Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Nordkoreas hemliga slavläger

I helgen tog Sverige emot Nordkoreas utrikesminister Ri Yong-ho. Samtidigt visar rapporter från FN och International Bar Association att det finns tillräckliga bevis för att fälla den nordkoreanska regimen för brott mot mänskligheten i Internationella brottmålsdomstolen. Våldet, förtrycket och tortyren som regimen utsätter folket för saknar motstycke.

Den gångna helgen har Nordkoreas utrikesminister Ri Yong-ho besökt Sverige för möten med utrikesminister Margot Wallström. Förhandlingarna har varit hemliga, men antas ha att göra med det kommande toppmötet mellan Kim Jong-un och president Donald Trump, där den svenska regeringen hoppas få spela en viktig roll. Det har till och med spekulerats om att toppmötet kanske skulle kunna hållas i Stockholm.

Samtidigt lever det nordkoreanska folket under hårt förtryck. Så sent som i december 2017 publicerade International Bar Association (IBA) en rapport om politiska fängelser och brott mot mänskligheten i Nordkorea, och konstaterade att det finns tillräckligt med bevis för att kunna ställa den nordkoreanska ledningen inför rätta i Internationella brottsmålsdomstolen.

För hemskt för att vara sant?

Allvaret, graden, längden och naturen av de outsägliga grymheter som utförts i landet visar på en totalitär stat som inte har någon parallell i den samtida världen.

Orden är Michael Kirbys och yttrades inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève mars 2014 i samband med att han presenterade resultat från den undersökningskommission om brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea som han lett under 2013–14. FN-rapporten på 372 sidor innehöll vittnesmål från ett hundratal överlevande fångar och före detta lägervakter och beskrev fruktansvärda brott mot mänskligheten: allt ifrån försvinnanden, tortyr och offentliga avrättningar till våldtäkter och tvångsaborter.

Trots att olika människorättsorganisationer, främst i Sydkorea och USA, de senaste årtiondena arbetat med att sprida information om situationen i Nordkorea har de haft svårt att nå ut. I Sydkorea tenderar dessa organisationer att bli mer involverade inrikespolitiskt än internationellt, medan en del organisationer i USA präglas av starka anti-kommunistiska agendor, vilket gör dem icke-trovärdiga i vänsterns ögon.

Vakterna i lägren har än i dag order att den dagen Kim-regimen faller avrätta samtliga livstidsdömda för att röja vittnen.

De nordkoreanska lägren var länge en väl bevarad hemlighet och vakterna i lägren har än i dag order att den dagen Kim-regimen faller avrätta samtliga livstidsdömda för att röja vittnen. Lägren utgör också ett hinder för ett återförenat Korea eftersom de innebär att den nuvarande politiska ledningen i Nordkorea kommer att ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.

När de första vittnesmålen kom ut om de nordkoreanska arbetslägren i början av 1990-talet var det många som tvekade på sanningshalten. Att det skulle finnas politiska fångläger i det kommunistiska Nordkorea var det nog ingen som tvivlade på, men att grymheten skulle vara så stor var svårt att ta in. I mitten av 1990-talet ville exempelvis inte Amnesty International befatta sig med vittnesmålen, eftersom de ansåg att de nordkoreanska avhopparna gick den sydkoreanska regimens ärende och överdrev brutaliteten på uppdrag av den sydkoreanska säkerhetstjänsten.

Sedan den stora svälten i mitten av 1990-talet har antalet nordkoreanska flyktingar ökat dramatiskt och fler vittnesmål har kommit fram. Det blir allt svårare att blunda för lägren, inte minst sedan tekniken gått framåt och bildanalytiker kan uppskatta lägrens storlek med hjälp av avancerade satellitbilder, och även se fångar i arbete. Lägren syns till och med på Google Earth.

Straffarbetskolonier och arbetsläger

FN-rapporten som kom ut 2014 var en av de största oberoende rapporterna, som skrivits om brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea. Enligt undersökningskommissionen finns det i dag fyra aktiva politiska fångläger, kwan-li-so eller straffarbetskolonier, som håller politiska fångar på livstid, dömda utan rättegång. Totalt uppskattas att mellan 80 000 och 120 000 personer sitter i dessa läger.

Dessutom finns det andra typer av arbetsläger, kyo-hwa-so eller omskolningsläger, med både icke-politiska fångar och politiska fångar på tidsbestämda straff. Brutalitet och tvångsarbeten förekommer i båda typerna av läger, liksom tortyr och avrättningar. Matransonerna är magra och dödligheten hög till följd av sjukdomar och svält. I dessa läger sitter ytterligare uppskattningsvis 70 000 personer.

