Ryktet om höger-vänster-skalans död är överdrivet
Den politiska höger-vänsterskalan är långtifrån överspelad. Liksom den kompletterande dimensionen frihetlig-auktoritär är den tvärtom relevantare än någonsin. Försöket att ersätta den med den så kallade GAL-TAN-skalan, ett slags godhetsindex, handlar om de politiska eliternas självidentifikation och spelar populisterna i händerna.
Påståendet att höger-vänsterskalan har spelat ut sin roll är mycket populärt bland dem som ser sin vänstervärldsbild underminerad av tillvarons realiteter. Genom att låtsas att de agerar enligt en annan konfliktlinje än den traditionella kan de paketera om sina gamla kollektivistiska lösningar och presentera dem i en ny och mer tilltalande förpackning.
Angreppen på äganderätten och den individuella friheten, som tidigare skedde öppet under ideologiska paroller om ”kampen om produktionsmedlen”, sker i dag mer försåtligt, med argument om förment jämställdhet eller mångfald. De som till exempel vill att staten skall reglera hur privata företag skall utse sina styrelser gör det med jämställdhetsargument. På samma sätt motiveras allt ifrån skattehöjningar till hudfärgskovotering till utbildningsplatser och offentliga ämbeten i dag med ”mjuka” argument. Under den kulturella fernissan vilar emellertid samma konkreta ekonomiska och politiska realiteter. Statligt tvång mot den enskildes valfrihet.
Att politikens höger-vänsterdimension inte räcker för att beskriva alla konfliktlinjer i politiken är känt sedan länge. Redan 1969 presenterade David Nolan, grundare av det amerikanska libertarianska partiet, ett diagram som kompletterade höger-vänsterdimensionen med en dimension av personlig respektive ekonomisk orientering.
Nolans diagram har stora likheter med den Political Compass som har funnits på internet sedan 2001. Även om The Political Compass utgår från amerikanska förhållanden är dess analysmodell tillämpbar på större delen av västvärlden. I The Political Compass har höger-vänsteraxeln, som utgår från de ekonomiska förhållandena, kompletterats med en axel mellan polerna frihetlig-auktoritär.
På senare år har försök gjorts att ersätta axeln över auktoritär-frihetlig med den så kallade GAL-TAN-skalan, där GAL står för Green-Alternative-Libertarian och Traditional-Authoritarian-Nationalist. Man skulle kunna säga att skalan är ett försök att rehabilitera Miljöpartiets stukade världsbild.
Den som bevakat en miljöpartistisk kongress vet hur hopplöst det är att som GAL-TAN-skalans förespråkare försöka binda samman ”grön” och ”frihetlig”.
Den som bevakat en miljöpartistisk kongress vet hur hopplöst det är att som GAL-TAN-skalans förespråkare försöka binda samman ”grön” och ”frihetlig”. På motsvarande sätt är försöket att bunta ihop traditionalist och auktoritär missvisande. Den auktoritära antitraditionalism som drivits från myndighetshåll i många västländer, inklusive Sverige, platsar inte på GAL-TAN-skalan, lika litet som den frihetliga traditionalism som utgör dess motsats.
GAL-TAN-skalan är således ett sämre analysverktyg än både David Nolans diamantformade diagram och The Political Compass. Att den vunnit i popularitet på senare år beror förmodligen på att den bekräftar självbilden både hos de nationalistiska populister som vill monopolisera de traditionella värderingarna, och deras motståndare som i den goda sakens namn är beredda till nästintill vilka eftergifter som helst på ekonomins och den individuella frihetens område.
Höger-vänsterdimensionen har med andra ord inte spelat ut sin roll i politiken, än mindre den frihetlig-auktoritära dimensionen. En tydlig indikator på detta är den yttersta vänsterns sympatier för Le Pens och hennes auktoritära, nationalistiska populiströrelse. Endast för den som köpt GAL-TAN-skalans verklighetsbeskrivning blir Melenchons och Åsa Linderborgs ställningstaganden obegripliga.
Endast för den som köpt GAL-TAN-skalans verklighetsbeskrivning blir Melenchons och Åsa Linderborgs ställningstaganden obegripliga.
Visst är det frestande att göra politiken till en livsstilsfråga där de sköna och hippa står emot de osköna och ohippa. En sådan uppdelning riskerar emellertid att snarare bekräfta missnöjespopulisternas verklighetsbeskrivning. Nationalister som Le Pen och Jimmie Åkesson lever på motsättningen mellan den upplevda eliten och vad de beskriver som folket. Om företrädarna för frihetliga idéer börjar uppträda som ett elitprojekt med inslag av klassförakt har de reda förlorat.
GAL-TAN-skalan tycks för övrigt vara just en identifikation hos den politiska klassen. Bland väljarna står sig höger-vänsterskalan fortfarande stark. En femtedel av de franska väljarna röstade på det konservativa partiet i första omgången av presidentvalet och en femtedel på vänsterextremisten Melenchon.
I senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet om svenska folkets attityder framgår att höger-vänsterdimensionen i svensk politik inte har avtagit i relevans. Däremot minskar förtroendet för de politiska partierna. Kanske beror det på att partierna definierat sig utifrån andra konfliktlinjer än de som väljarna efterfrågar. Trots att fler svenska väljare betraktar sig som höger än som vänster tycks de borgerliga partierna föredra att definiera sig utifrån GAL-TAN-skalan.
Visst är det frestande att göra politiken till en livsstilsfråga där de sköna och hippa står emot de osköna och ohippa. En sådan uppdelning riskerar emellertid att snarare bekräfta missnöjespopulisternas verklighetsbeskrivning.
Bortom de trendiga livsstilsmarkörerna väntar som vanligt de grundläggande konflikterna: Skall vi ha mer eller mindre ekonomisk frihet? Skall vi ha mer eller mindre statligt tvång?
Tappar borgerligheten bort dessa grundläggande frågor riskerar väljarna i framtiden att stå inför valet mellan två olika former av auktoritär kollektivism. Bevare oss för det.