Tucker Carlson, en konservativ politisk kommentator i USA som står nära Trump, har rest till Moskva igen. När han gjorde sin första resa till Ryssland förra året drabbades många av chock. Carlson intervjuade Vladimir Putin i vad som bara kan beskrivas som ett väl inövat skådespeleri i syfte att håna USA och försvara Rysslands invasion av Ukraina. Därefter vandrade Carlson genom Moskva och hyllade det till synes välskötta landet. Han hade nämligen blivit visad både kliniskt städade tunnelbanestationer och regisserat välsorterade mataffärer. Detta följer ett välkänt narrativ. Det är inte första gången USA-hatande journalister reser till Ryssland för att hylla regimen under en guidad tur. Men tidigare, under Sovjetunionens dagar, var det vänstern som reste, inte högern.

Tidningen Proletären var snabb med att hylla Tucker Carlsons rapportering från Moskva. Det kan tyckas märkligt eftersom tidningen drivs av Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), ett svenskt parti på yttersta vänsterkanten. Men Proletären var öppen med att den enas med den amerikanska högern kring synen på utrikespolitik. ”Tucker Carlson är naturligtvis en reaktionär högerman, men som hamnar rätt i en del frågor tack vare sitt ifrågasättande av den amerikanska krigspropagandan”, skrev man. Det är förbluffande, men de förenas inte bara i kritiken mot USA, utan även i synen på kultur och identitet. Universella värden finns inte, alla har sin egen sanning och kultur och olika politiska system – demokrati, diktatur och allt däremellan – måste få existera sida vid sida. Så hade man kunnat sammanfatta deras ideologi.

Resultatet blir i båda fall avfärdandet av den regelbaserade världsordningen och hyllandet av länder som Ryssland, som trots sin idoga chauvinism utmanar något som i deras ögon är värre – den globala kapitalismen. Samma globala kapitalism som Donald Trump och hans allierade ofta förkastar. Ytterst är det västvärldens värdesystem som är i skottgluggen.

*** 

Candace Owens är en annan inflytelserik debattör på högerkanten i USA som satt sig på tvärs med det liberala, demokratiska narrativ som dominerat västvärlden efter andra världskriget. Precis som Tucker Carlson tar hon avstånd från Israel och sprider antisemitism. Hon har ifrågasatt förintelsen, men kritiserat de allierade under andra världskriget för att ha begått folkmord på kristna tyskar, givetvis också insinuerat att de styrs av den judiska eliten i England och USA. Enligt Owens är det en skam att Israel skyddat många av de krigsbrottslingar som hon påstått begick brotten mot tyskarna. Även Carlson har kritiserat de allierades agerande under kriget och fått sin podcast gästad av den förintelseförnekande historikern Darryl Cooper som kallat Churchill, inte Hitler, för “den huvudsakliga skurken”. Owens har också hyllat Ryssland och uttryckt att ryssarnas levnadsstandard är bättre än amerikanernas. 

Carlsons och Owens anklagelser och verklighetsfrånvända världsbild är utan tvekan oroande, och sätter ljus på en märklig ideologisk koalition eftersom samma idéer återfinns hos den extrema vänstern. Vid första anblick har den självhatande nationalistiska högern och anti-amerikanska vänstern som dominerade 1970-talets motkultur lite gemensamt, men de förenas i sitt gemensamma motstånd mot USA:s hegemoni, som vilar på principer om frihandel och demokrati. 

Detta väcker tankar om hur olika auktoritära regimer samverkar på liknande sätt, vilket Anne Applebaum beskriver i sin nya bok Autocracy, Inc. Iran, Ryssland och Venezuela har ideologiskt sett mycket lite gemensamt, men de förenas i sitt förakt för demokrati och västvärlden. På samma sätt har extrema pro-palestinska aktivister i väst förhållandevis få beröringspunkter med den amerikanska högern och den yttersta vänstern, förutom att de enas i sin opposition mot den rådande världsordningen. Det är en skenhelig allians mellan islamister, socialister och den reaktionära högern.