Det finns dessutom läger vid gränstrakterna till Kina där nordkoreanska flyktingar som fångats in i Kina placeras vid återkomst till hemlandet. Även personer som ertappats med att stjäla mat hamnar där. I dessa läger kan man bli hemskickad om man blir allvarligt sjuk eller är döende. Detta för att lägervakterna ska slippa befatta sig med hopplös vård eller begravningar. Samma sak gäller vid nordkoreanska fängelser.

Nyfödda barn dödas oftast direkt vid födseln.

Song, som flydde till Sverige för tio år sedan med sin fru, berättar att han greps i en kyrka i Kina och så småningom hamnade i nordkoreanskt fängelse. Han misshandlades och frågades ut om varför han vistats i Kina och om han var kristen. Han sade att han bara varit i kyrkan för att få mat, vilket lät trovärdigt eftersom många kristna missionärer delar ut mat i kyrkorna till nordkoreanska flyktingar i gränstrakterna.

Efter en och en halv månad i fängelse gav han bort sin matranson, två skedar majsgröt, till en annan fånge i utbyte för en säkerhetsnål, som han svalde för att komma ut ur fängelset. Det fungerade: han började kräkas blod, blev svårt sjuk och efter två operationer på sjukhus ansågs han vara döende och skickades hem. En vecka senare flydde han till Kina igen och en tid senare kom hans hustru efter. Den då fyraåriga dottern blev kvar.

Ingen vet hur många människor som har dött i lägren, men en siffra som nämns av FN-rapporten är att åtminstone 400 000 personer dött där de senaste 50 åren. Andra källor anger högre siffror, men så länge Kim-regimen sitter vid makten lär vi aldrig få veta det exakta antalet. Troligen kommer vi inte att få veta då heller, eftersom fångar kremerats och ingen vet heller hur många som fötts inne i lägren. Normalt får man inte föda barn i lägren och kvinnor som blivit gravida, ibland genom våldtäkt av lägervakterna, tvingas till abort. Nyfödda barn dödas oftast direkt vid födseln.

Ett gränslöst fängelse

Lägrens historia går tillbaka till mitten av 1950-talet och fängslandena tog fart när Kim Il-sung 1958 uttalade att klassfienderna skulle utrotas med rötterna. Bland klassfienderna fanns politiska konkurrenter till Kim Il-sung, släktingar till kapitalister, jordägare och andra som flytt till Sydkorea, kristna och personer som ansågs vara utländska spioner. Givet Kim Il-sungs nära relation till Stalin finns anledning att tro att han inspirerades av gulag. Eftersom det, enligt Kim Il-sung, tog tre generationer att tvätta bort skulden hamnade hela familjer i arbetsläger.

Tanken om kollektiv skuld är inte ny, utan har tillämpats historiskt i Östasien sedan urminnes tider, där hela släkter kunde avrättas som följd av att en familjemedlem varit inblandad i förräderi mot kejsaren. I dagens Nordkorea gäller det för den manliga delen av familjen, och döttrar som är gifta i andra familjer kan slippa straff.

På senare tid verkar det som om färre anhöriga hamnar i läger, vilket sägs bero på att det kostar för mycket att driva dem. Samtidigt finns uppgifter om att flera hundra släktingar till Kim Jong-uns ingifte farbror, Jang Song-taek, fördes bort till okända öden i december 2013. En av dem tros vara den förre nordkoreanske ambassadören i Stockholm, som senast sågs på flygplatsen i Peking omgiven av nordkoreanska agenter i samma veva.

Givet det utbredda angivarsystemet i Nordkorea är det lätt att hamna i onåd hos regimen. Ett förfluget ord räcker för att hamna i läger som politisk dissident. Så var troligen fallet med pappan till Kim, som kom till Sverige våren 2013 som sextonåring. Kim uppger att han aldrig hört sin far uttala sig mot regimen, men en dag när han, sju år gammal, var på väg hem från skolan möttes han av en grannpojke som berättade att hans pappa förts bort av säkerhetspolisen till ett politiskt läger och att Kims liv var i fara. Tillsammans flydde de byn och grannpojken lämnade över Kim till ett gäng gatubarn, som lärde honom att överleva genom att tigga och stjäla.

I forna Östtyskland försvann, enligt vittnen, samtliga nordkoreanska studenter spårlöst från universiteten den natten muren föll.

