Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Statusfabriken på Sveavägen

I boken Handels: Maktelitens skola, träder bilden fram av en skola som sedan sin start har varit ett prestigeprojekt. Handelshögskolan köpslår inte med sitt sociala anseende. I själva verket är den minst lika bra på PR som på ekonomi.

Handelshögskolan i Stockholm. Bild: I99pema (CC BY-SA 4.0).

Att läsa Handels: Maktelitens skola (Atlantis Förlag) av Peter Holmqvist, professor i företagsekonomi som också forskat inom sociologi, är att bjudas in i en liten värld som tillskrivits stor betydelse. I boken avhandlas den exklusiva Handelshögskolan i Stockholm ingående som universitet och maktfaktor.

Handelshögskolan i Stockholm grundades 1909 och har kommit att bli ett av Sveriges mest statusfyllda universitet. Men de ingående beskrivningarna av skolan från studenter, media, makthavare och genom historiska dokument ger inte främst bilden av en utbildningsinstitution, utan mer av en statusfabrik.

Om det är något som tycks prägla Handelshögskolan som projekt så är det just hur den porträtteras. Den bild studenter, de som aspirerar på att bli studenter, arbetsgivare och media har är helt avgörande för den sociala ställning som Handelshögskolan lyckats skapa sig. När Holmqvist beskriver skolans historia blir detta också mycket förståeligt. Ty Handelshögskolan var inte ett utbildningsprojekt från början, utan ett prestigeprojekt.

Redan i kapitel 2, ”Krämarnas kamp. Handelshögskolans ursprung och etablering” blir detta tydligt. Den i dag anrika skolan på Sveavägen hade vid tiden för sin etablering inte några gamla och prestigefyllda anor att luta sig tillbaka på. Skolan startades, delvis som en effekt av en större ordning där handelshögskolor etablerades runt om i Europa, men framför allt för att skapa socialt anseende för köpmannaklassen. Vid den tidpunkten hade de som sysslade med handel och ekonomi visserligen kapital, men stod inte särskilt högt i rang i den sociala samhällshierarkin. Den sociala statusen var snarare något som sedan länge varit reserverat för den gamla adeln och ämbetsmännen. De som gjorde sig ett namn och levebröd genom handel och kapitalackumulation sågs, som kapitelrubriken antyder, som krämare.

Där börjar jakten på det som fattas de rika krämarna – den sociala statusen. På många sätt är därför strategin briljant, för vad är mer ansett och i alla tider så respekterat som akademin? Att knyta ämnet närmare akademin blev således en väg för att höja anseendet för ekonomin, som vetenskap och yrke.

Där börjar jakten på det som fattas de rika krämarna – den sociala statusen.

I boken beskrivs det som ett borgerlighetens mindervärdeskomplex som i synnerhet drabbade köpmannaklassen i Stockholm. Att Sveriges första Handelshögskola startades i just huvudstaden är en viktig nyckel till att förstå skolan som det prestigeprojekt den var, och till viss del fortfarande är. Trots att Göteborg var den mer handelsinriktade staden så led inte köpmannaklassen där av samma hämningar när det kom till sin sociala status. Hade Handelshögskolan haft syftet att faktiskt höja kompetensen bland affärsmännen hade Göteborg antagligen varit en lämpligare plats för dess etablering. Men som företagsekonomen Elving Gunnarsson skriver i sin avhandling om Handelshögskolans tillkomst, som Holmqvist citerar i boken: ”Behovet av ett bättre anseende förefaller alltså ha varit en av de avgörande faktorerna bakom tillkomsten av Handelshögskolan i Stockholm.”

Den historiska beskrivningen av skolan indikierar en förutsättning för att förstå Handels som koncept är att se att hela dess ursprung bygger på ett mindervärdeskomplex, som handlar om det sociala anseendet. Att skolans namn ofta sätts efter adjektivet statusfylld, och att detta är något skolan framhåller i beskrivningen av sig själv, ter sig allt mindre som en slump ju längre man läser i Maktelitens skola.

Holmkvist påpekar, med en något kritisk underton, vilken begränsad skara på cirka 300 elever som Handelshögskolan antar varje läsår. Parallellt med att det svenska universitetsväsendet växt avsevärt de senaste seklet har Handelshögskolan stått närmast intakt gällande elevkvantitet. Men kanske är det också det enda sättet – hela Handelshögskolans existensberättigande, i den bild som återges av elever, fakulteten och i media bygger på att det är en exklusiv utbildning. Det starka befästandet av denna bild hade inte varit möjligt utan den tillit som studenterna har till den bilden – och hur den reproduceras och projiceras på deras egna självbild, något som tydligt framkommer bland de hundratals citat från elever på skolan som återges i boken.

– Handelsandan är en mentalitet att göra sitt bästa, sitt yttersta.

– Här samlas oerhört ambitiösa och drivna människor (…)

– Man blir automatiskt driven här, det är miljön som drar med en.