I boken Ljusets fiender: västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2023) skriver författaren och litteraturhistorikern Johan Lundberg om hur den extrema högern och vänstern förenas, inte bara politiskt utan även idéhistoriskt. När man granskar identitetspolitikens och den postmoderna vänsterns ursprung framträder motupplysningens samband med tysk nationalism. Medan en utvecklingslinje från motupplysningen leder till dagens normkritik, leder en annan till protofascismens tanke om att bevara den egna nationella kulturen fri från utländska influenser, som Johan Lundberg formulerar det. Debattörer som Douglas Murray har länge och med rätta kritiserat den västerländska vänsterns självhat, men motsvarande idéer finns högerut. 

Den yttersta högern och extremvänstern förenas också i synen på utrikespolitik. Fram till att Donald Trump tog plats på den politiska scenen företräddes kritiken mot USA:s roll i världen främst av vänstern. Trump delar inte alla åsikter som uttrycks av Carlson eller Owens, men verkar dela behovet av att upprätthålla goda relationer med despoter som Vladimir Putin därför att det legitimerar hans egen syn på nationer och gränser. Och det speglar en längre tradition av amerikansk eftergiftspolitik. Samma idéer som han förespråkar i dag var centrala i isolationismen som växte fram i USA under 1800-talet. Men det utkristalliserade sig inte i ett tillbakadragande från världen, utan i ett omlagt fokus på att kriga mot Mexiko och att expandera USA västerut genom folkmord på ursprungsamerikaner. Samma idéer lägger Trump fram i dag, präglade av en klassisk syn kring inflytandesfärer, snarare än suveräna stater.

Under de fyra åren som har gått har många republikaner börjat stödja Trumps idé om att bomba eller attackera Mexiko. 

Han har vid ett flertal tillfällen föreslagit att invadera grannlandet i söder, denna gång i syfte att stoppa exporten av narkotika. Marco Rubio, Trumps nyutnämnda utrikesminister, har stöttat förslaget. ”Hur mycket ska vi invadera Mexiko? Det är frågan”, sa en anonym källa i Trumps övergångsteam nyligen till tidskriften Rolling Stone. Det är en fråga som tidigare skulle ha verkat galen för det republikanska partiets elit att överväga, även under Trumps första mandatperiod. Men under de fyra åren som har gått har många inom det etablerade republikanska etablissemanget börjat stödja Trumps idé om att bomba eller attackera Mexiko. 

Helt plötsligt var behovet av isolationism bortblåst. Ett långvarigt krig mot kartellerna i Mexiko skulle kunna överträffa kriget i Afghanistan i både varaktighet och kostnader, utan att uppnå sitt syfte. En sådan krigskampanj skulle vara ett tydligt brott mot USA:s tidigare utrikespolitik och militära maktdemonstrationer, som, med vissa undantag, i huvudsak har byggt på insatser utomlands för att främja stabilitet och demokrati, snarare än att invadera ett grannland av inrikespolitiska skäl. Den mexikanska öknens krigare besitter samma fördelar som de afghanska, och utsikterna för långsiktig framgång är minimala. En sådan förskjutning skulle inte bara minska USA:s inflytande, utan också underblåsa de strömningar som vill se kontinentala inflytandesfärer i Europa.

*** 

Denna föreställning lever kvar också på vår sida Atlanten, om än mindre uttalat. Om Rysslands krig mot Ukraina avslöjade Tysklands energiberoende av Moskva, så har det samtidigt blottlagt ett annat beroende i Frankrike: deras problematiska syn på och förståelse för Ryssland. Under upptrappningen inför kriget ringde Macron upprepade gånger till Putin och reste fram och tillbaka mellan Paris och Moskva i ett försök att med diplomati avskräcka Putin från att inleda en invasion. Nästan ensam reflekterade Macron över en framtid där Ryssland kunde integreras i en ”ny europeisk säkerhetsarkitektur” för att förhindra att landet hamnade i Kinas inflytandesfär.