Enligt Kim känner alla nordkoreaner till arbetslägren och i provinsen han kommer ifrån, Norra Hamgyong i den nordligaste delen av Nordkorea, finns flera ökända läger. Han vet inte vilket läger hans pappa hamnade i, men han har fått höra att pappan är död. Information om lägren sprids av före detta fångar, lägervakter och deras anhöriga. Vetskapen att man kan hamna i läger gör att nordkoreanerna aktar sig noga för att bryta mot lagen och de visar absolut lojalitet till regimen, även om de inte känner så i hjärtat.

Personer som studerat utomlands riskerar också att hamna i politiska läger. I forna Östtyskland försvann, enligt vittnen, samtliga nordkoreanska studenter spårlöst från universiteten den natten muren föll. Vittnesmål från Hoeryonglägret gör gällande att i samband med Sovjetblockets kollaps så anlände sex boskapsvagnar om dagen, sex dagar i sträck, fulla med unga nordkoreaner som studerat i de forna kommunistländerna i Östeuropa. Detta är värt att bära i minnet när man som biståndsgivare erbjuder utbildning i väst: det finns risk att studenterna hamnar i läger vid hemkomsten om de politiska vindarna vänder.

Även kvarvarande familjemedlemmar till avhoppare riskerar att hamna i läger. 2005 blev Song och hans hustru vittnen till hur en grannfamilj, vars familjemedlem hoppat av till Sydkorea, hämtades av säkerhetspolisen och fördes bort i en lastbil till okänd destination. Grannarna syntes aldrig mer. Song och hans fru är nu livrädda att bli utvisade till Sydkorea eftersom deras nu 14-åriga dotter finns kvar i Nordkorea.

Man kan också hamna i läger för att ha lyssnat på utländsk radio eller tittat på sydkoreanska filmer. I dag är det dock vanligt att titta på sydkoreanska filmer och lyssna på sydkoreansk popmusik via USB-stickor, men eftersom det är brottsligt gör folk det i smyg och endast med personer som de litar på.

Vittnesmål från lägren

Ofta är lägren belägna på bergsplatåer omgivna av naturliga flykthinder, som berg och stup, men de är också omgärdade av taggtråd och elektriska stängsel, vakttorn med vakter och hundar. Utanför lägren finns minor och nergrävda fällor för att fånga den som försöker fly. Straffet för flyktförsök är oftast dödsstraff. Därför finns det bara vittnesmål i form av tidigare vakter från de värsta lägren. Från vissa läger finns inga vittnesmål alls.

Ett av de tidigaste vittnesmålen är Kang Chol-hwan, som år 2000 gav ut en bok, The aquariums of Pyongyang, om sina minnen från fånglägret Yodok där han nio år gammal hamnade med sin familj 1977 efter att hans farfar, som var hög tjänsteman, begått ett oidentifierat brott. Kangs familj var japanska koreaner som återvänt till Nordkorea i början av 1960-talet tillsammans med tiotusentals andra. Senare hamnade en del av dem i läger för att de ansågs vara opålitliga. Hans berättelse stämmer väl överens med andra vittnesmål.

Flera av hans klasskamrater begravdes levande i lera när de grävde efter guldsand vid gruvan och marken ovan kollapsade över dem.

Kang satt i Yodok i tio år tillsammans med sin farmor, pappa, två morbröder och lillasyster och bodde då med andra japanska koreaner i en by bestående av ett tiotal små hus. Mamman tvingades skilja sig från pappan, och blev kvar i Pyongyang. Kang beskriver hur han gick i skola med sadistiska lärare, som straffade elever våldsamt om de inte genast lydde order. På eftermiddagarna fick barnen arbeta med jordbruk eller skogsarbete. Mat tilldelades efter ett kvotsystem baserat på arbetsinsats.

De vuxna arbetade inom jordbruk, skogsbruk eller på textilfabriken. Kangs morbror, som var biokemist, hamnade i spritfabriken som tillverkade konjak för export. Värst och farligast var att arbeta i gruvorna som fanns inne i lägerområdet. Kang beskriver hur flera av hans klasskamrater begravdes levande i lera när de grävde efter guldsand vid gruvan och marken ovan kollapsade över dem. Ovanpå detta tillkom daglig ideologisk utbildning för att få dem att bli ännu mer lojala till den store ledaren, det var ju trots allt ett omskolningsläger.

Kang konstaterar i sin bok att när han kom till lägret älskade han verkligen Kim Il-sung, men efter några år hatade han det nordkoreanska politiska systemet från djupet av sitt hjärta. Lägren föder med andra ord inga anhängare utan snarare fiender.

