Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Låt inte S smutsiga historia falla i glömska

Socialdemokraterna hävdar att demokratin hotas om det egna lotteriet förbjuds. Men det enda svenska parti som i modern tid använt auktoritära metoder för att bekämpa oppositionen är Socialdemokraterna själva, skriver Jonas Gummesson.

Ingvar Carlsson och Olof Palme förnekade båda Socialdemokraternas spionage och utrensningar. Foto: Peter Dietrich/Scanpix

På S-sidan utlöste Tidöpartiernas utspel om att stoppa partipolitiska spel ett ramaskri.

På ett sätt är upprördheten begriplig. S har under ett drygt halvsekel levt gott på sitt politiska da facto-monopol i spelbranschen. Enligt årsredovisningen för 2021 kom 151 av 329 intäktsmiljoner från spel. Moderaternas knappt fem miljoner från partiets M-lotteri är jämförelsevis bara en droppe i det stora lotterihavet.

Nu beskrev en lång rad ledande S-företrädare med Magdalena Andersson i spetsen de aviserade direktiven till en utredning i ärendet som ett hot mot demokratin: ”SD:s högerregim försöker nu också uttryckligen tysta oppositionen”, hävdade ex-statsministern och lade för säkerhets skull till att ”Sverige styrs i dag av politiker som länge haft totalitära regimer som förebild” (DN Debatt 6/5). Anklagelserna upprepades i Agendas partiledardebatt i SVT (7/5).

För att komma från ett parti som sysslat med massövervakning av politiska motståndare i decennier är det starka ord.

Själv har jag till och från sysslat med ämnet under drygt 30 års tid. I boken Kommunistjägarna (1990) beskrev Thomas Kanger och jag ingående hur partiet gick till väga när man kontrollerade och drev ut kommunister ur fackföreningarna i samverkan med den hemliga militära underrättelsetjänsten IB under det kalla kriget. Även borgerliga representanter i facket åkte med på den vagnen när det begav sig. Det påminner om hur fack och parti i dag strävar efter att förhindra att SD får ökat inflytande. Allt för att behålla makten och det ekonomiska stödet från LO och andra fackliga organisationer.

Ett exempel var en facklig-politisk kartläggning 1961 med ett citat från partiets egna interna handlingar:

Undersökningen omfattar 1 276 organisationer, varav 902 fackföreningar med 806 729 medlemmar. Uppgifter har införskaffats genom partidistrikten, från arbetarekommuner och partivänner, om antalet styrelseledamöter i organisationerna och en kartläggning av deras politiska hemvist, samt kollektivanslutning till partiet. Den politiska graderingen har gjorts i fyra grupper: socialdemokrater, kommunister, borgerliga och obestämda.

1958 fanns det 182 borgerliga styrelseledamöter i LO-anslutna föreningar. 1961 var det bara sex kvar.

Vid en motsvarande undersökning 1958 fanns det 182 borgerliga styrelseledamöter i LO-anslutna fackföreningar över landet. Tre år senare var det bara sex kvar. Övervakningen utfördes i praktisk handling av Sapo – Socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, inte att förväxla med Säpo – och omsattes i utrensningar av enskilda individer. Uppgifterna skickades vidare till IB för registrering, där de som var mest lämpade skötte hanteringen, det vill säga tidigare S-ombudsmän från partihögkvarteret på Sveavägen, nu avlönade av den svenska militära underrättelsetjänsten.

Tidigare generationers ledande S-toppar ljög länge så det osade om IB och Sapo och den massiva övervakning som utfördes i partiets regi. I statliga IB:s fall utan parlamentarisk insyn och kontroll, men med samma metoder som auktoritära regimer brukar använda sig av för att utöva åsiktskontroll och utsätta medborgarna för repressalier. 1973 hävdade Olof Palme, då statsminister och en av arkitekterna bakom IB:s spionage (jag skrev om det i boken Olof Palmes ungdomsår som gavs ut 2001), att IB-avslöjarna Peter Bratt och Jan Guillou ”förläst sig på ”indianböcker och dåliga spionromaner”.

Ingvar Carlsson förnekade mot bättre vetande all kännedom om åsiktsregistreringen.

Själv satt jag och lyssnade i riksdagen 1990 när Ingvar Carlsson besvarade en fråga om åsiktsregistreringen. Han förnekade mot bättre vetande all kännedom om detta (finns återgivet i min bok Media från insidan som gavs ut 2022):

Statsminister Carlsson skakade i kroppen och var likblek i ansiktet. Han visste vad han höll på med: han ljög för de folkvalda.

Först när en yngre årgång S-ledare som inte själva var belastade av historien tog över blev det lite andra tongångar. 2001 gav S ut vitbok där partiet erkände en del av övergreppen. Jan Guillou tog upp saken i en artikel i Aftonbladet:

Det som står i den av Göran Persson beställda vitbok som nu publiceras tycks vara ungefär detsamma som publicerades för mer än tio år sedan i en omfattande dokumentation (Kommunistjägarna). Det är den linjen som nu presenteras i Enn Kokks vitbok. Det som stod i Kangers och Gummessons bok 1990 kan därmed upphöjas till gällande svensk historia. Det var väl på tiden, skulle man kanske kunna säga.

När ledande S-representanter drygt två decennier senare slungar vilda anklagelser omkring sig på grund av en utredning om förbud mot en viss typ av lotterier finns det skäl att påminna om S egen smutsiga historia. I Sverige finns det bara ett parti som bedrivit politisk verksamhet med totalitära regimer som förebild. Det stavas S som i Socialdemokraterna. Det bör inte falla i glömska.