Olaf Scholz har vid flera tillfällen betonat behovet av en förhandlad fred och har, tillsammans med Macron, varit en av få ledare som fortfarande sporadiskt samtalar med Putin. I slutet av 2022 tog Macron upp frågan om ”säkerhetsgarantier” för Ryssland efter kriget. Före andra världskrigets slut präglades världspolitiken av den sortens meningslösa krig, landuppdelningar och traktat i större utsträckning. Tack vare globala institutioner och ökad handel ser världen annorlunda ut. En tillbakagång skulle vara ett strategiskt misstag, både för USA och Europa. 

Tankegodset att expandera USA territoriellt och dela upp världen i inflytandesfärer hos Trump kan emellertid spåras tillbaka till Manifest Destiny, en doktrin som utvecklades under 1830- och 1840-talen i USA. Denna idé uttryckte övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut, hela vägen till Stilla havet. Begreppet användes för första gången i mitten av 1800-talet och blev ofta en motivering för amerikansk territoriell expansion. Doktrinen förespråkades bland andra av president Andrew Jackson, som inspirerat Trump, samt av James Monroe – den amerikanske presidenten bakom Monroedoktrinen. Monroedoktrinen förespråkade en geopolitisk uppdelning mellan Europa och USA. Enligt Manifest Destiny låg fokus främst på territoriell expansion snarare än på ideologisk spridning av de principer som USA:s grundlagsfäder formulerade, såsom rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Monroedoktrinen stärkte idén om att USA borde undvika att involveras i Europas konflikter och politik. Genom att skapa en tydlig linje mellan den Gamla världen och den Nya världen framhöll doktrinen att USA skulle hålla sig isolerat från europeiska maktspel och fokusera på sina egna intressen i den västra hemisfären.  

Den amerikanska, utrikespolitiska debatten förhåller sig ständigt till detta. 2013 konstaterade dåvarande utrikesminister John Kerry att ”Monroedoktrinens era är över”. Trump och hans allierade har dock öppet försvarat doktrinen. Vid FN:s generalförsamling 2018 hävdade Trump att ”det har varit vår lands officiella policy sedan president Monroe att vi avvisar utländska staters inblandning i denna hemisfär och i våra egna angelägenheter”. Det mest extrema uttrycket för Trumps världsbild avslöjades av hans tidigare nationella säkerhetsrådgivare John Bolton i boken The Room Where It Happened. Där skriver Bolton att ”Trump insisterade på att han ville ha militära alternativ för att invadera Venezuela och sedan behålla landet eftersom ‘det egentligen är en del av USA'”. Trumps till synes lättvindiga uttalanden om att införliva Kanada i USA, liksom hans ovilja att utesluta militärt våld för att göra Grönland till en del av Amerika, kan också kopplas till denna tradition. Dessa områden anses ingå i USA:s legitima inflytandesfär. 

Trumps uttalanden om att införliva Kanada i USA, liksom viljan att köpa Grönland, kan också kopplas till denna tradition.

Anti-amerikanism och amerikansk territorialexpansion har, till synes, väldigt lite gemensamt, och de tar sig uttryck på helt olika sätt. Anti-amerikanismen kan exempelvis manifestera sig i pacifism och starkt motstånd mot USA:s engagemang utomlands, medan expansionismen snarare innebär en aggressiv nationalism som till och med kan hota relationerna med allierade. Men vid en djupare analys blir det tydligt att dessa företeelser delar en grundläggande aspekt: de är ofta förenade i sin positiva inställning till USA:s fiender. De båda extremerna förenas i självhatet och relativismen eftersom båda accepterar att olika makter har rätt till sina egna normer och system utan universella principer som styr.

Donald Trump, som förkroppsligar en kärlek till USA, vill samtidigt expandera landets territorium och antyder ibland en vision om ett nytt amerikanskt imperium. Å ena sidan förkroppsligar Trump en annan sorts amerikansk exceptionalism – tron på USA:s unika roll och värde – men å andra sidan verkar hans vision präglas av ett slags självhat. USA bör enligt denna syn bli mer som Ryssland, men samtidigt växa i makt och inflytande. Här finns också en dubbelhet i hans nationalism: han hyllar det amerikanska, men beskriver landet som förstört av wokeism och vänsterpolitik. 

