När fri abort blir en kvinnofälla
I delar av världen handlar abortfrågan inte om rätten att göra abort, utan rätten att slippa. Möjligheten till selektiva aborter i länder där kvinnor och flickfoster anses ha ett lägre värde än män kan användas för att tvinga kvinnor till abort. Nu varnar FN för demografisk kris i delar av världen.
Diskussioner om abort blir ofta skyttegravsdebatter mellan (minst) två läger som inte respekterar varandras argument. Den ena sidan sägs bestå av konservativa religiösa och den andra sägs vara kallhamrad inför mänskligt liv. Det är ofta svårt att i offentligheten lyfta komplexa aspekter av frågan. Faktum är dock att även den som förvarar abort kan se problem med vissa sorters aborter och den som i grunden är emot abort kan inse att det finns situationer när det kan vara den bästa lösningen.
De skräckexempel som lyfts fram från abortförespråkare kan handla om tragiska situationer när våldtagna kvinnor nekas abort, även flickor som själva inte har hunnit bli kvinnor. Motsvarande skräckscenarier från abortmotståndare är att visa bilder från fosterutvecklingens olika stadier.
Det är inte förvånande att abort väcker så starka känslor eftersom det rör frågor om livets början och slut, de mest djupa existentiella frågorna för alla involverade parter. Bortom själva ingreppet handlar det förstås också om makt, ekonomi och könsroller. I förstone kan argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp antas endast handla om kvinnans fria val att välja abort, inte att slippa genomgå abort. Men att tillåta abort fram till en viss vecka, kan i praktiken också användas för att beröva kvinnor möjligheten till just fri abort.
Enligt FN:s befolkningsberäkningar tvingas i flera delar av världen kvinnor till abort. De tvingas antingen av sina familjer eller av sociala skäl i form av könsroller i landet. I Kina, Azerbajdzjan och Armenien är könsselektiva aborter så vanliga att myndigheterna varnar för en demografisk kris. Gravida genomgår tidiga ultraljudstest och om barnet är en flicka är sannolikheten hög för att det aborteras (tidiga test ger dock osäkra resultat). En kvinna kan ha gjort 15–20 aborter, och därmed riskerat att bli infertil, för att få en son.
Det som situationen i Kina, Azerbajdzjan och Armenien handlar om är inte framför allt rätten till fri abort utan rätten att slippa tvingas till abort.
Aborterna har att göra med synen på jämställdhet då kvinnor anses mindre värda än män som förväntas försörja familjen, inklusive sina föräldrar. När armeniska kvinnor gifter sig flyttar de hem till mannens familj där svärmodern har stort inflytande. En kvinna i ett radioreportage berättar: ”Det var min svärmor som bestämde att jag skulle abortera. När ultraljudet visade att nästa barn också skulle bli en flicka så ordnade hon direkt en tid hos gynekologen. Jag känner fortfarande skuld över det. Vi fick aldrig några fler barn.”
I Sverige och exempelvis USA hamnar ofta konservativa kristna och jämställdhetsförespråkare på kollisionskurs i abortdiskussionen. Kärnfrågan är då embryots/fostrets status i förhållande till kvinnans rättigheter och val. Det som situationen i Kina, Azerbajdzjan och Armenien handlar om är inte framför allt rätten till fri abort utan rätten att slippa tvingas till abort.
I Armenien är abort laglig fram till vecka tolv, men i praktiken begränsar påtryckningar om selektiv abort kvinnors val. En präst i Armenien berättar i radioinslaget som nämndes ovan, att han givetvis har intresse av att antalet aborter ska minska eller helt försvinna, men hans väg dit är inte via abortfrågan utan att i stället förorda jämställdhet mellan könen. Om samhället kunde uppnå det så skulle argumentet om selektiv abort falla. Sedan kan det finnas andra skäl till att kvinnor ändå väljer abort, men de skulle åtminstone inte tvingas till det i dessa länder med fri abortlagstiftning.
Omständigheterna för kvinnor i länder som Kina, Azerbajdzjan och Armenien är på många sätt olika dem som finns i norra Europa, men även här kan fri abort handla om en sak i lag och en annan i praktiken. Jag misstänker att även vi i Sverige ensidigt betraktar abort som den enskilda kvinnans fria val, men skälen till kvinnans val är kanske inte så fritt som det förutsätts. Orsakerna till ofrihet och påtryckningar kan vara sociala eller kulturella, såsom att kvinnan är väldigt ung, att barnet har Downs syndrom eller att familjen hellre vill ha en pojke än en flicka eller tvärtom. Debatter om abort är värd den komplexitet som frågan innebär, bortom skyttegravarnas för eller emot.