Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Med Platon mot Popper

Lena Anderssons bok ”Om falsk och äkta liberalism” är en svidande kritik mot identitetspolitik och kunskapsrelativism men också mot empirism och nyttotänkande. Som kontrast ställer hon den förnuftsbaserade naturrätten som den enda sanna och möjliga liberalismen.

Lena Andersson. Foto: Henric Lindsten/Polaris.

Att försöka urskilja äkta liberaler från falska har blivit något av en folksport, åtminstone i den tyckande och twittrande delen av befolkningen. Att anklaga någon för att inte vara en riktig liberal, eller som det heter på liberalspråk ”illiberal” är i somliga kretsar värre än att bli anklagad för att ha fel. Frågan om vem som är en riktig liberal och inte engagerar inte bara personer som kallar sig själva för liberaler, utan även sådana som har vigt hela sin offentliga gärning åt att bekämpa det liberala samhället. Till exempel delade Aftonbladets socialistiska kulturredaktion under ett antal år ut priset ”Hummerkniven” till liberaler vars liberalism passade redaktionens socialistiska agenda.

På samma sätt kunde vi under den segdragna regeringsbildningsprocessen se socialdemokratiska partiföreträdare och lojala anhängare plötsligt börja bekymra sig om liberalismens väl och ve. Liberaler som ville se en högerregering med Ulf Kristersson vid rodret var inga riktiga liberaler, hette det från de socialdemokratiska partitwittrarna. Endast de liberaler som var beredda att låta Socialdemokraterna regera var sanna liberaler. En ganska genomskinlig socialdemokratisk agenda, skulle man kunna tycka. Likväl plockades den upp av flera liberala ledarsidor, bland annat Dagens Nyheters, som slog fast att en socialistisk regering var det sant liberala alternativet.

Nu sällar sig författarinnan Lena Andersson, för övrigt kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida, till raden av liberala inkvisitorer. I sin bok Om falsk och äkta liberalism, utgiven av Liberal Debatt, gör hon en ansats att urskilja den renläriga liberalismen från dess avarter genom att gå till dess filosofiska rötter. Lena Andersson är skönlitterär författarinna och inte filosof och det är som författare hon uttalar sig, vilket hon understryker i förordet. Likväl är det en filosofisk uppgörelse med framför allt identitetspolitiken, men också dess rötter i form av sofism och empirism, snarare än en litterär sådan.

Mellan raderna är emellertid Anderssons filosofiska argumentation för en naturrättsbaserad liberalism ett kraftfullt angrepp på allt vad utilitarism och socialliberalism heter.

Med tanke på bokens anspråksfulla titel innehåller boken förvånansvärt få referenser till dagens inomliberala konfliktlinjer. Mellan raderna är emellertid Anderssons filosofiska argumentation för en naturrättsbaserad liberalism ett kraftfullt angrepp på allt vad utilitarism och socialliberalism heter, vilket är en smula underhållande med tanke på att det är Liberal Debatt, den svenska socialliberalismens organ som gett ut skriften, och att Andersson själv är kolumnist på den största socialliberala ledarsidan i Sverige.

Andersson argumenterar kraftfullt för den principbaserade liberalismen och mot den nyttoorienterade. Hon tar också ställning för förnuftet och den filosofiska slutledningen mot sofism och empirism, och bilägger därmed den gamla konflikten mellan platoniker och aristoteliker genom att placera Platon och Aristoteles på samma sida mot sofister och naturfilosofer. Andersson urskiljer ett sluttande plan från empirismen och positivismen som hon menar i förlängningen öppnar för den kunskapsrelativism och identitetspolitik som förpestar dagens politiska landskap. Sann liberalism kan inte grundas på subjektivism, menar Andersson.

På sin väg genom filosofihistorien gör Andersson oväntat upp med ett antal liberala husgudar. Framför allt är det Karl Popper som får sig ett par rejäla slängar av sleven eftersom han enligt Andersson är skyldig till att nyttomoralen fått så starkt inflytande över sentida liberalism. Även urliberalen John Lockes gloria hamnar på sned när Andersson är färdig med honom, eftersom dennes föreställning om människan som ett oskrivet blad, tabula rasa, är upprinnelsen till den moderna idén om att en människas egenskaper är förvärvade och att olikheter i utfall därför måste bero på olika former av strukturellt förtryck, det vill säga den form av bränsle som dagens identitetspolitiker eldar under sin agenda med.

På sin väg genom filosofihistorien gör Andersson oväntat upp med ett antal liberala husgudar.

Anderssons bok är ett passionerat försvarstal för den ur förnuftet härledda naturrätten och för idén om en objektiv sanning som går att söka med hjälp av förnuftet. Dessvärre tyngs framställningen av ett onödigt krångligt språk och en likaledes krånglig disposition som inte gör tankegångarna rättvisa. Boken skulle ha vunnit på att ta avstamp i de inomliberala konfliktlinjerna och därifrån härleda de olika argumentationslinjerna till de filosofiska grundvalarna. Det valda sättet att inleda med en redogörelse för Platons och Aristoteles filosofi hade kanske funkat i en lärobok men inte i ett debattinlägg.

Anderssons bok är en kastad handske, framför allt till de socialliberaler som härleder sina politiska ståndpunkter ur nyttoargument, snarare än ur allmängiltiga och förnuftsbaserade principer. Förhoppningsvis kan den stimulera till en mer djuplodande principiell debatt mellan olika liberala falanger, där diskussionerna på senare år mer liknat pajkastning. Den som hävdar att hennes egen liberalism är mer sann än andras bör kunna argumentera för sin sak. Där föregår Andersson med gott exempel.