Detta leder till en uppenbar motsägelse och speglar ännu en djupgående paradox som förtjänar reflektion. Trumps moderna nationalism skiljer sig från den exceptionalism som präglade USA under andra världskriget. Då handlade det om en universell tro på frihet och demokrati; nu är den mer inskränkt och nationell, centrerad kring en idé om att USA måste förändras för att kunna återfå sin forna storhet. Och medan kritiken mot USA under Trump främst har varit en strategi för att mobilisera väljarbasen och vinna val, tycks den gå betydligt djupare i hans närmaste krets. Självhatet övergår i en uttalad beundran för USA:s fiender, och i takt med detta anammar man även deras världsbild. 

***

Detta utrikespolitiska skifte har också ägt rum mot bakgrund av krigen i Irak och Afghanistan. Föreställningen att demokrati skulle kunna byggas genom militära interventioner i andra delar av världen har visat sig vara både impopulär på hemmaplan, kostsam för skattebetalarna och ineffektiv i praktiken. Strategin var inspirerad av samma universalism som låg bakom återuppbyggnaden av Tyskland och Japan efter andra världskriget och som ledde till skapandet av Nato, men i de nutiden fallen visade den sig av olika skäl inte fungera. Irak är idag en instabil statsbildning med ett allt större iranskt inflytande, medan Afghanistan återigen styrs av talibanerna efter USA:s tillbakadragande 2021. 

Det nya paradigmet tar i stället avstånd från den universalism som präglade västvärlden efter andra världskriget. Dessa idéer frodas inte längre enbart inom motkulturen, utan har nu fått fäste inom det nya etablissemanget. Vi står därmed inför en helt ny geopolitisk verklighet och en förändrad historiesyn – en som präglas av självförakt snarare än stolthet och av olika former av relativism i stället för en amerikansk särprägel som handlar om frihet för alla. Donald Trump riskerar att reducera USA till en regional stormakt, upptagen av självförvållade problem och med ett krympande välstånd som en följd av isolationism och fientlighet mot allierade. Detta är en ineffektiv strategi för att göra USA ”stort igen”. 

Donald Trump har ofta jämförts med Richard Nixon på grund av deras delade tvivelaktiga förhållningssätt till demokratins institutioner. Men Nixon avfärdade aldrig de universella värden som gör USA unikt, oavsett vem som varit president innan. 1969, bara några år efter Kubakrisen, uttryckte han en stolt optimism i ett tal till planeringskommissionen inför USA:s 200-årsjubileum 1976: 

… de ord som yttrades av dem, som vid tiden för självständighetsdeklarationen tänkte på Amerikas uppdrag, vad Amerika kunde betyda för världen. Och en av dem sa att vi handlar inte bara för oss själva, utan för hela mänskligheten.

Ni vet, vi hör det här idag och tänker att det kanske var ett väldigt passande uttalande eftersom historien har rättfärdigat den typen av optimism.Men titta på Amerika för 200 år sedan – 3 miljoner människor, 13 kolonier och därefter delstater. Ett svagt land, ett fattigt land. Och ändå talade en av grundarna om att handla för hela mänskligheten, vilket lär oss en läxa, verkar det som, under detta 200-årsjubileum.

USA:s principiella frihetssträvan gällde hela mänskligheten, enligt Nixon, och det finns anledning att vara optimistisk. Tack vare ökad frihet är USA och Europa både mäktigare och rikare jämfört med sina fiender än de var då. Under 1980-talet var Nixon och Trump brevvänner och Trump har vid flera tillfällen uttryckt beundran för den tidigare presidenten. I denna nya geopolitiska verklighet skulle både Trump, USA och världen vinna på att anamma Nixons framtidstro och optimism. Självkritik är bra och nödvändigt i varje demokrati, men självhat är det inte.

Omslagsfoto föreställande Donald Trump tillsammans med Tucker Carlson: AP Photo/Julia Demaree Nikhinson