Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Granskning

Kajsa Dovstad: Vänstern ger husläkare kalla handen

Bara L, KD, C och SD lovar fast läkarkontakt i sina valmanifest – trots att det är den viktigaste vårdreformen. Kajsa Dovstad om husläkarna som inte prioriteras av vänstersidan.

En läkare med ett stetoskop runt halsen. Foto: Claudio Bresciani/TT

Under 2020-talet kommer antalet 80-plussare att öka med 50 procent. Vi lever allt fler friska år, men också allt fler år med kroniska sjukdomar som behöver övervakas. Den medicinska utvecklingen går framåt, men mycket blir också dyrare i förhållande till den ekonomiska utvecklingen i stort.

Framför allt av den anledningen är fler husläkare den viktigaste reformen för svensk sjukvård just nu. Den underdimensionerade primärvården har pekats ut som det största systemfelet i svensk sjukvård, och varit föremål för en rad offentliga utredningar. Jämfört med andra länder är antalet allmänläkare få. 

Husläkare, distriktsläkare, allmänläkare – kärt barn har många namn, men specialister i allmänmedicin är den formellt korrekta benämningen. I ett effektivt vårdsystem är de nyckelpersoner: Mindre tid behöver läggas på att läsa journal och låta patienten upprepa sin historia, och bedömningarna blir mer precisa när symtom kan värderas över tid och utifrån ett normalläge.

I Sverige har endast 26 procent en fast läkarkontakt

Ingen teknik har ersatt effektiviteten i en kontinuerlig vårdrelation med en fast läkare, vilket naturligtvis inte betyder att teknikutvecklingen är meningslös. Forskning visar att en fast husläkare är positivt för sjukvården i stort och bland annat minskar antalet sjukhusinläggningar. I Sverige har dock endast 26 procent en fast läkarkontakt, medan samma siffra i jämförbara länder som Norge, Danmark och Nederländerna ligger nära 100 procent. 

Socialdemokraterna har länge varit skeptiska till fast läkarkontakt. Husläkarreformen som Liberalerna initierade under den borgerliga regeringen 1991–1994 rann ut i sanden när Socialdemokraterna återvände till makten. Statliga utredningar har satt ljuset på att svensk vård behöver en riktig husläkarreform, men i den offentliga förvaltningen märks S-skepsisen fortfarande. Regeringen har till exempel gett Socialstyrelsen i uppdrag att ”utforma ett nationellt stöd så att de patienter som har behov av en namngiven fast läkarkontakt i primärvården också kan få det”. 

I länder med välfungerande primärvård har nästan alla invånare en fast läkare.

Nyckelorden här är ”patienter som har behov av”. I länder med välfungerande primärvård har nästan alla invånare en fast läkare. Det är nämligen inte helt enkelt att sortera ut vem som har behov av en fast läkarkontakt och vem som inte har det. Men fast husläkare till alla är alltså inte vad regeringen givit Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett nationellt stöd för.

Visst går det att skapa kontinuitet på andra sätt. En del vårdcentraler har till exempel två-läkarsystem, där två läkare tillsammans har ansvar för ett antal patienter. På så vis bibehålls kontinuitet i patient-läkarrelationen vid semester, föräldraledighet och annan frånvaro hos läkarna. Det finns också starka intressen, inte minst inom sjuksköterskeprofessionen, som argumenterar för att läkare inte ska stå i centrum i vårdsystemet, utan att patienten endast behöver en fast vårdkontakt som lika gärna kan vara någon ur en annan profession.

De mest effektiva vårdsystemen bygger dock på att patienterna har just en fast läkarkontakt. Läkare kan inte ses som konsulter utan helhetsansvar och tilldelas en biroll i vården utan att det leder till sämre vård för patienterna eller onödiga effektivitetsförluster. Vilket förstås inte hindrar att patienten därutöver också kan ha till exempel en fast sjuksköterskekontakt. 

Väntrum på Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Erik Nylander/TT

Bortom debatten om effektivitet finns så klart en ideologisk dimension: Ska man tvingas ha fast läkarkontakt även om man inte vill? Det är dock viktigt att påminna sig om att den omvända situationen, att man vill ha fast läkarkontakt men inte får, är betydligt vanligare i dagens svenska vård. Rätten att byta läkare måste vara stark, men att vara listad hos en läkare är inte direkt detsamma som att bli tvångsansluten till en förening. Alla invånare i Sverige som vill omfattas av den offentliga vården måste tillåta att inkluderas i viss administrativ organisering, inte minst av beredskapsskäl. 

Den som vill se ett parti som kämpar för husläkare bör lägga sin röst på L, KD, C eller SD.

Hur ser det då ut i partiernas valmanifest? Varken Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Moderaterna lovar fast läkarkontakt. Visserligen är valmanifest oftast inte heltäckande, men de sänder en viktig signal om vilka frågor partierna prioriterar.

Att inget parti till vänster vill satsa på husläkare borde inte komma som en chock. Husläkare, särskilt med egen praktik, har alltid setts som något småborgerligt som inte riktigt passar in i den anonyma välfärdsstaten. Personligt ansvar för yrkesutövare och tjänstemän har fått stå tillbaka för tanken att strukturer betyder mer än individer. Det ska heller inte uteslutas att ett slags omvänt klassförakt gör att vänstern helt enkelt inte känner sig bekväma med att peka ut läkare som nyckelpersoner i vården. 

Det finns såklart ett flertal andra viktiga vårdfrågor. De flesta är dock mycket komplexa, och kräver mer utrymme för bakgrundsinformation och resonerande än denna text medger. Nästa mandatperiod måste vårdens långsiktiga utmaningar diskuteras djupare än vad som är möjligt i en valrörelse. Att få till stånd en husläkarreform är dock svensk sjukvårds mest brännande fråga just nu. Vänstersidan tycker dock inte att den är viktig nog att ta med i valmanifesten. Den som verkligen vill se ett parti som kämpar för husläkare bör därför lägga sin röst på L, KD, C eller SD.