Var inte en megafon för dåliga budskap
Vad har Aftonbladetkolumnister som bedömer människor utifrån kön och hudfärg gemensamt med USA:s president och Sverigedemokraterna? De är alla beroende av att folk som ogillar dem frivilligt ställer upp som megafoner för deras budskap. Kanske är det dags att sluta med det.
I lördags skrev en Aftonbladetskribent en kolumn på det gamla vanliga temat ”jag vill ha fler personer med rätt kön och hudfärg på viktiga poster i samhället”. Reaktionerna lät inte vänta på sig, inte bara från vanliga Facebookanvändare och Twittrare, utan från ledarsidor och debattprofiler.
Visst är det deprimerande att somliga människor fortfarande på 2010-talet envist reducerar sina medmänniskor till kön, hudfärg och sexuell läggning. Men det är inte direkt något nytt. Varken som idé, som tema i en Aftonbladetkolumn eller som åsikt hos den aktuella skribenten. Så varför blir genomslaget så stort?
Fenomenet leder osökt tankarna till en annan identitetspolitiker: Donald Trump. Han är långt ifrån ensam på Twitter om att haspla ur sig felstavade haranger vid konstiga tider på dygnet. Ändå har han 44 miljoner följare, och tidningar världen över står ständigt redo att viga helsidesuppslag och spaltmetrar åt hans senaste verbala uppkastning.
Frågan är om han över huvud taget hade blivit mer än en bisarr biroll i republikanernas primärval om inte medier och kommentatorer kastat sig över hans uttalanden om Mexiko, murbyggande och muslimer. Även en usel kandidat kan klättra upp till toppen om han bara får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Framför allt från ett skrå som redan är impopulärt i stora väljargrupper.
Även om man inte bör hindra andra från att yttra sig, finns det heller ingen anledning att upplåta sin egen plattform åt personer med dåliga åsikter.
På samma vis fungerade vänstern som Sverigedemokraternas valarbetare både 2010 och 2014. Med största sannolikhet kommer de att göra om konststycket 2018 också: dyka upp en masse på Jimmie Åkessons torgmöten och föra oväsen, hålla långa utläggningar om hur mycket de ogillar SD, ta varje chans att påminna väljarna om partiet. Medan Sverigedemokraterna skrattar hela vägen till vallokalen.
Självklart känns det bra att ta ställning mot dem man ogillar. Det är också ett effektivt sätt att stärka sitt eget varumärke. Med andra ord finns det många anledningar att vilja uppfattas som den diametrala motsatsen till såväl Donald Trump och Sverigedemokraterna, som en kön- och hudfärgsfixerad Aftonbladetkolumnist. Men priset man betalar är att man även stärker motståndarens varumärke. Se på kyrkovalet, där S och SD båda vann på att porträttera den andre som ett hot man själv bekämpar, eller valet 2014, där SD och MP gjorde en motsvarande dans.
I slutet av förra årtiondet lanserade brittiska NUS (en djupt identitetspolitisk motsvarighet till Sveriges Förenade Studentkårer) vad som ofta kallas no-platforming: Att utöva påtryckningar mot arrangörer som bjudit in talare man ogillar, så de inte får en plattform att sprida sina åsikter. Fungerar det inte dyker man upp på evenemanget i fråga, blockerar och för oväsen. Metoden är både dysfunktionell (se vänsterns roll som SD:s valarbetare) och problematisk ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Samtidigt ligger det ett korn av förnuft i idén: Även om man inte bör hindra andra från att yttra sig, finns det heller ingen anledning att upplåta sin egen plattform åt personer med dåliga åsikter.
Ibland är det allra bästa att, när man läser något dumt, plumpt och obegåvat, helt enkelt ta ett djupt andetag, sucka och bläddra vidare. Framför allt när det är den femtioelfte gången samma person har uttalat sig på samma sätt om samma sak. Visst är det lockande att informera omvärlden om hur dumt, plumpt och obegåvat uttalandet i fråga är. Men i processen gör man sig till en megafon för budskapet.