Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Sande: Välkommen till Stockholm, världens största kuddrum

Stockholms trafiknämnd har beslutat att förbjuda sexistisk och rasistisk reklam. Samtidigt kan i praktiken vad som helst räknas som ”sexism”. Yttrandefriheten måste vara viktigare än den rödgrönrosa drömmen att förvandla hela huvudstaden till ett gigantiskt kuddrum för lättkränkta.

Bild: Jonathan McIntosh (CC BY-SA 2.0).

– Som politiker känner jag att vi har ett extra ansvar för att invånarna ska känna sig trygga och inte utsätts för kränkande beteenden eller information, säger Daniel Helldén, miljöpartistiskt trafikborgarråd och förkämpe för feministisk snöröjning. 

Därför har trafiknämnden beslutat att förbjuda sexistisk och rasistisk reklam på utomhusytor i Stockholm. Riktlinjerna angående sexistisk reklam hämtas från reklamombudsmannen, som bedömer reklam som könsdiskriminerande om den ”framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt”, ”visar en stereotyp bild av könsrollerna” eller ”på något annat nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande”.

Då undrar man förstås vad som enligt dessa kriterier leder till en fällning. Reklamombudsmannens hemsida är full av exempel på reklam som anses vara sexistisk. Till exempel:

En plansch med reklam för en danskurs, där instruktören själv är motivet. Anmälaren är skeptisk till att bilden är tagen på en toalett, något som av oklara skäl är ”fruktansvärt onödigt och förnedrande mot kvinnor”.

En reklamfilm för en router, där problemet tydligen är att den som installerar routern är en man och den som intresserar sig för inredning råkar vara en kvinna.

En reklamfilm för solkräm som fälldes för att kvinnorna i reklamen gav intryck av att vara ytliga.

En modeannons där en kvinnlig modell är placerad delvis bakom en manlig modell. Detta har anmälaren valt att tolka som att kvinnan ”är den stöttande, den som får den stora äran att stå vid hans sida, snett bakom”.

En parfymreklam för kvinnor där en lättklädd kvinna med ett ”passivt ansiktsuttryck” utgör en nedvärdering och kränkning av det kvinnliga könet. Anmälaren lyckas även tolka in i bilden att kvinnans värde reduceras till en ”’sak’ som ska förbrukas”.

Placera ingen modell bakom en annan, var noga med att ingen visar mer hud än vad som var tolererat i det tidiga 1900-talets societetsliv, och se för guds skull till att modellerna har aktiva ansiktsuttryck.

Med andra ord har den som vill utforma korrekt reklam en del att tänka på. Placera ingen modell bakom en annan, var noga med att ingen visar mer hud än vad som var tolererat i det tidiga 1900-talets societetsliv, och se för guds skull till att modellerna har aktiva ansiktsuttryck. Gör du reklam för tekniska apparater är det lika bra att inte ha med några män alls, så du inte råkar förstärka en stereotyp. Helst inga kvinnor heller, så du inte ger intryck av att följa devisen ”sälj grej med tjej”.

Förbud mot all reklam som skulle kunna tolkas som sexistisk är inte bara löjligt. Det innebär också ett större ingrepp i yttrandefriheten än vad man skulle kunna tro. Varför skulle, till exempel, ett teknikföretag vars målgrupp till en majoritet består av män inte få rikta reklamen till män genom att, exempelvis, låta män figurera i reklamen?

Att parfymreklam med lättklädda kvinnor är så vanlig, är på liknande vis ett uppenbart tecken på att sådan reklam går hem i målgruppen. Och målgruppen för parfym för kvinnor är huvudsakligen kvinnor. Precis som parfymreklam för män inte sällan pryds av ett vandrande sexpack (förlåt för objektifieringen).

Trafiknämnden borde låta oss konsumenter bestämma vilken reklam vi ser i det offentliga rummet, i stället för att överlåta beslutet åt en liten, lättkränkt minoritet.

Men om vi nu nödvändigtvis ska göra Stockholm till ett kränkningsfritt kuddrum, kommer här listan över saker jag uppfattar som kränkande och därför har rätt att slippa: Reklam för Systembolaget, på grund av företagets generella förakt för vuxna människor. Reklam för sommarkläder, eftersom de ofta upprätthåller en pastellfärgad norm jag ogillar. Reklam för alla politiska partier, eftersom de alla är ute efter att begränsa min frihet på något sätt. Reklam för program i public service. Reklam för alla former av träning och hälsokost, och förstås andra saker som kan associeras med en hälsosam livsstil.

Och reklam för teknikprylar, så jag slipper bli påmind om att jag lever i det här århundradet.

Tack på förhand.