Samtyckeslagen gynnar regeringspartierna mer än brottsoffren
Regeringens samtyckeslag är inte bara plakatpolitik, den riskerar att försvaga rättsläget. Få problem låter sig lösas med hårdare lagstiftning, men ändå envisas politiker med att försöka. Vad är det egentligen regeringen försöker åstadkomma med samtyckeslagen – åtgärda våldtäktsproblemen, eller åtgärda sina egna opinionssiffror?
Den samtyckeslag som regeringen vill införa går i grunden ut på att man ska behöva visa att man deltar frivilligt för att det inte ska räknas som ett sexualbrott. I praktiken: I stället för att det är olagligt att ha sex med någon som visar att den inte vill, ska det bli olagligt att ha sex med någon som inte visar att den vill.
Det kan låta som en tom ordlek. Det är ju lika svårt att bevisa att man inte sade ja, som att bevisa att man sade nej. Den nya lagen kommer knappast att fälla fler skyldiga personer.
Tvärtom kan samtyckeslagen komma att orsaka konkreta problem. Lagrådet menar att domstolarna kommer att behöva värdera den enskilda situationen, parternas agerande och deras relation från fall till fall. När en sådan bedömning görs i efterhand kan de som lyder under lagen inte veta i förväg vad som faktiskt är straffbart, och det är ett stort problem. Lagen måste vara skriven så att vi med säkerhet kan veta vad som är lagligt och inte. Huruvida någon blir dömd eller inte ska inte kunna koka ned till huruvida man hade tur eller otur med domaren.
Lagrådets kritik är besk, och avslutas med ett omnämnande av ”det bristande rättsliga behovet”. ”Det ska anmärkas att såväl passivitetsfall som överrumplingsfall kan omfattas av den nuvarande utformningen av våldtäktsbrottet. Detsamma gäller för mer kvalificerade fall av vilseledande.” Med andra ord: Den som av rädsla eller chock inte förmår göra motstånd skyddas redan i dag av lagen.
Så varför genomdriva den här lagen, egentligen?
När utredningen om sexualbrottslagstiftningen lanserades talade utredaren Mari Heidenborg om att skicka ett ”tydligt normativt budskap” och att uttrycka i lagen ”vad som är okej sex”. Justitieminister Morgan Johansson talade om ”stark normativ inverkan”.
Tack och lov är redan den allmänna rättsuppfattningen att man ska låta bli att våldta andra.
Samtidigt är det ett välkänt fenomen att lagstiftning som är förankrad i den allmänna rättsuppfattningen är den som fungerar bäst. Lagstiftning i syfte att styra allmänhetens uppfattning respekteras ofta inte i lika hög utsträckning. Tack och lov är redan den allmänna rättsuppfattningen att man ska låta bli att våldta andra. De som tycker det är acceptabelt att ha sex med personer som inte deltar frivilligt är en liten minoritet, om än en minoritet som orsakar stor skada.
Det finns förstås ett annat normativt budskap regeringen kan vilja sända ut under ett valår: Budskapet att den vill ta ”hårda tag” mot sexualförbrytare. Efter metoo-kampanjen är ett sådant budskap om möjligt ännu mer PR-strategiskt än tidigare. Eller, som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg uttryckte det:
– Inte minst i och med sociala medier så får den här typen av frågor [sexualbrott och terrorism] enormt genomslag. Politiker måste se till så man inte rycks med i de starka opinionerna.
Vill man försöka få bukt med sexualbrottsligheten finns betydligt bättre metoder. Andelen utredda våldtäkter har till exempel sjunkit från 31 procent 2009 till 11 procent 2016. Polisens bristande resurser, tillsammans med en dysfunktionell omorganisering, har gjort det allt lättare att komma undan med sexualbrott. Att åtgärda det är betydligt dyrare än att införa en samtyckeslag, och skulle kanske kräva nedskärningar i en av världens största offentliga sektorer. Å andra sidan skulle det faktiskt kunna göra någon verklig skillnad för dem som faller offer för sexualbrott.
Som det ser ut nu har regeringspartierna mer att vinna än brottsoffren på samtyckeslagstiftningen.