i kris – har kommunerna kraften? Förslag om en effektiv lokal polis
Svensk polis förstatligades för fyrtio år sedan. Goda skäl fanns för detta, med en då många gånger illa utrustad kommunal polis. Efter att under 1980- och 90-talen ha genomgått en serie organisationsöversyner finns nu en nationell polis, indelad i stora distrikt, ett för varje län, där storskaligheten satts i system. Ett försök att införa ”närpolis” för drygt tio år sedan föll bl a på grund av samtidiga besparingar, en följd av krisöverenskommelsen hösten 1992.
Brottsutvecklingen har generellt ökat med knappt 10 procent under samma tid.
Polistätheten i Sverige, som under denna tid legat konstant, är drygt hälften av det genomsnittliga antalet i Europa: 1,9 poliser per 1 000 invånare mot 3,5 i övriga EU. Medan polisen i Stockholm och Malmö i genomsnitt klarar upp 3 procent av anmälda inbrott, klarar som exempel polisen i engelska Leeds upp mer än en femtedel.
Medborgarnas förtroende för den svenska polisen är i botten och svenskarna är enligt vissa undersökningar otryggast i Europa.
Medan polisen är i kris blomstrar bevakningsbranschen. Antalet tjänster i den privata bevakningssektorn är nästan i nivå med antalet poliser och branschen växer med 5 procent årligen.
I rapporten föreslås att en möjlighet öppnas att göra närpolisverksamheten – som bygger på de recept som gjort polisen i New York och Storbritannien så effektiv – till en renodlat lokal angelägenhet. En möjlighet att införa kommunalt huvudmannaskap kan vitalisera och utveckla metoder och planer som nu bara finns på papper. Medborgarna får en kontroll de i dag saknar, där centralbyråkratin i stället firar triumfer. Huvuddragen i en sådan reform med en nyinrättad lokal polis innefattar frågor om organisation, rekrytering, utbildning, utrustning, finansiering och tillsyn. Förslag lämnas också på hur en snabbare lagföring och ett differentierat påföljdssystem kan bidra till att stävja den hotande utvecklingen vad gäller ungdomsbrott.