I Yodok var livsmedelsransonerna magra och ville man komplettera kosten, som mestadels bestod av majs och grönsaker, så fick man fixa det själv, lämpligen genom att döda råttor, grodor, ormar och andra smådjur som fanns inne i lägret. Även insekter åts av fångarna i desperation, liksom örter och gräs. Kang beskriver hur han ibland åt små ödlor, som han beskriver som en vitamininjektion för kroppen, men att man var tvungen att svälja dem hela för annars smakade de vämjeligt.

Ett tag var det så många fångar som dog av våld från vakterna att dessa uppmanades att minska sin brutalitet för att sänka dödligheten.

En gång om året fick fångarna nya kläder, men eftersom livet var så hårt i lägret gick de snabbt sönder och fångarna tvingades lappa sina kläder så gott det gick. Underkläder fanns inte. På vintern kunde temperaturen sjunka till -30 grader, och man fick ta på sig alla sina kläder för att inte förfrysa.

Lägervakten Ahn Myong-chol, som arbetade i Hoeryonglägret 1990–94, blev djupt chockad när han kom in i lägret första gången och möttes av vad han beskrivit som vandrande skelett, krymplingar och dvärgar klädda i trasor. Han uppskattade att mellan 1 500 och 2 000 barn dog av svält i lägret varje år, medan andra fångar dog av en kombination av hårt arbete, svält och våld från lägervakterna.

Den värsta händelsen Ahn bevittnade var när tre vakthundar slet fem små skolbarn i stycken och vakterna belönade hundarna efteråt. Som vakt instruerades han att se fångarna som grovt kriminella förrädare, som förlorat rätten att vara människor. Senare insåg han att majoriteten av dem var oskyldiga till de grova brott de anklagats för.

Antalet fångar var, trots svält och sjukdomar, konstant under hans fyra år. Lägret fylldes hela tiden på med nya klassfiender. Han uppskattar att runt 30 procent av fångarna var kroppsligt skadade och saknade olika kroppsdelar efter diverse olyckor eller misshandel av vakterna. Ett tag var det så många fångar som dog av våld från vakterna att dessa uppmanades att minska sin brutalitet för att sänka dödligheten. Fångarna behövdes ju trots allt för arbete i kolgruvan och i jordbruket. Kolet som grävdes fram användes i de närbelägna stålverken i Chongjin.

Att hindra uppror

De nordkoreanska lägren är ofta gigantiska. Yodok är utspritt på 378 kvadratkilometer, vilket motsvarar ungefär ytan på Stockholms tätort. Totalt fanns det 45 000 fångar där på 1990-talet, varav 30 000 var livstidsdömda och satt i en särskilt välkontrollerad zon. Hoeryonglägret är lika stort som Los Angeles. Byarna, där fångarna bor i lerbyggda hyddor eller hus, är utspridda på lägerområdet för att minska kontaktytorna mellan fångarna och därmed minimera risken för uppror. Uppror har förekommit i lägren, men upprorsmakarna avrättas direkt för att avskräcka de övriga.

Två olika avhoppare uppger att det 1987 skedde ett stort uppror i läger 12 i Onsong med 15 000 fängslade, när fångar övermannade vakterna och slog ihjäl dem och deras familjer. Vakter från det närbelägna Hoeryonglägret tillkallades och uppemot 5000 fångar tros ha skjutits ihjäl under de följande dagarna. Ett par år senare avvecklades lägret i Onsong och de överlevande fångarna flyttades till andra läger.

Det finns angivare i varje arbetslag bland fångarna. De rapporterar minsta avvikelse, försök till flykt eller undvikande av arbete. Om angivarna inte rapporterar sina medfångar kan de själva råka illa ut. Just systemet med angivare är ett enkelt och billigt sätt att hålla fångarna under uppsikt, och fånglägervakterna behöver inte vara lika många. Hoeryonglägret, som hade uppemot 50 000 interner på 1990-talet, hade samtidigt endast 1 000 vakter och runt 500 administrativ personal.

Fånglägren och utveckling av massförstörelsevapen

Ett par läger antas ha nära samband med Nordkoreas utveckling av massförstörelsevapen. Den avhoppade vakten Ahn har berättat att under hans tid i Hoeryong fördes ett hundratal fångar bort för att delta i större arbeten kopplade till militära anläggningar för att bygga hemliga tunnlar, militärbaser och kärnvapenanläggningar i avlägsna områden. Dessa fångar återsågs aldrig och avrättades troligen efter utfört arbete så att ingen skulle kunna avslöja detaljerna i dessa byggen.