– Det här är en elitskola som attraherar smarta människor och väldigt ambitiösa människor.

Det är några citat från studenter genom åren som underbygger slutsatsen att Handelshögskolans präglas av en synnerligen elitistisk självbild.

I Holmqvists bok blir det statusfyllda sceneri som den gängse bilden av Handelshögskolan kommit att bli både explicit underbyggd och uppenbar. Men boken är också en sociologisk beskrivning av Handels, och ur det perspektivet är konklusionen naturlig.

Att inom sociologi studera eliter, vilket Holmqvist säger sig apsirera på att göra i denna bok, tenderar dock att bli väl tendensiöst ibland. Holmqvist, som tidigare skrivit en kritikerrosad bok om området Djursholm i Stockholm, tycks vara fascinerad av att studera just eliter i samhället. Den en inneboende svagheten med att behandla denna typ av socialt smala grupper akademiskt är svårigheten i att hela tiden balansera på en hårfin gräns mellan vad som är fakta och vad som är skvaller.

Vissa beklämmande saker är dock inte indikationer utan fakta. I Maktelitens skola kan man läsa om vilka gymnasieskolor som i högst utsträckning examinerar elever som sen påbörjar studier vid Handelshögskolan – en lista som tyder på snedrekrytering. Detta blir tydligt när statistik från Universitets- och Högskolerådet (UHR) återges i kapitel 5, ”Att välja och bli utvald”. Viktor Rydberg i Djursholm har varit den gymnasieskola som Handelshögskolan antar flest elever från varje år mellan 2012–2016. Att VRG Djursholm kallas Handelsträdgården blir ganska naturligt med den statistiken i åtanke. Samtidigt är inte det samma sak som att Handelshögskolan skulle vara korrupt, eftersom antagningen fortfarande sker baserat på betyg och meriter. Den skeva fördelningen är dock ett faktum, också när man kollar på resten av den snäva skaran av gymnasieskolor, främst i Stockholm, som levererat förhållandevis flest elever till Handelshögskolan.

Behovet av att hela tiden hävda sig får en att ana en något sämre självkänsla.

Tar man ett steg tillbaka är nämligen Handelshögskolan i Stockholm ett ganska litet universitet, som visserligen må rankas som ett av Sveriges bästa, men som inte kommer upp i samma nivå som Ivy League-universiteten i USA eller Oxbridge-universiteten i Storbritannien. Att Handelshögskolan inte verkar sträva efter att växa i kvantitet tyder också på att det finns ett komplex som i allra högsta grad lever kvar – det om att förlora eller tappa i status. Genom att behålla ett litet antal elever säkras också exklusiviteten, som är bärande för den viktiga bildsättningen av Handelshögskolan.

Att Handels erbjuder erkända gästföreläsare, kompetenta professorer och en säkerligen utmärkt ekonomiutbildning tvivlar nog få på. Men det är inte främst det som skolan själv understryker när den ska marknadsföra sig själv, eller när studenterna ska berätta om sitt universitet. Det som betonas är utvaldhet och exklusivitet – egenskaper som tillsammans kokar ner till elitism. Precis som Holmkvists boktitel sammanfattar det, maktelitens skola. Som läsare och nu lite mer insatt i den mytomspunna skolan på Sveavägen vågar jag mig på att säga att det är en titel såväl Handels skolledning som studenter skulle vara ganska nöjda med.

Handelshögskolan med hybris, är orden som slår mig efter bokens nästan 500 sidor, fyllda av citat från personer med kopplingar till skolan. Samtidigt kanske det finns visst fog för en grandios självbild – skolan producerar i allra högsta grad framgångsrika personer. Hur stor del av dess image som är utbildning i världsklass och gränslös kompetens, och vad som faktiskt är en självuppfyllande profetia orsakad av studieår präglade av att konstant få höra att man är en framtida makthavare, är svårt att säga.

Ändå är Handelshögskolans sociala renommé fortsatt viktigt. Skolan tycks ha av ett sällan skådat gott självförtroende, men behovet av att hela tiden hävda sig, i synnerhet mot en kritisk bild som egentligen är rätt begränsad, får en att ana en något sämre självkänsla. De gamla krämarnas komplex tycks ha vuxit fast i väggarna på den pampiga byggnaden på Sveavägen 62.

Enligt Holmqvists bok var och är inte studierna av ekonomi det mest centrala för Handelshögskolan som institution. En ironisk tanke slår mig när jag läst färdigt; om ekonomiämnet nu är underordnat det sociala anseendet, och skolans hela historia visar på en imponerande marknadsföringsförmåga, borde den kanske börja erbjuda kurser i PR? För mig framstår Handelshögskolan efter boken alltmer som en reklamskola på Sveavägen – men att det är bra reklam, som resulterat i en hög social ställning, kan inte förnekas.