Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Hanna Wagenius: Tacka inte samtyckesivrarna för fler fällande domar

När den nya sexualbrottslagstiftninngen trädde i kraft 1 juli 2018 hurrade många, men missade vad den verkliga revolutionen var. Det är inte samtyckesrekvisitet som har gett störst effekt, och det är viktigt att vi förstår varför – och vad som är utmaningen framöver.

Att många hurrade över den nya lagstiftingen är förståeligt. Våldtäktsfall har en provocerande låg uppklarningsgrad och efter Metoo-uppropet hösten 2017 kunde man konstatera att om inte regeringen redan hade tillsatt en utredning, så hade den blivit tvungen att göra det.

I debatten har man i princip bara benämnt det som en ”samtyckeslagstiftning”. Och visst står det i den nya 1 § 6 kapitlet Brottsbalken att den som genomför samlag eller därvid jämförlig sexuell handling med någon som inte deltar frivilligt begår ett brott, men bara den ändringen hade inte räckt för att komma till rätta med de problem som funnits.

Nästa paragraf, benämnd 1 a, är däremot en mindre revolution. För första gången infördes det som vi jurister benämner som ett culparekvisit i våldtäktslagstiftningen – det betyder att det går att fälla någon för oaktsam våldtäkt. Oaktsam betyder att handlingen är utan uppsåt, alltså utan att gärningsmannen verkligen varit ute efter att begå en våldtäkt, men förstod eller borde ha förstått att handlingen vederbörande företog var just en sådan.

Inte sällan har den misstänkte hänvisat till att han trodde att de hade BDSM-sex och kommit undan trots att han vidgått att offret sagt nej, eftersom han trott att det ”ingick” i akten.

I många av de fall som rört upp starka känslor, och det på goda grunder, har misstänkta nämligen sluppit en fällande dom eftersom han hävdat att han inte förstått att offret inte ville ha sex. Inte sällan har den misstänkte hänvisat till att han trodde att de hade BDSM-sex och kommit undan trots att han vidgått att offret sagt nej, eftersom han trott att det ”ingick” i akten. Med oaktsamhetsrekvisitet räcker det, enkelt förklarat, med att åklagaren kan bevisa att den misstänkte nog borde ha kontrollerat om den andra verkligen var med på det.

Inför den nya lagstiftningens ikraftträdande framfördes också farhågor kring att det som kallas för samtyckesrekvisitet skulle medföra en omvänd bevisbörda – att den som står anklagad skulle behöva bevisa att motparten var med på det, istället för att åklagaren skulle behöva bevisa att det begåtts ett övergrepp. Farhågorna hade väl förvisso grund i debatten, eftersom ett antal inflytelserika debattörer framställde det som att det var så det skulle fungera, men riktigt så enkelt är det inte att välta omkull hundratals år av rättstradition kring bevisbördans placering. Tack och lov. Självklart är det staten genom åklagaren som ska kunna bevisa brott, precis som i alla andra fall, och inte tvärt om. Allt annat vore rättsvidrigt.

I slutändan kommer dock det stora problemet vid våldtäktsbrott alltid att vara bevisfrågan, men det är ett stort steg framåt att gärningsmän inte längre ska komma undan med att hävda att de trodde att motparten var villig. Nu behöver politiken stärka upp polis, åklagarmyndighet och domstolar så att de också kan utreda fallen. Trots allt spelar det ingen roll hur sträng lagstiftningen är, om inte rättsväsendet kan se till att den efterlevs.