Det finns okonfirmerad information om att fångar vid läger 16 i Hwasong, som ligger 2 kilometer från Punggyeri där Nordkorea genomfört sina kärnvapenprov, använts för att gräva tunnlar för kärnvapentesten. Eftersom det inte finns några avhoppare från detta läger saknas vittnesmål. Satellitbilder visar att lägret expanderade med nya byggnader 2013, eventuellt med fångar från Hoeryonglägret när det lades ner 2012. Total antas 20 000 personer sitta i detta läger i dag.

Fångar användes också som försöksdjur för kirurger under utbildning.

Det har också förekommit medicinska experiment i lägren, och just Hoeryong-lägret är ökänt för detta. Avhoppare har berättat att det fanns en stor glasbur där man testade gaser på människor, något som sannolikt var en del av Nordkoreas program för kemiska och biologiska vapen. Fångar användes också som försöksdjur för kirurger under utbildning, vilket resulterade i att en del dog och andra fick livslånga men. Dr Mengele skulle nog ha trivts bra i detta läger.

Enligt en nyligen skriven hemligstämplad rapport från FN, som läckts till media, finns det skäl att misstänka att de kemiska vapen som använts i Syrienkriget härstammar från Nordkorea. Landet uppskattas ha världens tredje största arsenal av kemiska och biologiska massförstörelsevapen. Vad som händer i Nordkorea påverkar alltså andra delar av världen.

Internationell uppmärksamhet påverkar

Trots att Nordkorea aldrig släppte in några observatörer från FN i samband med att rapporten skrevs 2013–14, har landet påverkats av den internationella kritiken. Antalet fångar verkar minska i antal, och det verkar vara mindre vanligt att anhöriga hamnar i fångläger, även om det fortfarande sker. Likaså sker färre offentliga avrättningar, men de tros ske i smyg numera. Den utbredda korruptionen gör troligen också sitt till för att minska antalet fångar genom att en del rika kan köpa sig fria från straff.

Oaktat dessa små framsteg så fortsätter Nordkorea att begå svåra brott mot mänskligheten definierat enligt Romstadgan för den Internationella brottmålsdomstolen. I slutet av 2017 publicerades en uppdaterad rapport om Nordkoreas politiska fängelser av International Bar Association, IBA, som anser att det finns tillräckligt med bevis för att ställa den nordkoreanska ledningen inför rätta för brott mot mänskligheten.

Enligt IBA har tio av elva brott begåtts: mord, utrotning, slaveri, tvångsförflyttning, fängslande, tortyr, sexuellt våld, förföljelse, försvinnanden och andra inhumana ageranden. Det enda brottet Nordkorea inte uppfyller är apartheid, vilket inte är så konstigt i ett land så fixerat vid sin överlägsna ras att de genomför tvångsaborter på nordkoreanska kvinnor som blivit gravida med kinesiska män, officiellt för att skydda kvinnorna mot skammen ha icke-rasrena barn. De gravida nordkoreanskorna är ofta offer för människohandel och har sålts till kinesiska män, för att sedan åka fast i Kina. Både Kina och Ryssland har i dag utlämningsavtal med Nordkorea och utvisar nordkoreanska flyktingar, som de anser är ekonomiska migranter.

I Sverige har Forum för levande historia inte med Nordkorea i sin information om kommunistregimers brott mot mänskligheten.

Samtidigt är Nordkorea fortsatt farligt för avhoppare även utanför landets gränser. Hösten 2014 misshandlades en nordkoreansk flykting, som uppgav sig ha flytt från ett politiskt läger med sin fru, av nordkoreanska agenter i Danmark. Songs 14-åriga dotter fick tillbringa sommarlovet i fängelse efter att ha blivit påkommen med att ha ringt till sina föräldrar i Sverige från en kinesisk mobiltelefon nära gränsen, vilket är olagligt.

I Sverige har Forum för levande historia inte med Nordkorea i sin information om kommunistregimers brott mot mänskligheten på grund av utrymmesskäl, trots att lägren är levande i allra högsta grad.

Med tanke på att internationella påtryckningar verkar ha haft viss effekt på Nordkorea så kan det vara en god idé att fortsätta sprida information om landets brott mot de mänskliga rättigheterna. Kanske är det dags att uppdatera kommunismens brott med Nordkorea på Forum för levande historia?